Gymnastikminnena alltså.

I dag har jag spenderat sju timmar i en gymnastikhall och lärt mig sådant jag redan lärt mig – för ganska precis 11 år sedan. Och ännu mer egentligen. Gymnastikförbundet är noga med att utbilda sina ledare och för att passa gymnaster på diverse redskap behöver man som tränare diverse licenser. Lägger man overallen på hyllan ett tag måste man bevisa att man inte tappat det totalt om man kliver in i hallen igen.

Den här trampettkursen jag gått i dag gick jag alltså för 11 år sedan. År 2003, på Östra, med Janne från UGF som instruktör. Henke blev tillsagd, utan min och Linnéas vetskap, att göra ett katastrofhopp för att vi skulle få testa hur det kändes. Gruppen som tittade på visste inte heller något, men vi lyckades plocka ner honom tryggt, mitt i allt sprattlande i luften. Det var nog lite pirrigt för en 16-åring som jag var då, men redan då hade man ju ändå varit med om en del. Tänk att man kan komma ihåg allt sådant.

Jag började tänka på detta i dag. Och kunde riktigt i kroppen känna skillnaden på nu jämfört med då. Hur jag var, vilka som var runt omkring mig, alla hallar som var hemma- respektive bortaplan. Övningar, redskap, ledare, gymnaster, rivaler. Tänk så stor del av mig det här alltid har varit. Och vad glad jag är att jag tagit upp det igen. Även om allt i dag är helt annorlunda. Så blir det ju när man byter förening. Man byter liksom liv, lite grann.

Janne godkände mig 2003. Vippen 2005. Jag kan ju bara hoppas att Robert godkänner mig i morgon när kursen fortsätter med sex timmar till i den där gymnastikhallen. Vi hoppar vidare. I världens bästa sport.