Team USA!

För den som inte vet, så ligger gymnastik mig varmt om hjärtat. Så varmt så jag ibland börjar gråta av glädje bara jag tänker på hur fint det är. Just nu är OS-peppen enorm och jag längtar så jag spricker tills jag kan slå mig ner i TV-soffan och följa med när vår alldeles egna stjärna Wagner guidar oss genom kombinationer och svårigheter för de olika grenarna. Det kommer bli grymt.

Då vi bara har en gymnast i blågult – fantastiska Jonna Adlerteg – får man vända sig till en annan nation när man ska välja favorit till lagguldet. Min favorit är given: Team USA. De fem tjejerna som krigar för att göra om prestationen från OS i Atlanta 1996, ta ett guld i lagkampen, är så tuffa och grymma så jag vet faktiskt inte riktigt var jag ska ta vägen.

GO TEAM USA! Vi låter detta lilla montage tala för sig själv.

SkrivPuff: Om att ha rätt.

Vi leker bra, min systerson och jag. Eftersom han är mitt hjärtas ögonsten får han för det mesta sin vilja igenom när moster är lekkamrat. Men då och då tycker jag att han kan behöva lite mothugg och jag vill faktiskt också ibland bestämma var vi ska köra bilrace eller hur vi ska bygga vårt legotorn. Då säger jag emot och det kan låta ungefär som följer:

Milon: Nej.
Elvan: Joo.
Milon: Näääe.
Elvan: Johooo.
Milon: Jooo.
Elvan: ...nääe?
Milon: Jo!
Elvan: Nej!

För Elvan är det inte alltid så viktigt att ha exakt rätt i varje fråga. Det handlar mer bara om att ha en åsikt. Och visst kan det vara ganska sunt att säga emot ibland – ifrågasätt de vuxna och ta reda på varför de egentligen säger som det säger. Kämpa lite och munhuggas. Det är helt rätt, tycker jag.

Vem som vinner racet är inte alltid det som räknas. Att få kämpa lite är minst lika viktigt.

Det är få saker jag verkligen VILL HA, men...

Jag är ingen materialist, nejvisst. Men det finns vissa saker som gör livet så mycket bättre. Springskor hör till den kategorin. Därför känner jag nu oerhörd materiell lycka över ett par nya (och fina, de är ju lite rosa!) skor. Jag hann aldrig med något lopp i DC, men springa sönder mina skor lyckades jag med ändå.

Nu är siktet inställt på Midnattsloppet i Göteborg och Tjejmilen i Stockholm. Mitt livs första lopp! Och första milen för sommaren sprang jag i helgen, med mina 305 girls. Det gick förvånansvärt bra och med mina nya skor kommer det säkert gå ännu bättre. Jag är redo. "Pjinga?! Fädiga, å gåååå!!!" för att citera Elvan, 2,5 år.

Tack för övrigt till väldigt trevlig, kunnig och hjälpsam personal på Löplabbet Tjej i Göteborg!

SkrivPuff: Om en salong.

Dörren knarrade och det var alltid lika spännande att kliva in i det stora huset ute på finska landsbygden. Det luktade speciellt. Gammalt trä och hö. Böcker som lästs från pärm till pärm från generation till generation. Jord från åkern och kanske lite olja från traktorn. En sliten overall som gått från far till son – till son.

Efter den lilla hallen kom man in till köket. Med vedeldad spis och kantstött porslin. Fina koppar och rediga knivar. Det var mest kött och potatis som serverades där inne. Med fet mjölk. Eller när vi barnbarn var där, limsa. Det något starkare intogs nog i salongen. Kanske hade det i alla fall en gång varit så.

Om jag blundar ser jag hur det såg ut när jag gick in där. Om jag blundar riktigt hårt kan jag tänka hur det såg ut när de gick omkring där – generationen med gammelfarfar Verner. Jag tänker mig den gamle, våghalsige och äventyrslystne Amerikaåtervändaren i en gungstol. Med en pipa. Byns första telefon på en framträdande plats. Kusiner med skrubbsår på knäna som pysslar med klippdockor. En svärdotter vid en symaskin. Brinnande ljus i fönstret med vackra, sköra, nytvättade spetsgardiner. Liv och rörelse. Levande.

När jag var där fanns allt bara kvar som någon en gång lämnat det. Nötta böcker och lite solkiga gardiner. Fortfarande vackert, men något förfallet. I golvet var ett stort hål som vi fick passa oss för att inte ramla ner i. Lite som en påminnelse om att livet går. Att även den finaste salongen någon gång kan rasa samman.

Tiden och Livet. Lika skört och vackert som kristall.

SkrivPuff: Om ett otyg.

Redan som liten var jag något av en diplomat. Min dagmamma brukar säga att hon förundrades över mitt tålamod med de andra barnen. Att jag var villig att ge bort en häftig leksak och respektera tveksamma spelregler. Inte för att jag var mesig. Snarare för att jag brydde mig mer om husfriden än att alltid ha rätt. Självklart var jag inte heller den som hittade på hyss. Vi var rätt ohyssiga av oss allihop, tror jag.

Förutom en gång.

Vi hade väl tröttnat på det vanliga ritblocket. Målarböckerna kändes kanske ospännande. Jag vet inte riktigt. Men vi tyckte vid ett tillfälle i alla fall att det var en ypperlig idé att lägga oss under köksbordet och rita på bordsskivan. Dagmamman delade inte vår åsikt och det fick vi minsann veta.

Jag skämdes ögonen ur mig och bestämde nog då att jag skulle återgå till mitt ohyssiga jag. Eller i alla fall vara lite mer diskret vid framtida otyg. För lite hyss får man göra. Hur ska man annars veta vad som är socialt accepterat och inte?

På Café Citron i Washington, DC är det helt social accepterat att rita på bordet!

Filosofi à la Rölme: Även fel är rätt.

"Ta bara ett beslut" sa min bror. "Även fel val är rätt val".

Och visst är det så. För hur skulle ett beslut egentligen någon gång kunna vara fel? Tänk på det riktigt noga. Inte har du någonsin tagit ett beslut som haft som påföljd att precis allt i ditt liv gått fel. För vad är fel? Var är facit som säger att du måste sätta en röd bock i kanten på ditt liv och markera ett dåligt resonemang eller en uträkning som inte gick ihop.

Som kringflackande, rastlös flyttfågel måste man ta beslut hela tiden. Jag brukar säga att jag vid något enstaka tillfälle faktiskt tror att jag tagit fel beslut, men nu har jag bestämt mig att det kan omöjligt vara så. Det är orättvist att mitt nutidsjag ska vara så hård mot mitt dåtidsjag. Och hade det varit så inkorrekt hade jag inte upplevt allt som kom efter, som varit så otroligt rätt.

Vid ett vägskäl går det inte att fela. Det är bara onödigt att stå och vela. Jag tror att jag blivit bättre på att ta beslut och jag är nöjd med det mesta som blir. För det blir alltid bra till slut. Det vet jag. Att det ordnar sig. Även fel blir alltid rätt. På ett eller annat sätt!

Från tågresenären som faktiskt är vaken.

Sitter på tåget på väg upp till Stockholm. Har inlett starkt med att sova en timme. Inga konstigheter. Jag har en sådan romantisk bild av att åka tåg – tror jag att jag nämnt förut – att jag ska sitta och läsa och författa och njuta av mitt medhavda fika. Fem minuter in på turen somnar jag dock alltid och sen är jag liksom bara för trött för att göra något mer. Det är ju så sövande att gungas på räls!

Nu har jag i alla fall lyckats vakna och tvingar mig själv att hålla det läget. Har en deadline i morgon och tänker mig vara klar med skrivandet innan jag gungar in på Stockholms Centralstation. För i huvudstaden ska allt fokus ligga på att krama bäbis och fira Midsommar och annat sånt man kan göra när man åker på minisemester mitt i arbetslösheten.

Det värker lite nu, men med lite kärlek är vi snart där.

Det märks att jag inte har yogat på ett tag och just nu känns kroppen lite som den kunde göra ibland på den tiden den var gymnast. Lite stel, men ändå bra. I kväll körde jag ett danspass först och sedan slog jag mig ned på yogamattan med ett stort gäng. Helt fullt var det i salen. Och att vara fullt fokuserad var mitt mål.

Det är dock svårare än man kan tro och jag var inte hundra procent nöjd över min insats när det var dags för avslappning. Och på grund av det kunde jag inte riktigt heller slappna av. "Hur ska jag kunna fokusera? Hur ska jag kunna vara perfekt?"

Men så var det dags för de sista, stora, medvetna andetagen för att fylla på med det som behövs. Självsäkerhet. Energi. Styrka. Mod. Tålamod. Och även viss ödmjukhet. Mot mig själv. Mot min kropp. Den kommer att göra det jag ber den om, i sinom tid. Och jag kommer att nå dit jag vill, bara jag ger det lite tid.

Vi ska inte vara så hårda mot oss själva. Ibland behöver vi tid. Ibland behöver vi lite extra mod. Just nu värker det lite och är stelt här och där, men med djupa andetag är inget omöjligt. Plötsligt händer det – för att du har jobbat hårt.

SkrivPuff: Om att fira.

Om vi tänker att vi kan
med våra svenska elva man
sätta bollen rätt i mål
så vi får skrika JA och SKÅL!

Sällan vi känner sådan affektion
som när pojkar med boll försvarar vår nation
Så kom igen, visa hur man ska lira
I kväll vill vi svenskar ha anledning att fira!

Heja Zlatan med vänner.

Föreningshjärtat slår än, men längtan efter sporten är alltför stor.

Jag är född och uppvuxen i en förening. Jag har mer eller mindre bott på hallen under större delen av mitt liv. Det finns inget som får mig att må så bra som att vara med gymnastikfamiljen. Det finns inga som har sett så många sidor av mig som gymnastikfamiljen. Fastän jag inte varit aktiv sedan sommaren 2009, då jag lämnade min hemstad, ser jag fortfarande Holmsundsgymnasterna som min förening, som min familj.

Så hur gör jag då nu, när saknaden och längtan efter gymnastiken är så stor så jag faktiskt spricker och jag inte längre bor en bilfärd bort från mitt älskade gymnastikhem? Hur byter man förening? Hur hittar man ett nytt hem? Hur sätter man på sig en ny föreningsjacka?

Mitt föreningshjärta är så stort så jag har alltid tänkt att när jag lämnar Holmsundsgymnasterna, lämnar jag även gymnastiken. Tre år senare är det inte längre ett alternativ. Jag måste tillbaka till hallen och jag måste det snart. Jag har redan en första kontakt och det känns väldigt, väldigt inspirerande. Så kära gymnastikvänner, i höst ses vi garanterat i någon hall i vårt avlånga land.

I hallen hör jag hemma. I tränarrollen vet jag vad jag gör. I gymnastikens värld är jag på min bästa plats i livet.

Tjejerna har kammat hem guld i Friståendecupen hösten 2007. Nöjda Piff och Puff i täten. 

Slitna Piff och Puff efter lägerhelg på Birstahov, våren 2007 

Coach M granskar Jossas handvolt under förträning, RM 2008.

Glada, peppade och nervösa på läktaren i Östersund, Truppcupen 2006.

Radarpar på RM1 2009, Coach Mamma och Tompa The Man.

Sjukt nöjda över guldmedaljerna från Gävleborgsjakten, 2007.

Världens finaste tog hem segern i Truppcupen 2006 med den legendariska friståendepoängen 9.25!

Ja, dessa underbara ungar skördade guld efter guld. Här på Redskapscupen 2008.

Var jag än hamnar, kommer Storsjöhallen ändå alltid vara hemarenan. Piff och Puff, back in the days.

Det är klart det ska finnas plats för träning.

På den här bloggen finns små virtuella hörnor innehållande sådant jag tycker är trevligt och sådant jag fyller min vardag med. Därför är det märkligt att det fram tills nu inte funnits någon hörna helt dedikerad åt mitt förmodligen absolut största intresse: träning!

Från och med nu blir det ändring på det. Härmed introduceras träningshörnan. För mig är gymbesök, springrundor, svettiga danspass och helande yoga inte bara något jag gör för att det sägs att man måste, det handlar helt enkelt om en livsstil och en nödvändig komponent i vardagen för att livet ska kännas komplett.

Enligt en studie presenterad av svenska forskare har jag och alla andra som tränar goda förutsättningar för att leva glada och lyckliga liv. Det kan jag verkligen skriva under på, med eller utan underlag från vetenskapliga studier. Träna på – lev och må!

Favoritplatsen i Virginia – NOVA Alexandria Campus Fitness Center.

Rapporterat från reportern.

Just det, i går debuterade jag som reporter. Pang på kastades jag in framför en dator och utrustades för en dags provjobb med block och penna. Sannerligen en spännande upplevelse. Kanske blir det fler uppdrag, kanske blir det inte det. Det var i alla fall väldigt givande att få prova på!

"Kids and animals, that's what sells", som Cramer brukade säga.

Ord som följer med från engelskan till svenskan.

I dages Metro Göteborg kunde vi läsa om en kvinna som troligen blivit stalkad av en man. Någon mer än jag som höjer på ögonbrynen? Åt en kvinna som blivit förföljd? Nej, själv nyheten har helt förlorat mitt intresse. Jag är mest förvånad över att ordet "stalka" används i svensk nyhetstext. Inte upprörd. Nej, nej. Bara överraskad.

Efter en snabb sökning är mitt intryck dock att ordet inte verkar vara någon konstighet i svenskan. SvD, DN, Expressen, SVT, Kvinnojouren, Regeringen och Polisen verkar alla använda denna anglicism. Det är väl bara att säga "Hej, Milon! Häng med i språkutvecklingen".

Fast till SAOL verkar ordet inte ha kvalificerat in riktigt än.

SkrivPuff: Om att förgås.

En något oklar prognos
Att gå och släpa sin svans
Enormt behov av stimulans
Vart tog den vägen, känslan av livet som en dans?
Lämnades den bakom, någonstans?
Utan svar, jag tror jag förgås

SkrivPuff: Om en storm.

Washington, DC, 27 augusti, 2011.

Jag var rätt ny i landet och livet var som en tornado i sig. Det blåste nya vindar och det mesta jag rörde vid var okänd mark. Jag hade redan hunnit bli omskakad av en mindre jordbävning och staden var lite i chock efter denna ovanliga händelse. Så kom rapporten om orkanen. Och alla förebyggande åtgärder med den.

Vi försökte ta varningarna med sunt förnuft och fyllde badkaret med vatten och gjorde en halvhjärtad insats med batteridrivna lampor och några konserver majs. Sedan väntade vi. Och vi väntade och väntade och väntade. För varje gång lampan blinkade till tänkte vi "Jaha, där gick strömmen," men så fortsatte det ändå att lysa. Vår balkong höll sig på plats. Inget bråte passerade utanför våra fönster. Vattnet rann i kranarna. Det blev aldrig riktigt som jag trodde.

Och någonstans där började det stormiga äventyret som blev ett år i Washington, DC. Jag hade så mycket tankar och idéer om hur det skulle se ut, kännas och vara och ingenting visade sig egentligen stämma. Det jag varit rädd för var inte alls farligt. Det jag trott skulle vara på ett visst sätt, visade sig vara på ett annat.

Visst var det stundom blåsigt, men sjömannen ber inte om medvind, han lär sig segla. Precis så gjorde jag också och blev likt Carola Häggkvist fångad av denna stormvind som blåste om så i mitt hjärta och lärde mig att älska något helt nytt och annorlunda.

Det var den bästa storm jag någonsin upplevt. Och jag skulle leva om den vilken sekund som helst.