onsdag 22 april 2015

Mindfulness? Nä, vet du vad. Det här gör jag...

De pratar om att koppla av med en bok eller en kopp te. De pratar om mindfulness. De säger att man ska meditera. Men de fattar inte riktigt att det enda som riktigt, riktigt hjälper är att kliva in i en gymnastikhall. Mindfulness? Ja, är jag inte där och då precis i stunden skenar det i väg och blir kaos. När man har peppade gymnaster som vågar kasta sig ut i nya övningar behöver man finnas i nuet.

I kväll hade jag en fartfylld träning med tjejerna. Vi byggde en så kallad raketbana och jäklar vilken fart de fick. De bara öste och jag bara lät dem kötta rondat-flickis-flickis och frivolt-rondat-flickis. Två timmar går alldeles för fort när man har roligt. Det är fortfarande så att gymnastikhallen är ett av de få ställen där jag är helt uppslukad av det jag gör, och inte tänker störiga tankar om annat jävligt.

Jag lyssnade på Greg Poehler när han gästade Värvet och han pratade om hur mycket han idrottat när han var ung, och hur mycket han ångrade det. Han fattade inte varför han lagt så många timmar på att träna och spela basket, det var ju inget han hade nytta av nu. Han skulle ha pluggat mer juridik eller något. Jag kan för mitt liv inte förstå det resonemanget.

Jag blev aldrig någon elitgymnast själv. Jag har aldrig tränat tjejer som vunnit SM-guld. Men det handlar inte om titlar, medaljer eller nyttan jag har av att kunna stå på händer i dag. Det är en passion och en identitet. Jag ångrar inte en endaste sekund jag varit i en gymnastikhall. Jag skulle vara där det dubbla om jag kunde. En gymnastiktimme är aldrig en bortkastad timme. De timmar jag spenderade på Handels i Göteborg när jag läste Turismgeografi, det var bortkastade timmar (förutom när vi läste "Välkommen till Paradiset" av Jennie Dieleman, tips, läs den!).

Jag behöver inte meditera mera. Jag behöver bara få en rejäl dos av gymnastik. Ofta. Helst jämt.


fredag 27 mars 2015

Känner du Tålamodsninjan?

Fredag lunch = fredagsyoga. Ibland undrar jag om instruktören som yogar oss genom fredagslunchen har span på mig. Hans inledande tankar är alltid så träffande. Förra fredagen uppmanade han oss alla att våga nörda på, snöa in och leva ut precis det vi gillar. Det var samma dag som jag hann med ett yogapass mitt i mitt besök på Grammatikfestival på Göteborgs Universitet. I dag uppmanade han till tålamod.

Tålamod var precis det jag pratade om med min hjälpande kvinna i måndags. Och det är precis vad jag brottats med och grubblat på hela veckan. Det visar sig att kombinationen lillasyster + perfektionist + dåligt tålamod = inte strålande.

Jag har alltid velat kunna allt redan innan jag kan det. Jag har alltid velat utföra allt perfekt redan innan jag provat. Jag har alltid velat vara stor, lika stor som alla de andra, som mina äldre syskon. Jag minns när min syster var med i Melodifestivalen 2004, passande nog i Umeå. Vi var och kollade, hejade och hade kul. Sen skulle alla gå på efterfest. Alla utom lillasyster. Hon var bara 17 – och ett halvt. I rimlig tonårsordning hatade jag hela min familj djupt just då. De skulle alltså festa med kändisar från Fame Factory. Jag fick åka hem.

Nu är jag en vuxen person och man kan tro att jag ska ha fått bättre tålamod. Men jag har ju inte det. Kanske skulle jag behöva lära mig av andra delar av familjen. Min brorson Frank, 3 och ett halvt, fick lära känna en alldeles speciell ninja när han var på semester med familjen förra året: Tålamodsninjan. Hans främsta superkraft är att kunna vänta. Att vänta på mat på restaurang, till exempel, kan ju vara evinnerligt tråkigt. Men då kommer ninjan fram och ropar sitt stridsrop: TÅLAAAAAAA-MOD!

Precis som allt annat som verkar vettigt i världen tar jag till mig tankarna om tålamodet. Precis som min hjälpande kvinna sa till mig i måndags, precis som min yogainstruktör sa till mig i dag: låt det ta tid.

Precis som de små blommorna som vill fram på våren. De dör lite ibland. Men om de får lite tid på sig växer de upp igen. Än är jag väl inte en för gammal hund för att lära mig sitta – och vänta, och låta det ta tid.


torsdag 26 mars 2015

Bättre humör bara en timme bort.

Terapi, vitaminer och mineraler, solljus och natur, läsa böcker, träffa vänner, bara vila, åka hem. Jag har fått och får många kärleksfulla tips på vad jag ska göra för att må bra. Men det finns ett som vinner över allt, alltid. Ett tips jag alltid kommer tillbaka till att ge till mig själv: träna.

Bättre humör är sällan mer än en timme bort. En timme av styrka, svett och spänst. Så vet jag att mitt normaljag funkar, därför har jag kört på med denna filosofi fastän det ibland tagit emot.

Jag har gått på mina pass under alla dessa tunga veckor som varit, men med ett motstånd jag inte är van vid. Nu börjar det vända. Äntligen. I tisdags valde jag den tyngre vikten av de två rekommenderade på passet jag var på. I kväll stod jag på huvud på yogan, med visst stöd av instruktören, ska dock tilläggas. Nästa vecka ska jag börja hänga på Göteborgsvarvets löparkvällar.

I kväll gick jag från gymmet och kände så mycket kärlek. Hela den här veckan har jag faktiskt för första gången på länge gått omkring med känslan av att jag verkligen, verkligen tyckt om och gillat. Till och med älskat. Jag älskar min sport, min förening och min hall. Jag älskar mitt gym och mina standardpass. Jag älskar att jag kan gå in i en annan värld, lämna vanliga hjärnan utanför och låta kroppen jobba. Jag kan mässa om fysisk aktivitet i all evig tid. Jag bara älskar det.

Jag älskar känslan av bra träning. Och jag älskar att jag kan känna kärlek för saker igen. För det är precis vad det är: kärlek. Jag blir inte kär i personer. Jag blir kär i min egen kropp när den får hoppa, lyfta, springa, stretcha.


onsdag 18 mars 2015

Livet är ett tillsammansprojekt.

I linje med min nya livsfilosofi säger jag inte bara nej till saker, jag säger även ja till sådant jag tror kan göra mig gott. I mitt Facebookflöde scrollade jag förbi en inbjudan till en inspirationsföreläsning arrangerad av Göteborgsvarvet och tänkte att det var väl en typisk sådan grej jag borde gå på.

Så jag anmälde mig. Flexade ut lite tidigare från jobbet och gick till Gothia Towers. Bra val.

Det var en härlig föreläsning med Petra Månström som driver Maratonbloggen, Charlotta Fougberg som vunnit EM-silver i 3000 meter häck och Christer Olsson som föreläser, inspirerar och är allmänt briljant. Briljanta var de förresten alla tre.

Jag tog med mig en hel del inspiration, min opassande migränkväll till trots, och några fina ord. Särskilt från sistnämnde föreläsare och inspiratör. Till exempel att "livet är ett tillsammansprojekt". Och det är lustigt, senast i går tänkte jag på hur länge jag levt efter filosofin "ensam är stark". Något Christer Olson kastade hårt in i väggen, med påminnelsen om att ensam inte är stark. Ensam i jaktsamhället var den som dog. Och just det har inte förändrats, fastän det enda vi jagar i dag är likes på Insta.

Ensam är åt helvete och jag kan bara ta en migrändag som denna som praktexempel. Då skulle jag i en perfekt värld vilja ha någon som köpte chips och avokado åt mig. Då skulle jag vilja att någon kunde knäcka min rygg för att släppa spänningar. Då skulle jag vilja att någon drog ner alla persienner, la mig i ett mörkt rum och pressade hårt kring mina tinningar. Då skulle jag vilja att mitt liv var ett tillsammansprojekt.

Men det är inte alltid så. Ensam måste ibland vara stark. För vad har ensam annars för val? De obligatoriska migränchipsen (eller pad thai brukar också funka) kan jag köpa själv. Det är svårt att knäcka min egen bröstrygg, men jag kan i alla fall pressa hårt på mina tinningar. Det gör jag tills jag somnar.

Och dagar jag inte har migrän försöker, försöker, försöker jag att göra sådant som gör mig gott. Som att gå på föreläsning till exempel. Där man får lyxigt fika och en stund kring reflektion.


måndag 16 mars 2015

Jag är snabbare än Google Maps.

Måndagar har blivit min tänkardag. Så här har det blivit, jag har svalt stoltheten att vilja klara allt själv och insett att det är okej att ta hjälp av folk för att själv bli som folk igen. Så jag träffar en person och pratar om min ångest. Eller vad det nu är. Vi ska ses varje måndag. I obestämd framtid.

Hör så obehagligt det låter. Men väl på plats i stolen med denna kvinna är jag på något underligt sätt ändå rätt bekväm. Det är som att läsa högt ur en dagbok som skrivits i hemlighet i många år. Befriande. Samtidigt som det är lite skräckinjagande.

I dag är det måndag, så i dag var jag där. Jag gav henne detaljer om livet och vägen och la bitar över hur jag nog hamnat just där, i en stol hos henne. Vid ett tillfälle tittade hon på mig och slog sig för pannan: "men när har du hunnit vara ledig och ta hand om dig själv?" undrade hon. Och då var det som en pollett föll ner hårt i mitt huvud och mina ögon fylldes med tårar.

Hennes stol står på ett kontor helt på andra sidan stan. Det var promenadvänligt väder ute i dag, så jag tänkte att jag kunde gå till vårt möte. 1 timme och 16 minuter, enligt Google Maps. Jag var framme efter 45.

Går jag verkligen så snabbt? Så mycket snabbare än Google Maps? Vad missar jag i mitt liv när jag ångar på utan hänsyn? Människor som vill komma nära? En stad som vill visa upp allt fint den har? Smak av gott kaffe och solstrålar som efter flera månader varit borta, men vill börja värma igen?

Resten av dagen var det som om jag blev lite åksjuk och illamående. Som tur var fick jag fly in till gympabubblan en stund under kvällen. Där står tiden utanför bara stilla, medan tiden i hallen går fort för att det är så roligt. Tack och lov för det, i alla fall.


onsdag 11 mars 2015

Om lånebarn och föreningsliv.

Är du engagerad i en idrottsförening för barn och unga? Inte? Nej, jag tänkte nästan det. Jag lär känna ganska få utanför min egen föreningssfär som coachar kids. Och ni vet bara inte vad ni missar.

UR har gjort den helt fantastiska programserien "Idrottens himmel och helvete", som behandlar precis det som namnet antyder, bra och dålig sidor i föreningslivet. När jag slog på ett avsnitt nu för en halvtimme sedan kom jag in mitt i ett samtal som handlade om hur idrotten skriker efter ledare som engagerar sig i alla barn som vill idrotta. Har man en unge som håller på kan man hänga i hallen. När barnet lägger av slutar föräldern också. Hur tänker man då att det ska gå runt?

Jag har ett flertal gånger fått frågan "har du egna barn i föreningen?" och inget konstigt med det egentligen. En person i min ålder kan absolut ha barn i föreningsredo ålder. Men nej, jag har inga egna barn och det är inte därför jag engagerar mig. Däremot har jag massor med lånebarn. Det blir lite så när man är tränare. Jag må vara utan biologiska barn, men jag har haft gympakids sedan jag var 13 år gammal.

Kärleken till sporten är drivkraft nummer ett, men den kärleken skulle inte finnas alls om det inte vore för att det finns så underbara ungar som vill lära sig sporten och ha kul tillsammans. Om du inte varit engagerad i en idrottsförening någon gång i ditt liv kan du säkert inte förstå. Stackars dig. Föreningslivet är det som gett mig mest lycka genom alla jobbiga tider. Alltid.

Får jag någon gång egna barn kommer jag följa dem genom träningen. Väljer de innebandy kanske jag tar på mig rollen som speaker på hemmaplan, blir det fotboll får jag väl bli materialare eller något. Men jag hoppas ju att det blir gymnastik, så vi kan matcha våra träningstider, för det är tveksamt om jag någonsin kommer att lämna hallen.


söndag 8 mars 2015

Språkets magi och en dröm som inte kan uppfyllas.

Det finns få saker som berör mig så mycket som språk i olika former. Alla berörs vi av språk, men jag tror att vi är två olika läger: de som reflekterar över det och de som bara hänger med. Jag tillhör kategori ett. Jag tänker på det ofta. Och bryr mig.

Ibland bryr jag mig så till den milda grad att jag blir irriterad och rentav förbannad på att så många får använda språket som om de vore proffs, när de i själva verket inte har någon koll alls. Det gäller främst det skrivna ordet. Jag är ocharmigt språkelitistisk, och när den där irritationen smyger sig på säger jag till mig själv att "du är inte så jävla mycket bättre du, det sitter säkert någon på andra sidan och vrider sig av ditt språkbruk också, så håll käft". Och så försöker jag undvika att läsa stycken av "skribenter" jag inte gillar. Enkelt.

Den mer mjuka, reflekterande sidan kommer fram när jag hör språk. Hela jag flyttas till en annan tid, reser till en annan plats, hamnar i ett helt nytt sinnestillstånd beroende på hur ett ord uttalas, hur språkmelodin gungar och var i munnen tungan ligger när orden flyger fram.

När jag hör finlandssvenska sveper ett vemod över bröstet, samtidigt som jag med värme minns blommiga kjolar, en Volvo som doftar jordbruk och olja, smaken av bräckt vatten, doften av nyklippt gräs och tång och krämig köttgryta med potatis. Jag ser en symaskin och krokiga fingrar, en kortlek som är nött i kanterna och hör något om svenska kungar och Finska vinterkriget.

När Björn Ferry refererar skidskytte vill jag flytta tillbaka till Norrland på sekunden och kan inte tänka mig något vackrare än Bottenviken och björkar.

Och när en amerikan öppnar munnen, helst inte någon regisserad skådespelare, utan en person från verkligheten, då vill jag flytta tillbaka till DC och få bre på med yäää så det står härliga till. Jag blir alldeles till mig. Hör klackarna från K Street och bländas av monumentens storhet.

Språk är magi i min värld. Lycko Finlands befolkning som får lära sig två språk i skolan. Ibland surar jag över att mina föräldrar aldrig lärde mig finska med modersmjölken (ja, mamma, jag vet, ni fick inte heller finska med modersmjölken, utan på skolgården, men ändå). Min högsta dröm i livet kommer aldrig att gå i uppfyllelse – tänk de som får vara riktigt på riktigt tvåspråkiga.



lördag 7 mars 2015

Allt är inte alltid bäst.

Vad gör du i dag? Vad har du gjort i dag? Vad ska du göra i kväll? Det ska göras så mycket hela tiden. I alla fall när jag, i min hjärna, tänker på den perfekta tillvaron. Men vad är det egentligen som räknas som att göra något?

Lite som jag skrev för några dagar sedan jobbar jag med en ny taktik i livet. Jag försöker säga nej och dra lite i bromsen. Men helt görolös vill jag så klart inte vara. Jag mår bra av att göra. I grund och botten är jag en aktiv person som trivs i lite högre tempo. Däremot behöver jag kanske inte alltid göra allt. Särskilt inte med tanke på att jag, vad jag än tar mig an, strävar efter perfektion.

Så ta den här dagen, denna lördag i mars, som exempel. Att äta frukost, träna gympatjejerna och sen sitta ett par timmar vid köksbordet, dricka kaffe, äta choklad och läsa DN – det är väl en dag lika bra som någon annan. Det är en lördag som räknas den också. Att vara i hallen känns förvisso alltid som väl investerad tid, men att bara sitta vid ett köksbord en lördag kanske kan kännas bortkastat. Fast NÄE! Det är inte bortkastat. Det är så sjukt värt och jag älskar mitt kök. Och choklad.

I min hall har jag hängt upp en påminnelse om att jag inte behöver göra allt. Någonting kommer jag ändå alltid att hålla på och göra. Det kanske räcker bra det med.


tisdag 3 mars 2015

Femåring funderar. Moster reflekterar.

Största delen av min familj bort alldeles för långt ifrån mig, alldeles för långt för vad som egentligen är okej. Men en liten del finns här nära, på bara några få mils avstånd. Ibland flyttar jag in hos delen av min familj som är här. Faktum är att jag hängt så mycket med dem förut att min äldsta systerson länge trodde att jag tillhörde dem. Jag minns att han blev väldigt fundersam när han en gång fick höra att vi inte har samma efternamn. Har man inte det när man är i samma familj?

Denne systerson är numera fem år gammal (fem år gammal, versaler och jättemånga utropstecken). Han funderar fortfarande över saker. I går vid frukostbordet, till exempel, frågade han mig: "Milon, är det roligt att bo ensam i en lägenhet?"

Jag valde att fokusera mitt svar på de positiva grejerna med enmanshushållet: "Javisst, jag kan äta godis till frukost och får hoppa i sängen hur mycket jag vill" (aktiviteter jag vet att nämnda systerson gillar). 

Femåringen tittade storögt på mig: "Nähä!?" varpå jag svarade att det är helt sant, precis som allt annat jag säger (på senare år har han börjat ifrågasätta all fakta jag serverar honom, precis som jag själv sedan länge gjort med mina egna, äldre syskon – klok kille).

Och det är väl lite så ändå, att det är mycket som är skönt med att bo själv. Förjävla ensamt ibland, men jag får minsann bestämma precis hur jag vill ha det. Ibland äter jag godis till frukost. Jag hoppar alldeles för sällan i sängen, men jag får vara precis så pedant och noga som jag vill vara, utan att någon fördömer, suckar, eller blir obekväm.

Jag får lägga mig raklång, ostörd på soffan varje lördag förmiddag efter morgonträningen med gymnasterna. Just den stunden kollar jag ofta ut över mitt lilla hem och känner att jag har det ganska bra. Här har jag min borg och den är nästan lite för bra för att någon annan ska få vara med. 


fredag 27 februari 2015

Av. På. Omstart.

När apparna slutar funka som de ska eller Word bara hänger upp sig och flippar ur, vad gör man då? Jo, man stänger av och startar om. Låter mobil eller laptop dö en stund för att sedan börja leva som vanligt igen. Friktionsfritt.

När hjärnan slutar funka och känslorna ballar ur, vad gör man då? Det går ju liksom inte att dö ett tag och sen börja leva. Somliga är förvisso av den tron att vi lever flera gånger (undertecknad inkluderad på något litet hörn, men det är en annan utläggning), men det är ju inte samma typ av dö-leva-igen-grej.

Själva grejen med att stänga av och slå på handlar mer om en paus från allt i ett slags vakuum av existens. Det slutar vara för en stund. System rensas. Processer vilas. Och vid omstart är det fräscht och på banan. Jag vill ändå tro att man kan göra någon sådan slags omstart med sin egen hjärna och egentligen hela sitt eget liv.

Jag försöker. Och jag tänker att en del i den processen kan vara att göra saker annorlunda. Inte harva på som alltid. Det har ju uppenbarligen lett till overload.

Tidigare i veckan hände två saker som aldrig hänt förut, in the history of ever. Jag öppnade kalendern på jobbet och den var helt tom. Alltså helt tom. Inte ett enda möte inbokat. Visserligen öppnade jag den för att boka in ett möte, men känslan varade ändå en liten stund. Samma dag lät jag bli att äta prinsesstårta när företaget samlades för ett födelsedagsfirande. Jag avstod alltså från sockret. Sa nej till fika.

Det är lite min nya grej – att testa att säga nej. Stänga av och starta om, i stället för att konstant vara på och igång. Det är himla mycket svårare än vad man kan tro, men lärorikt, tror jag. Och i stunden ganska befriande. Det blir lite som att ta tillbaka kontrollen och bestämma själv hur det ska vara.

Reboot.


tisdag 24 februari 2015

Snart skiter jag i det här och biter ihop ändå.

Så här är det. Jag har dåligt tålamod. Riktigt dåligt tålamod. Det tillhör nog kategorin sämre egenskaper hos mig själv. Och som resultat av det dåliga tålamodet blir jag lätt på dåligt humör och rätt otrevlig. Typ så som jag känner mot mig själv just, precis nu.

Nu har jag gått med känslodörren öppen så länge, blottat mig för fler än vad jag någonsin gjort tidigare, och varit ärlig mot både mig själv och personer som jag i vanliga fall inte skulle tänka på att släppa nära. Och nu då? Vad gör jag nu då? Varför händer inget konkret? Varför är jag fortfarande trög i hjärnan? Långsam i handling?

Jag har tidigare redogjort för besök ett och två på Vårdcentralen. Det första katastrofala, där jag grät och satt apatisk och stirrade ut genom fönstret. Det andra lite mer ödmjuka, där jag mest suckade och var trött. I måndags var jag på det tredje besöket. Det blev av mer irriterad karaktär. Varför händer inget? Varför blir jag inte bara mig själv?

Jag är less på att vara dum i huvudet och inte riktigt hänga med – hålla låg standard och inte orka tempot. Jag orkar snart inte prata mer om hur jag mår. Den här sårbarheten spelar snart ut mitt tålamod. Kanske mitt ego? Snart stänger jag dörren och kör på det koncept som kört mig i botten – bit ihop. Det är väl ingen råbra strategi, med tanke på utfallet, men det är i alla fall mer den jag är, än en som bara jämrar sig.

Jag hatar att känna mig som någon som inte riktigt funkar, någon som är trasig. I slutändan har jag bara mig själv och jag vill bara reda mig. Åh. Så sjukt irriterad jag kan bli på mig själv. I dag är ingen bra dag att vara jag i sällskap med mig själv.


torsdag 19 februari 2015

Hur ser hon ut?

Hur ser man ut utanpå när man är trasig inuti? Det är inte alltid så lätt att veta. Och det finns faktiskt inget riktigt svar.

Det är klart, sömnlösa nätter och konstant gråt i halsen sätter sig som ringar runt ögonen och röda och blanka ögon. Jag vet inte om någon påpekade eller ens märkte, men det var den spegelbild jag såg under många, många veckor för ett tag sedan. Hon såg bedrövlig ut. Hon var ingen jag ville hänga med. Men ändå var jag tvungen, trodde jag.

Det jag förstod efter att ha tittat på henne riktigt noga var att jag var den enda som kunde ändra den spegelbilden. Och jag tror det börjat hända. Någon, eller till och med några, påpekade för någon vecka sedan att jag ser piggare ut. Det gjorde mig faktiskt riktigt glad. Jag hoppas att det syntes. Jag vill helst att jag ska se ut som en glad och pigg person, en sådan person jag vill vara. Har hört att man är halvvägs där om man klistrar på ett leende.

Men sen är det så väldigt svårt att förklara den där känslan som lägger sig i kroppen efter att en hel dag har forcerat fram pigghet och klara ögon – om man nu lyckats med det. Känslan av kaos, känslan av trötthet, känslan av ångest, oro och ensamhet.

Den känslan syns inte riktigt utanpå. Men den härjar fritt inuti. Den går att trycka undan, men jag har förstått att det i långa loppet inte hjälper mig. Jag behöver hjälp att möta den, låta den vara synlig och acceptera att den är. Bara då tror jag att det kan lägga sig ett lugn inuti, som syns i spegelbilden utanpå.

Jag försöker. Jag jobbar på det. Och bara grejen att jag kan erkänna det gör mig faktiskt rätt stolt. (Fast jag kommer nog aldrig sluta vara ledsen när jag flyger bort från Umeå, det bara är så och kommer alltid att synas.)


tisdag 10 februari 2015

Balans och acceptans.

De senaste veckorna har för mig handlat mycket om att hitta en tillvaro där jag lägger lagom mycket energi på lagom mycket grejer. Det går liksom inte att alltid vara all in, i allt jag kastar mig in i. Men det är lite det som är mitt problem.

Jag har svårt att ge annat än allt. Är typiskt dålig på att säga nej och när jag säger ja kan jag inte tänka mig annat än att leverera på topp. För det är så det ska vara. Men när livet kommer ikapp och verkligheten visar hur den är funkar ekvationen inte och summan av ett plus ett blir helt plötsligt en miljon. Vem kan balansera det?

För att orka bära vardagen går det inte att bara nöja sig med perfektion och fläckfri prestation. För så är det inte. Jag är skitdålig på jättemånga saker. Jag har massor med brister. Jag är långt ifrån bra på allt jag tar mig för. Och även det jag kan, kan jag göra fel på. Men det är just det där sista som gnager och ger prestationsångest av mått som du nog inte ens kan förstå.

Jag kan gräma mig en månad över ett stavfel i ett nyhetsbrev. Jag skäms om jag missat uppenbara fel i ett korr. När det levereras tryckt material till kontoret vågar jag inte titta på det förrän flera veckor senare. Tänk om jag skulle ha råkat blanda ihop de med dem. Tänk om jag skulle ha snubblat förbi en särskrivning. Då skulle ju alla i hela världen tro att jag är helt dum i huvudet. Jag skulle aldrig få ett skrivuppdrag igen.

Rimligt? Rimligt.

Eller stört. Vid närmare eftertanke slår det mig att jag kanske borde bli bättre på att acceptera att trötta ögon ibland missar uppenbara fel. Jag borde lära mig att sätta gränser för hur mycket jag kan lägga min själ i det jag gör och hur höga krav jag kan ha på det jag presterar.

Jag borde ge en chans till det här med acceptans, kanske hitta lite balans.


onsdag 4 februari 2015

När man får feeling. Och när det känns så jävla bra.

Tighta tights. Svettig svett. Köttigt kött. Inte sånt kött som man äter, utan kött som i att ta i och inte ge upp. Ni vet den känslan när man har bokat två träningspass. Som man går på. Och sen stannar på ett tredje, bara för att man får feeling. Den känslan. DEN KÄNSLAN!

Jag håller i den känslan, hårt så in i helvete (jag får alltid lite dåligt samvete när jag svär, min mamma tycker det är fult, men ibland behövs ett kraftuttryck).

Jag hade bokat in mig på två pass i kväll. Det första har jag kört förut, det andra var ett nytt som jag tänkte kunde vara värt att prova. Under första passets avslappning undrade jag om jag ändå inte bara skulle gå hem. Men det gjorde jag inte. Jag stannade. Och jag hade roligt. Jag skrattade och kände mig lätt, fastän jag var ganska klumpig på pilatesbollen.

Och när pass två var klart flaggade instruktören för ett tredje pass. "Nej, någon måtta får det vara", tänkte jag och gick till mitt skåp. Men sen slogs jag av den där känslan. Jag fick feeling och gick tillbaka till salen. Varför inte, liksom?

Efter två och en halv timmes träning gick jag från gymmet med en underbar känsla i kroppen. Och det var inte bara känslan av att vara genomtränad. Det var nog framför allt med den underbara känslan av kontroll och förmågan att ta rätt beslut.

Precis just där och då kände jag mig som mig själv. Som en person som köttar, inte ger upp, tar kontroll över sig själv och ser till att ta rätt beslut. Det ska nog bli folk av mig igen också.

Mamma, i kväll kände jag mig glad. Så att jag nästan vill använda en svordom för att förklara.


I tighta tights och svettig svett har jag alltid mått bra. Det ska jag komma ihåg.
Bilder från favoritgymmet i Washington. Många, långa svettiga timmar där.

fredag 30 januari 2015

Två stick och tusen tankar senare.

Kala väggar, vita rockar, oro i luften och en alldeles särskild ångest som lägger sig över hela rummet. Ni vet vad jag pratar om – Vårdcentralen. Jag är ingen stammis på detta obehagliga ställe. Dit går jag inte om jag inte måste. Dit går jag bara när det verkligen krisar. Typ när jag efter en vecka själv försökt behandla mina svinkoppor som spritt sig över hela vänstra ansikthalvan, och jag fått feber och svindel. Då, då går jag möjligen dit. Det var 2008, eller kanske 2009.

Och så var jag där för tre veckor sedan. Det var katastrofalt. Jag tappade all värdighet och grät från att jag klev in till att jag klev ut. Gick hem och nästan hulkade. Skamsen och trött. Kommer inte ihåg om det regnade, men det kändes som en typisk regndag.

I dag var jag där igen. Som vanligt med klumpen i magen, men inte lika gråtig. Jag gick inte hem och hulkade. Det får väl kanske ses som något slags framsteg. Promenerade suckande hem, med två stick i armen, tusen tankar i huvudet.

"Biomedicinsk analytiker" stod det på namnbrickan på kvinnan som stack mig. Två gånger. Det var en mindre gång än vad hon pratade med mig. "Du kan sitta där", "Oj, den åkte ut, får sticka igen" och "Det var det", var de tre fraser hon bjöd på. Jag vet inte varför jag tackade när jag gick, antar att det hör till pliktkänslan.

Jag tror inte det är något fel i mitt blod. Jag är inte sjuk i kroppen. Har alltid varit en frisk person. Jag behöver nog bara ett plåster i pannan, för att skingra tankarna. Kanske också ett över bröstet, för att lösa upp den tunga plattan.

Vårdcentralen. Hmm. Ja, jag gick i alla fall inte därifrån hulkande. I dag dalade stora snöflingor. Mjukt. Lite som mitt hjärta blivit, mjuknat. Det blir kanske bättre med små steg. Det är så man får tänka.