Femåring funderar. Moster reflekterar.

Största delen av min familj bort alldeles för långt ifrån mig, alldeles för långt för vad som egentligen är okej. Men en liten del finns här nära, på bara några få mils avstånd. Ibland flyttar jag in hos delen av min familj som är här. Faktum är att jag hängt så mycket med dem förut att min äldsta systerson länge trodde att jag tillhörde dem. Jag minns att han blev väldigt fundersam när han en gång fick höra att vi inte har samma efternamn. Har man inte det när man är i samma familj?

Denne systerson är numera fem år gammal (fem år gammal, versaler och jättemånga utropstecken). Han funderar fortfarande över saker. I går vid frukostbordet, till exempel, frågade han mig: "Milon, är det roligt att bo ensam i en lägenhet?"

Jag valde att fokusera mitt svar på de positiva grejerna med enmanshushållet: "Javisst, jag kan äta godis till frukost och får hoppa i sängen hur mycket jag vill" (aktiviteter jag vet att nämnda systerson gillar). 

Femåringen tittade storögt på mig: "Nähä!?" varpå jag svarade att det är helt sant, precis som allt annat jag säger (på senare år har han börjat ifrågasätta all fakta jag serverar honom, precis som jag själv sedan länge gjort med mina egna, äldre syskon – klok kille).

Och det är väl lite så ändå, att det är mycket som är skönt med att bo själv. Förjävla ensamt ibland, men jag får minsann bestämma precis hur jag vill ha det. Ibland äter jag godis till frukost. Jag hoppar alldeles för sällan i sängen, men jag får vara precis så pedant och noga som jag vill vara, utan att någon fördömer, suckar, eller blir obekväm.

Jag får lägga mig raklång, ostörd på soffan varje lördag förmiddag efter morgonträningen med gymnasterna. Just den stunden kollar jag ofta ut över mitt lilla hem och känner att jag har det ganska bra. Här har jag min borg och den är nästan lite för bra för att någon annan ska få vara med.