Kanske bara en drömstad. Kanske är det helt okej.

Okej, Göteborg, du har ett och annat att bevisa nu. Drömmen om DC var inte bara något hittepå. Inte bara något jag gått och suktat efter i två långa år, sedan jag lämnade Dulles International i tårar som rann långt över halva Atlanten. Den här stan är precis så vacker och bra som jag minns den.

Jag kom in lagom till Memorial Day och stod länge under den heta sommarsolen och tittade på paraden med hundratals militärer, längs Constitution Avenue. Så väldigt DC. Och en bra check på listan över sådant man ändå vill uppleva här. För det finns mycket på den listan. Den här stan tar aldrig slut. Den här stan andas något speciellt. Och den gör något med mig. Jag har gått omkring leende och tittat på byggnader, känt efter i luften, svettats av luftfuktigheten, lyssnat på storstadsbullret. Allt känns så bekant – och vackert.

Så hur ska vi göra nu? Tänk om det inte varit så långt borta. Tänk om det inte varit närmast omöjligt att som icke-amerikan bo och leva här. Tänk om alla jag tycker om också skulle vilja flytta hit lika mycket som jag vill. Tänk om jag aldrig hade åkt hit från början. Vilken upplevelse jag hade missat. Vilka känslor jag hade fått leva utan.

Nu får jag kanske nöja mig med att leva med känslan av att det finns ett hemma som förmodligen alltid kommer vara långt borta. Och det är väl helt okej det med. Att semestra borta-hemma är faktiskt något av det mest avkopplande man kan göra. Kanske får du därför förbli min drömstad och min bubbla där jag någon gång då och då bara kan vandra omkring eller sitta en hel dag på Busboys & Poets och skriva. Kanske är det helt okej att det blir så.

Post Varv-reflektioner

Så här dagen efter Göteborgsvarvet går det några tankar igenom mitt huvud. Några som föddes under de 21 kilometer jag krigade mig runt Göteborgs gator, några som dök upp när jag vaknade i morse.

1: Jag känner mig sjukt nöjd över mig själv. Jag bestämde mig för att göra det, och jag gjorde det. Första målsättningen var att klara det på runt 2:00:00, men sedan fick realisten i mig ta över och säga att det skulle räcka med att slå förra årets tid, om det så bara var med sekunder. På grund av typiskt obra timing haltade jag kvällen innan och kände då att bara ta mig i mål skulle räcka. Jag tryckte till allt vad jag orkade sista biten in i mål och slog förra årets tid med SEX minuter. Sjukt nöjd!

2: En gång ingen gång, två gånger en vana. Jag kommer ju aldrig kunna stå på sidan av detta festliga event. Kanske var det den där blodsmaken i munnen på upploppet som gjorde att jag verkligen fick blodad tand i år. Nästa år ska jag (kanske, eventuellt) träna på riktigt inför det.

3: Hur ska jag göra med alkoholintaget nu? Supa ikapp eller fortsätta avstå? Det senare lockar faktiskt mer, och ju mer jag tänker på det, desto mindre sugen blir jag.

4: Det är så fascinerande att så många färger, former, längder och bredder tar sig runt detta lopp. Jag får hopp om mänskligheten när jag ser alla som köttar, och undrar om alla som sitter på sidan inte får en klump av ångest i magen och spring i benen.

5: Och så en sista. Är det någon som för statistik över hur många män (en del kvinnor också, men mest män) som helt ogenerat tar en avstickare och kör en väldigt öppen kisspaus under loppet?

Ingen alkohol på drygt tre månader.

Tejp och plåster för att laga mig själv.

Kexchoklad, medalj och personbästa.

Game Day.

Dagen G. G som i Varvet. Ja, Göteborgsvarvet. Jag vet inte om jag jinxade mig själv i förrgår, när jag tänkte att jag var pepp och ändå trodde att jag skulle kunna ta mig runt på lite vilja, för i går såg jag till att köra in en stor stålbur rakt i fotknölen. Skar upp ett jack som inte slutar blöda och fick en svullen fotknöl. Heja mig!

Det är inte ofta jag gråter av smärta, det gjorde jag inte i går heller (fast satan så ont det gjorde), men ett misslyckande är en sådan grej som får mig att fälla tårar från hjärtat. Innan läggdags i går rann det några salta nerför mina kinder. Jag blev så besviken på mig själv. Jag har antagit utmaningen 21 km – jag vill ha den där medaljen och kexchokladen! Mamma sa att hon skulle köpa en kexchoklad och göra en medalj till mig, men det räknas inte, hur snällt det än var.

Efter en natt med foten i högläge är det i alla fall lite mindre svullet och jag känner ändå pepp. Mina vänner har påmint mig om hur envis jag är, och de har ju så rätt. Nog fan ska jag starta. Och målet får helt enkelt bli att kort och gott också komma i mål.

Nu kör vi. Game Day.

Throwback Thursday och det nya årets mål.

Inför det nya året, det som kom i år, för sisådär fem månader sedan, valde jag ut lite saker som jag tänkte att jag skulle försöka få gjort under kommande tolv månader. Nu är det snart halvtid, så det kan ju vara dags att fundera hur det gått.

Jag tänkte att det här skulle bli året då jag gjorde ett återbesök i käraste DC. Jag har en flygbiljett destination Ronald Reagan, ankomst om prick tio dagar, så där är jag nästan i mål. Apropå kärasten och sådant som varit tänkte jag även att det här skulle bli året då jag skulle stänga dörrar som stått alldeles för mycket på glänt. Det kan man säga att jag gjort. Inte riktigt som tänkt, men ändå. Jag har varit på en dejt också, som var ett löfte nästan mest till diverse vänner.

Jag har dock inte klippt mig än, och inte heller lämnat blod. Och så var det ju det där med Göteborgsvarvet på under två timmar. Det smäller om två dagar. Oklart hur jag tänkte där.

Förra året sprang jag Varvet för första gången. Lite kaxigt så där tänkte jag att två mil är ju inte mer än dubbelt så mycket som en mil, så det borde ju funka. Efter dryga 17 km, någonstans på Avenyn, tänkte jag att 21 km är helt idiotiskt långt och lovade mig själv att aldrig ens tänka på att springa den sträckan igen.

Sedan anmälde jag mig till Varvet 2014 några veckor senare. Jag var så full av pepp efter att ha förstått att jag verkligen klarade det, och bestämde att jag nu skulle gå in för det helhjärtat och börja löpträna på riktigt. Så blev det aldrig. Jag har haft bra träningsflow senaste månaderna, men någon löpträning har det inte direkt blivit av. Jag har inte en droppe alkohol i kroppen sedan drygt tre månader tillbaka, men jag vet inte om det riktigt spelar någon roll när jag ändå inte har särskilt många kilometer spring i benen.

Det får bli tjurigheten och vinnarskallen som drar på lördag. Smärta är bara feghet som lämnar kroppen, och dessutom är det bättre att göra något riktigt svårt och misslyckas än att göra något töntigt lätt och klara det. 21 km, det är ju inget maraton i alla fall.

Häng alltid med till gymmet.

Efter en lång arbetsdags (som mest var lång i egenskap av många timmar, men inte så där långdragen och hetsig som en lång dag kan vara, utan snarare trevlig) kom jag hem och hade två val. 1: Maratonkolla "How I Met Your Mother" till dagens slut, eller 2: Sprintkolla "How I Met Your Mother" och sedan hinna med en tur till gymmet.

Jag valde alternativ två. Man ångrar aldrig valet med träning, hur kul "How I Met Your Mother" än är.

Och jag sprintade på uppe på löpbandet, lyfte några fria vikter och kände mig nöjd och glad efter en timmes träning. Jätteglad faktiskt. Och så tänkte jag att nu ska jag gå hem och skriva om hur glad jag är och hur fint livet blivit nu senaste veckan.

Men det orkar jag inte riktigt. För jag blev så himla trött av att träna. Och det är himla fint det med. God natt.

På NOVA-gymmet med bästa 305. Ganska på pricken två år sedan.

Kan allt hända nu och kan det gå snabbt?

I dag fick jag frågan om jag är en rastlös person. Jag vill nog egentligen inte riktigt erkänna det, men svaret är glasklart, utan att tveka: ja.

Jag vill gärna att det ska hända mycket hela tiden och att allt bara ska gå snabbt. Och från en dag till en annan kan mina prioriteringar och min önskelista skifta från högt till lågt. Norrlänningen i min själ är förvisso rätt lugn och sansad, vilket kan tyckas motsägelsefullt i kombination med denna rastlöshet, men lugnet handlar nog mer om hur jag bemöter olika situationer. Jag är inte hysterisk och hispig, men jag blir ganska lätt uttråkad.

Ena dagen vill jag inget annat än att kratta löv på en stor trädgård i Norrland och leva ett liv där inget är längre bort än 10 minuter – med cykel. Andra dagen tänker jag att jag borde flytta tillbaka till pulsen i Washington DC. Den tredje har jag haft en underbar träning med gymnasterna och vill köpa en av de nybyggda lägenheterna mittemot Lindåshallen.

Jag gillar omväxling. Det förnöjer, som man brukar säga. Men ibland undrar jag varför jag bara inte kan vara nöjd. Jag behöver liksom hela tiden nytt för att jag inte ska spricka av tristess. Nu och då måste jag vända allt uppochned och hela tiden testa nytt.

Jag köper aldrig samma smak på den yoghurt och fil jag äter till frukost, jag provar olika ostar, jobbar mig igenom Wasas knäckesortiment och väljer minst tre olika smaker om jag laddar upp med lättdryck. Ibland kliver jag av bussen på en annan hållplats än den vanliga, bara för att jag är less på att alltid gå samma, gamla väg hem.

Ja, jag är nog lite (ganska mycket) rastlös. Men å andra sidan, sådant som jag verkligen fastnar för, det sitter fast för evigt och det vill jag aldrig byta bort.

Nu förstår jag också vårkänslorna.

Mitt huvud har varit fullt av texter hela veckan. Jag har formulerat meningar och snickrat ihop stycken och det har gjort mig glad. Inte för att jag skrivit ner något, men det har ändå sprudlat på ett energiskt sätt. Senaste månaden har mitt huvud mest varit fullt av cancer och det är åt helvete tråkigt att tänka på, vill jag säga dig. Men med goda besked blickar vi framåt och jag känner lättnad och glädje krypa fram.

I takt med annalkande vår- och sommartecken börjar jag också ta del av den där härliga känslan så många pratar om. För mig tar det uttryck i ord som vill skrivas ner. Texter som blir till om allt och inget. Nya färger, former och dofter skapar kreativitet. För mig är det ett tecken på att jag är på G.

Så är det med det. Biter man ihop blir det bra till slut. Och sen finns det några stjärnor som lyser upp tillvaron lite extra. Vissa utan att ens veta om det.

Bästa påsken i milonminne.

En synnerligen glad påsk har det minsann varit. En sån där helg där tid och rum försvinner och dagarna bara flyter ihop som en enda lång dimma. En mysig dimma.

Jag inledde påskhelgen med ett race spänningshuvudvärk, ni vet sådan man ironiskt nog får när man slappnar av. Men efter en solig löprunda längs med vattnet, och lite gungande, cyklande, fikande och showande släppte de mesta bekymmer och skallen återgick till normalläge.

Familjen inledde en ny tradition i och med den otroligt spännande leken Påskboll. Domare R var hård men rättvis, och efter en riktig rysarfinal, blev det vår kära mamma/farmor/mormor som gick till historien som tidernas första vinnare av Påskbollen. Det blev 50 poäng rakt ner i hinken och hon själv tog det som ett tecken på att hon är odödlig. Vi kan inte annat än instämma.

Käre R, 9 år, är inte bara Påskbollsdomare och påhittig lekledare, utan även sjökapten, och det var han som körde ut några tappra och ivriga till paradisön, där det täljdes knivar och lyftes bryggor. Tillbaka på land blev det joggingtur och diverse cykelrace. Mer Sunday Funday kan det nog inte bli. Och mer kärlek kan man nog inte känna, än när man får samla alla sina 14 favoritpersoner under ett och samma tak och bara vara.

När den sötaste 2,5-åringen i världen kramade mig med hela sitt hjärta, hängde runt min hals och sa "heeejdååå Miiiilooon" med sin späda, lilla röst bröt jag ihop. Det gick inte att kontrollera de tårarna. Man vill liksom aldrig att en sån här helg ska ta slut. Det går inte att förstå hur man kan lägga så mycket tid på andra oviktiga saker. Man vill bara vara faster/moster på heltid.

Men vardag är vardag och behövs för att påskhelger ska kunna bli magiska. Och med lite trolleri ska jag nog klara mig tills nästa gång vi ses. Om inte annat, så kan jag leva länge på alla mysiga kramar, finurliga bus och hjärtliga skratt.

Milon i äggform, enligt Elvan och hans morsa.

Mamma, mamma, mamma!

Nu kan jag snart inte hålla fokus alls längre. Det har varit lite svajigt så där, men nu är jag på bristningsgränsen. Jag vill bara ha mina lediga dagar och komma hem. Hem till hemma-hemma. Hem till mamma. 

Åh, vad jag ska krama henne så mycket. Och förutom min fantastiska mamma, som är som den godaste superhjälten man kan tänka sig, väntar en hel hög kids och lite syskon och in-laws.

Snart är det påsklov. Även för den jobbande. Och tur är väl det, för nu börjar det bli jobbigt att hålla skärpan. Jag har nog aldrig längtat hem-hem så mycket som jag gör nu.

Snart ska vi äta påskgodis, mamma.

Här, på DC Metro, nyss fyllda 60. Det kan man inte tro.

Tacksam för ensamtid.

Jag skulle väl gissa att jag inte är den enda människan i världen som då och då funderar över vardagen och livet. Tänker på hur det är nu. Och hur det skulle kunna bli sen. Hur man kanske alltid tänkt och trott att det ska bli. Vad det nu betyder "att det ska bli", som om livet vore något som en vacker dag ska få en konstant form.

När jag var typ 12 tänkte jag nog att, när jag är typ 30 bor jag säkert ihop med någon. Eller har i alla fall någon som hälsar på mig ganska ofta. Så är det ju inte på långa vägar. Man kan fråga sig varför. Och svaret på denna fråga är nog kort och gott att typ 12-åriga jag inte hade en aning om vad typ 30-åriga jag (alltså, jag är inte 30 än!) skulle gilla och värdera i vardagen.

Jag läste nyss Paolo Coelhos Alkemisten, där en ung fåraherde uppmuntras följa sitt levnadsöde. Kanske har vi alla ett sådant, jag har inte riktigt listat ut mitt än. Tills vidare nöjer jag mig med att kunna sitta i min soffa en söndag, hinka presskaffe, plöja DN, scrolla genom Twitter, lyssna på P1 och knappra ner tankar på min MacBook.

Just nu är min tid mitt levnadsöde. Och kanske är det inte så mycket svårare än så. Min mamma brukar berätta för mig om hur jag alltid, redan som väldigt liten, bad henne och pappa gå ut ur rummet när jag skulle sova. Jag ville vara i fred helt enkelt. För mig själv. Tack för respekterad ensamtid. Jag är tacksam att jag har den.

Jag springer från ruta till ruta.

Ibland känns det som att jag bor i ett rutmönster. Jag har det jag gör och jag gör det jag har att göra. Mitt jobb är på inga sätt och vis slentrianmässigt eller inrutat. Tvärtom. Runt mitt skrivbord flyger det bollar till höger och vänster. Jag gillar det. Det är förvisso något av en utmaning för ett kontrollfreak som jag, att inte alltid ha full koll på nästa steg och vad som väntar runt nästa hörn, men det snabba tempot håller mig vaken. Ja, jag gillar det.

Men ändå känns det som om vardagen som helhet är inrutad och förbestämd. Det vaknas, det äts frukost (ofta ganska hastigt), det ilas i väg till jobbet, det jobbas, det ilas i väg till någon slags träning, det tränas, det åks buss, det lagas mat, det förbereds matlåda och kanske något slags mellanmål, det packas upp från dagen, det packas ner för morgondagen. Och så ångar det på. Jag springer från ruta till ruta, precis hela tiden.

Det är något märkligt över det där springandet, för på samma gång som jag kan bli så less på det, vill jag ändå inte byta bort det. Jag gillar att ha det jag gör och jag vill gärna göra det jag har att göra. Jag vill träna kidsen, jag vill mata in så många träningspass som möjligt på Fysiken, jag vill laga min egen middag och ta med matlåda till jobbet.

Kanske är det kontrollfreaket som myser lite över att ha koll på vilken ruta som kommer härnäst och gärna håller fast vid det. Kanske är det helt enkelt bara så min vardag ser ut. Kanske springer jag från ruta till ruta för att jag faktiskt tycker att det är skittråkigt att sitta i en och samma inhägnad hela tiden. Träningspassen går inte att kompromissa, då tappar jag glädjekällan. Och då, mina vänner, då lovar jag att jag tappar allt.

Men jag tror ändå, precis som med allt, att ett avbrott från det vanliga behövs då och då. Nästa vecka tar jag semester och åker hem. Jag har nog aldrig längtat så mycket som nu.

Ibland behöver man bara en kaffepaus.

Till Följaren. En reflektion över skrivandets helande vara.

När man har en blogg med cirka 20 besökare per dag – en riktigt bra dag – får man inte särskilt mycket fan mail, beundrarpost på svenska. Så när man väl får det, tycker jag att man kan ta sig tid att svara. Jag fick ett mail, ett riktigt inknappat mail, från en följare som undrade när nästa inlägg skulle komma. Så, detta är till dig, Följaren, kanske den enda.

En liten reflektion kring bloggens födelse, syftet och kanske en och annan tankeutsvävning.

Jag kanske nämnt det tidigare, jag tror det, men jag hade en gång en annan blogg. Sen fick jag så fruktansvärt ont i hjärtat och kunde bara inte med att ens skriva om det. Så jag gjorde en omstart. Jag skapade ett hörn på The Internet där villkoret för att skriva var att bara skriva om sådant som gjorde mig glad. Jag gjorde puffutmaningar, skrev ihop reseminnen och bedrev egen minispråkforskning på min kammare. Det var tider det.

Och att skriva gjorde mig gladare. I bra kombination med mycket yoga, vill jag minnas.

Jag är ganska bra på det här med ord. Jag kan klä dem, ge dem attribut, klippa ihop fraser, trixa och vrida och vända. Jag har ganska många ord i min hjärna. I mina händer. I mitt hjärta. Jag är ganska dålig på att släppa ut dem genom munnen. De smyger sig ner till fingrarna. Du skulle bara veta hur många ord som kommit ut den vägen. Och på något sätt helat, bara genom att de fått bli ord i ett sammanhang.

När livet visar hur skört det är, får jag så där ont i hjärtat igen. På riktigt, riktigt. Jag ska inte göra någon omstart. Men kanske påminna mig själv om bloggens födelse, syfte och se till att sväva ut i tankar och ord lite oftare. Det gör mig faktiskt, om inte helt hundra glad, i alla fall lite lättare.

Ingen vit vinter. Men kanske en vit vår?

Om två månader och en dag är det dags igen. Tjugoen kilometer i min stad där jag bor. För andra gången i mitt liv ska jag springa en halvmara, och den här gången ska jag på riktigt försöka förbereda mig lite. På riktigt. Än så länge går det väl halvbra med själva löpningen, men jag vill tro att jag kompenserar lite med att ha ett bra träningsflow i övrigt, med både konditionspass och styrkepass. Och ingen alkohol.

Jag läste någonstans att om man tar ett glas eller två till AW:n på fredagen kan man lika gärna hoppa över träningen på söndagen, eftersom alkoholen förstör kroppen så pass mycket. Så otroligt onödigt då!

Om jag nu har lite svårt att komma igång med längre löpdistanser kan jag ju i alla fall hjälpa kroppen på traven och inte bryta ner den med sprit. Jag är ingen storsupare annars, men varför ens vara en småsupare om även det gör träningen ovärd? 28 februari bestämde jag att mars ska bli en helt alkoholfri månad. Bara på test, för att se. Kanske ska jag hålla det så ända till maj?

Jag, personligen, kommer nog inte att ha några större problem att låta bli att dricka en droppe alkohol i två månader och en dag till. Jag tror faktiskt att det är folk runt omkring som berörs mest. Det verkar som att det stör lite att man väljer bort vinet. Det verkar som att det gör gemene man lite obekväm. Och är inte det lite konstigt? Det ligger ingen värdering av andras vanor i vad jag väljer att göra. Jag gillar öl, jag gillar vin, jag gillar bittra drinkar. Jag tänker bara att jag ska testa om det spelar någon roll om jag avstår.

Jag kanske satsar på en helt vit vår. Ja, varför inte? Skål!

Öl finns ju faktiskt i alkoholfri variant. Det tackar vi för.

Gymnastikminnena alltså.

I dag har jag spenderat sju timmar i en gymnastikhall och lärt mig sådant jag redan lärt mig – för ganska precis 11 år sedan. Och ännu mer egentligen. Gymnastikförbundet är noga med att utbilda sina ledare och för att passa gymnaster på diverse redskap behöver man som tränare diverse licenser. Lägger man overallen på hyllan ett tag måste man bevisa att man inte tappat det totalt om man kliver in i hallen igen.

Den här trampettkursen jag gått i dag gick jag alltså för 11 år sedan. År 2003, på Östra, med Janne från UGF som instruktör. Henke blev tillsagd, utan min och Linnéas vetskap, att göra ett katastrofhopp för att vi skulle få testa hur det kändes. Gruppen som tittade på visste inte heller något, men vi lyckades plocka ner honom tryggt, mitt i allt sprattlande i luften. Det var nog lite pirrigt för en 16-åring som jag var då, men redan då hade man ju ändå varit med om en del. Tänk att man kan komma ihåg allt sådant.

Jag började tänka på detta i dag. Och kunde riktigt i kroppen känna skillnaden på nu jämfört med då. Hur jag var, vilka som var runt omkring mig, alla hallar som var hemma- respektive bortaplan. Övningar, redskap, ledare, gymnaster, rivaler. Tänk så stor del av mig det här alltid har varit. Och vad glad jag är att jag tagit upp det igen. Även om allt i dag är helt annorlunda. Så blir det ju när man byter förening. Man byter liksom liv, lite grann.

Janne godkände mig 2003. Vippen 2005. Jag kan ju bara hoppas att Robert godkänner mig i morgon när kursen fortsätter med sex timmar till i den där gymnastikhallen. Vi hoppar vidare. I världens bästa sport.

Det kan inte hjälpas. Jag stör mig.

Jag måste erkänna en sak. Jag har ett fruktansvärt ocharmigt karaktärsdrag som förföljer mig vart jag än går, hur jag än mår. Och det suger så mycket energi ur min kropp att jag ibland blir helt matt. Men ni vet, vissa känslor kan man bara inte styra över. Jag är långt ifrån ensam om just denna känsla, och tycker egentligen att det är ganska töntigt av mig att jag är som jag är.

Men jag kommer inte ifrån det. Jag är en språkpolis. Och en ganska elak sådan. Lite av en översittare. Jag kan inte riktigt rå för det, men stavfel, särskrivningar och felaktigt användande av de och dem gör mig så irriterad, och jag tänker att skribenten som trampat snett troligen är lite mindre intelligent än vad gemene man bör vara. Självklart fattar jag ju egentligen att så väldigt sällan är fallet. Ändå kliar det i mina ögon.

Det kan inte hjälpas. Jag stör mig på dåligt språk. Jag erkänner, jag är en sådan som skulle kunna avstå från att köpa en produkt för att företaget som säljer den har ett värdelöst språkbruk. Jag dömer människor utifrån deras förmåga att uttrycka sig i något så enkelt som sms, och när jag ser ett tryckfel i en tidning (händer ju ofta, senast i söndagens DN tror jag det var) hakar jag upp mig så mycket på det att jag måste läsa meningen om och om igen.

Att vara språknörd är vackert, men den där polisande sidan är så himla onödig. Ska jag någon gång få något vettigt av det borde jag kanske bli lärare. Jag måste sluta ödsla så mycket energi på att få eksem av särskrivningar – men det är ju så stör ande.

Sånt här går jag igång på.

Festligt va?