SkrivPuff: Om att fläta.

När jag var liten trodde jag att min pappa kunde precis allt. Rätt befogat, för han kan väldigt mycket. Men jag växer upp och lär mig också saker, bland annat att min pappa inte alltid har rätt. Det kan faktiskt hända att en diskussion slutar Milon: 1 – Pappa: 0. Och vissa saker kunde han inte ens när jag var liten.

Han kunde aldrig lära sig att fläta. Han fattade aldrig att man behöver tre tåtar med hår för att få det att bli fint. I stället delade han håret i två, tvinnade det och fäste en snodd i änden. Alla som vet något om flätor vet att det inte blev så mycket resultat av det, inte.

Alla kan inte allt, men alla kan något. Min pappa kan fortfarande inte fläta hår, men han har en beundransvärd förmåga att fläta ihop trådar som hänger löst i livet. Där är jag utan tvekan besegrad, Pappa: 1 – Milon: 0. Men så lyckligt lottad jag är att han alltid delar med sig av sina tips.

Min pappa kan inte fläta mitt hår, men han kan i alla fall hjälpa mig från att slita mitt hår när allt känns hopplöst.

Sommarbarn.

Jag är ett sommarbarn. Året om tror jag att jag klarar av hösten, vintern, våren minst lika bra som sommaren. Men när gatorna är tryckande varma, när jag kan cykla i kjol och flipflop ner för backar som doftar av alla de sorters blommor, när dagarna är långa och nätterna ljusa, då mår jag ändå som bäst.

Då vill jag kliva upp. Då vill jag gå ut. Då vill jag aldrig att årstiden ska skifta.

Jag längtar efter sommar. Jag tycker att det kan bli dags snart.

Mer om den förleg(o)ade synen om pojk- och flicklek.

Som av en händelse fick min pappa i julas för sig att han skulle sortera allt Lego som familjen Bergström äger och någonsin ägt – vilket för den intresserade är långt mer än bitar till bara en borg. Händelsen sammanträffade givetvis med debatten om Legos nylansering av Lego Friends. Vilket trevligt namn på en leksakskollektion, va?!

Men det här är allt annat än vänligt. I dag när jag snubblade över detta inlägg från Po Tidholm, DN-medarbetare, blev jag återigen uppgiven och avigt inställd till vad leksaksjätten gått och ställt till med.

Problemet är inte att man gör utrymme för frisersalonger, cupcakesbakande och rosa Legoklossar (de rosa fanns redan på min tid och jag gillade dem lika mycket som jag gillade de som hörde piratskeppet till). Problemet är att man bestämmer vem det är som ska gilla det och vem som bör hålla sig till annat. Precis som Niclas Järvklo, forskare från Stockholms universitet, uttrycker ser vi ett jätteföretag – med enorm influens på våra pyttesmå – som totalt släpper sitt sociala ansvar. Här motarbetas allt som övriga samhället, anno 2012, kämpar med.

Precis som ovan nämnda forskare nämner verkar leksaksjätten föreslå att pojkar och flickor inte ens ska leka tillsammans, eftersom XY och XX rent vetenskapligt dras till olika områden och bör stanna däri. Var för sig. Åtskilda. Separerade. Ojämlika. 

Jag vet in vad du känner. Men jag känner att en sådan syn på lek och roller i samhället är allt annat än vänlig. Det är bara extremt tröttsamt och väldigt förLEG(O)at. 

Återträffen. Tio år senare och här sitter jag.

En brokig skara individer. Så som tonåringar är som mest. Tre år av engelska glosor, NO-labbar, SO-uppsatser, skrivövningar i svenska, matkrig på hemkunskapen, misslyckade träslöjdsprojekt, okontrollerade bildlektioner, disciplinerade idrottslektioner, oskyldiga bus, hård jargong och allmänt röj.

Min högstadieklass var verkligen en klass för sig. Mottot "Jag är inte störd, jag gick bara i 9F" summerar klimatet ganska bra. Och en dag stod vi där. Alla böjda över en klumpig gammal dataskräm. Sista veckan med klassen hade blivit till en dokumentärfilm och det var dags att förstå att skolavslutningen stod runt hörnet och att vi skulle säga hejdå. Tårar trillade ner för kinder och längtan av att bli stor knöt sig i magen tillsammans med vemodet över att sluta vara liten. Sluta vara 9F.

Från och med skolavslutningens sista kramar och varma ord har jag sett fram emot att få knyta ihop alla dessa galna individer igen. I tio (10!) år har jag längtat efter att få vara lite störd igen. Inte hade jag trott att det skulle ske över en dataskärm. Jag är här, med min Mac, medan alla ni är där och ser varandra. Hur ni blivit, hur ni mår, hur ni har det.

Det enda jag ser är Washington Monument. Inte så dåligt. Men sannerligen märkligt, vemodigt och lite hjärtskärande.

Vårt hav.

Isarna var sedan ett par månader smälta uppe i Norrland. Den blomstertid var kommen. Både lusten och fägringen var stor. Vi packade ihop våra skolböcker en sista gång och nu skulle de få vila över sommaren. Resväskorna packades för ett sommarlov på ”Villan” – en sommarstuga kallas så i Finland. Ingen visste vad vi menade när vi sa att vi skulle åka till ”Villan”, men vi visste att vi var på väg mot vårt sommarparadis.

Mot hamnen och färjeterminalen gick den fullastade bilen. Förnödenheter för en sommar på en ö fick plats tillsammans med strandtofflor, baddräkter och en familj med tre barn. Det fjärde fick stanna hemma. Han var ju nästan 18 år nu. Den stora, vita färjan gled in mot kajen och de svallande vågorna glittrade i solen. Nästan som om de ville tala om att de förde något magiskt med sig. Och det gjorde de. När vi hade blivit vinkade ombord på bildäck var vi äntligen på väg. Till havets dansande rytm färdades vi över Kvarken. Vattnet skummade och svallade och lovade att ta oss dit vi ville.

Färjan gled in i den Österbottniska skärgården och Vasa skymtades från soldäck. Vi rullade bilen från bildäck till fastland och körde genom stan, bara en kort bit, för att ta oss till nästa hamn. Den lilla, lilla motorbåt som väntade var vår trognaste tjänare. Hon lastades med allt som bilen packats med. Den lilla motorn av märket Evinrude fälldes ner och än en gång gungade vi i takt med havets rytm. Vattenytan var i höjd med relingen och bräckta droppar stänkte på våra väskor, våra kläder, våra händer. Kalla droppar hälsade oss välkomna tillbaka. Välkomna hem.

Framme på Villan stod den vedeldade bastun redo. Efter kramar med släkt och vänner slängde vi våra kläder, gick in i värmen, fyllde bunkarna med vatten och skrubbade bort höstens, vinterns och vårens alla tröttsamheter. Lyckliga i sommarparadiset, med frihetskänsla och känsla av ledighet sprang vi sedan hela vägen ut på bryggan och kastade oss i det junikalla och uppfriskande havet.

Precis det hav vi simmade i förra året. Precis det hav vi längtat efter i flera månader. Precis det hav som återigen skulle gunga oss under en hel, magisk sommar.

Ät och njut av det bakverk som är ditt liv.

Fredag morgon. Frukost på bordet och tre rumskamrater inne i varsin värld. Datorer och skönlitteratur. Nyhetsflöden och Facebookuppdateringar. Kaffedoft och stekt ägg.

Rumskamrat mellan gröttuggor och slösurfande, liksom från tomma intet, bryter tystnaden. "Morgonstund har guld i mun."

Och blickar tas upp från skärmar, sidor, ord, bilder. "Dagens visdomsord från IronAss." Fniss och leende ögon möts. Sedan blir det tyst igen.

"Nu har morgonstund inte guld i mun längre för nu är min frukost slut."

Och vad kan vi lära oss av detta? Jo, något så tillsynes enkelt som att ta tillvara på ögonblicket och stunden när du väl har den framför dig. För vips, så är den borta. Den vackra bakelsen är uppäten och inte längre din att njuta av. Förhoppningsvis är det du själv som fått smaka. Men tänk om någon annan hinner före!

Njut av din gyllene stund hela denna fredag. God morgon Amerika. God eftermiddag Sverige.

Från en som älskar det var hon än är.

Resesugen? Så är jag. Och då är jag ändå ute i världen. Inte på min riktiga hemmaplan som är Svedala. Eller är det ens det? Bara för att jag är svensk, kommer Sverige alltid vara min riktiga hemmaplan? När blir borta hemma och när kommer man hem när man åker bort?

Jag känner mig hemma när jag hoppar på bussen från Pentagon. Jag känner mig hemma när jag spanar in Washington Memorial från mitt penthouse. Jag känner mig hemma när jag skymtar The Capitol från takterassen.

Jag känner mig hemma fastän jag är borta och jag är sugen på att resa mer och se mig omkring. Rastlös själ? Nej, snarare bekväm människa som trivs överallt. "Men Malin, du älskar det ju var du än är," sa en vän till mig när vi pratade om att jag flängde och han tyckte att jag skulle komma hem. Hem till Norrland.

Ja, jag gör nog det. Trivs överallt. För jag älskar livet. Det är det allt handlar om. Just nu är jag i Virginia/Washington DC och njuter av att jag är världens lyckligaste människa. Och bloggar gör jag här också. Sjukt bra. Kolla in och ge mig din röst.

Öka förståelse för gymnastikens vackra och hårda komponenter.

När världens kanske mest utmanande och tuffaste sport får utrymme i svensk media handlar det inte om den talang, Jonna Adlerteg, som nyligen lyckats kvala in till OS i London 2012. Nej, det är en kvinnas minnen av hur det var att träna gymnastik som tonåring för tio år sedan. Minnen som präglas av "terror."

Jag håller med förbundets ordförande Malin Eggertz Forsmark om att varje historia räknas och det finns alla gånger anledning att undersöka klimatet i hallar runtom i landet. Men att hänga ut en tränare på detta vis kan jag inte ställa mig bakom. Så klart att vi alla tappar det någon gång. Du. Jag. Han. Hon. Även Staffan Söderberg. Vi ska alltid behandla de barn och ungdomar vi tränar med respekt, men ibland rinner även ledarens bägare över. Vi tappar tålamod och humör. Det är inte farligt att visa våra barn och unga att deras beteende också har konsekvenser. Det viktiga är hur vi hanterar situationen efter en eventuell konflikt. Jag, personligen, har svurit, kastat ut gymnaster, satt förbud. Och sen? Förklarat, diskuterat och om det varit befogat bett om ursäkt.

Dessutom är det som Staffan säger, elitidrott passar inte alla. Särskilt inte gymnastik på elitnivå. Det krävs ett visst sinne. Det krävs ett visst humör. Det krävs så otroligt mycket psyke. Klarar man inte av att bli tillrättavisad av en ledare kanske man inte heller klarar av att volta på en tio centimeter bred bom. Eller skruva kroppen 540° i full karriär. Hårda ord och vissa förbud inom gymnastiken handlar många gånger om att undvika skador och göra träningen säker.

Sist, men verkligen inte minst, utan något jag alltid faller tillbaka på när det handlar om barn och unga: föräldrarna. Var är de? Har inte de det yttersta ansvaret att se till deras barns trygghet? Jag önskar så många gånger mer engagemang från föräldrar. Det är en win-win-win situation – för ledare, för föräldrarna själva och framför allt för barnen! Det är lättare att skapa trygghet i gymnastikhallarna runtom i landet om föräldrarna vet vad som händer. Om de är närvarande. Om de förstår gymnastikens alla vackra och hårda komponenter.

Och hur var det med den där gymnasten som kvalat in till OS? Ja, vi håller tummarna för att Jonna Adlerteg får klartecken av SOK att representera lilla Sverige i världens mest utmanande och tuffaste sport.

Tompa The Man med son och Coach Mamma. Back in the days. Världens vackraste sport och världens

 viktigaste uppdrag – att leda så många fantastiska ungdomar genom dess spännande värld. Gymnastik alltså.

Bara på Holmsundsbussen.

"Äre nån som bruk åka den här turen som vet hur bussn gå och skulle kunna hjälpa mig lite här framme?"

Busschauffören förklarade att det var första gången hon körde just denna sträcka och allt var inte riktigt glasklart. Nog hittade hon vidare till Obbola, men behövde lite guidening för att ta sig till Himmelska Fridens Torg (jo, det finns ett i Holmsund också).

Eftersom de har ändrat turerna sedan min tid kunde jag inte bistå henne, men en poppig kille som såg ut att vara i gymnasieålder hjälpte till efter att förfrågan skrikits ut i bussen två gånger. Själv hoppade jag av på ovan nämnda torg, trots att jag tror att bussen kanske stannar lite närmare mitt hus, men jag ville ju inte riskera att hamn i Obbola. Och att fråga chauffören om råd kändes väl sådär.

Min fråga allmänt: händer detta på andra bussar än Holmsundbussen?

Milon Hjärta Småstad i Norrland.

Gott Nytt – en liten hälsning.

Vad tänker ni inför det nya året? Under vårt mysiga nyårsfirande, bland syskon och syskonbarn, pratade vi gammalt och nytt och en festdeltagare summerade förväntningarna inför det nya året kort koncist. Jag ger Er samma hälsning och önskar Er all lycka för 2012 – och alla andra år också för den delen.

Prova skorna i den djupa snön, inte på någon annans stig.

Det är så lätt att följa i andras fotspår. Promenera på den redan upptrampade stigen för att göra det så bekvämt som möjligt. Skorna blir inte fulla med snö och det minimerar risken för plötsliga isfläckar eller eventuella gropar.

Men hur spännande är det då? Hur utvecklande är det att promenera på en stig där man vet att någon annan redan har gått? Visst är det onödigt att uppfinna hjulet flera gånger och visst är det smart att följa andras recept på väg till framgång – ibland.

Ibland kan det däremot vara vettigt att trampa upp sin egen stig – kliva ut i snön och ge skorna en prövning. Hur väl håller de värmen? Har de något fäste när det blir halkigt? Kan de kliva upp ur groparna?

Jag provar ständigt. Ibland är det slirigt. Men ibland är det riktigt stabilt och det är så otroligt exalterande så jag promenerar vidare på mina egna stigar. Plums, plums.

Ge att ge och så lite nötkräm på det.

Det är svårt att köpa julklappar till de som redan har så mycket. Och ibland kan det kännas överflödigt att köpa något till någon som likväl kan göra det själv, när som helst. Så i år gav jag bort att ge, via UNICEF.

Vidare vill jag posta detta blogginlägg för att hjälpa till att skänka nötkräm till de många barn som lever utan mat och vaccin och sådant som vi tar för givet. Kolla in UNNICEFs hemsida och se hur enkelt du också kan hjälpa till. Ja, det enda du behöver göra är att posta ett blogginlägg. Du behöver inte ens skriva texten själv om du inte orkar.

Orka hjälpa till. Det är fint att ge. Och roligt att rimma på något som känns viktigt.

"Mamma tyckte att jag skulle vara snäll
Köpa en kastrull till er nya induktionshäll
Visst, mamma, bra idé,
men ändå inte riktigt det jag ville ge

För det finaste av allt är inte att själv få
Det största är att ge åt alla de små

Precis som för era (och mina!) älskade två
Bör livet vara för alla att trivas och må

Den gåva ni nu får passar inte på er spis,
men jag hoppas att den kan bringa glädje på något sätt och vis

Varenda unge bör få chansen att växa,
lyssna på sagor om troll och en elak häxa

Vi ska vara lyckliga att vi har varandra
och jag hoppas att ni också uppskattar att hjälpa andra."

SkrivPuff: Om att lussa.

Det börjar med en liten tandlös sjuåring med page och pannlugg. Den grå katten Romeo under armen och ett elektriskt ljus i handen. Glittret på sne och mungiporna upp i öronen. En storebror som har satt en strut på sin nyvakna frisyr och gömmer trötta ögon under runda glasögon. På den röda brickan med guldstjärnor ligger lussebullar och pepparkakor. "Midnatt råder" är favoriten och vi kryper ner i sängen bredvid en sömndrucken pappa.

Sedan är det årskurs sex och vi elever lyser upp byns ålderdomshem såväl som skolgympasalen. Håret har växt ut och favoritlåten är numera "Jul, jul, strålande jul" eftersom undertecknad har anförtrotts med ett soloparti. På manschetten står dikten som ska läsas.

Tre år senare, årskurs nio. Undertecknad är Lucia och har sovit i flätor för att få lite lockigt hår. Kören har gemensamt beslutat att Lucian inte ska sjunga, vilket undertecknad tycker är tråkigt. Tåget går till historien som något av ett kaos och valet av skolledningen att placera det i matsalen är starkt kritiserat.

Och så är vi här. Anno 2011. I Washington D.C. Samma lucialinne som sist och sångerna sitter i ryggmärgen. Slitet hår och trötta ögon efter mycket plugg och socialt umgänge. Ändå tyckte undertecknad att ett luciatåg skulle få platsa in på schemat. Och det har varit så himla roligt. Ett hopplock av svenska flickor som alla tycker att Luciatraditionen är värd att ta med ut i världen har spridit ljus och stämsång lite överallt senaste veckorna.

I kväll tar vi ton på Svenska Ambassaden inför Ambassadören och hans vänner och i morgon kväll väntar försvaret. Vi hoppas på fortsatt glada miner och mysig stämning, på självaste Luciadagen. Där ljuset är, där är det jul.

SkrivPuff: Om att flyga.

"Cabin crew, arm slides, cross check and report."

Och så börjar det stora fortskaffningsmedlet att röra på sig. Fortare och fortare. Lyfter och styr. Jag har aldrig varit vidare flygrädd, men det pirrar alltid lite i magen och jag tänker på ord från en pilot jag en gång kände. Captain Kambanellas sa en gång till mig "there is nothing dangerous about flying."

Men att använda absoluta ord som ingenting ska vi vara försiktiga med. För är det inte så, att ofta när vi är ute och flyger har vi egentligen ingen aning om vart vi är på väg. Vi vet inte vilka äventyr som väntar. Vi vet inte hur det hela ska bli.

Jag far och flyger. Ensam som en fågel. Tillsammans med andra i stora flygplan. Mot nya marker att upptäcka. Ser livet från ett annat perspektiv. Allt som är välbekant blir till små, små prickar. Höga toppar och djupa dalar är ingenting där jag färdas bland molnen. Jag sluter ögonen när det blir turbulens och när jag andas mina djupaste andetag vet jag att han har rätt. Det finns inget farligt med att flyga.

Om jag vill kan jag alltid flyga hem. Jag har en trygghet få förunnad.

"Cabin crew, disarm slides, cross check and report."

Vi ses om två veckor, Umeå.

I morgon ska jag börja igen.

Det är natt i Virginia.
Jag fastnade i arkivet.
Jag saknar SkrivPuffandet.
I morgon ska jag börja igen.

Men först ska jag sova några timmar.