Till rotfruktsgratängen.

Ord som jag alltid har svårt att lära mig är matord, något jag upplevde i matbutiken i morse. 

Jag skulle köpa rotsaker att rosta i ugnen. För det första slog bristen på fantasi till och det enda jag kom på var morötter och potatis - carrots and potatoes. Inte så svårt. Inte heller så kul med bara det. Tänk. Tänk.

Lite palsternacka vore gott! Men vad i hela fridens namn heter palsternacka på engelska? Hur lär man sig ett sådant ord? Det är knappt så att jag vet vad en palsternacka egentligen är. Hur ser den ut? Var kommer den ifrån? Vad gillar den? Var åker den på semester? Vad kör den för bil? Palsternackan. Frågetecken.

Jag gav upp mitt letande efter att jag tagit beslutet att det fick räcka med lite lök till. När jag kom hem var jag tvungen att slå upp det.

Parsnip [pärsnip]. Så heter palsternacka på engelska. Kommer jag komma ihåg det eller kommer jag glömma det till nästa rotfruktsgratäng? Det kan man inte så noga veta, men vi hoppas på det första.

Parsnip. Parsnip. Parsnip.

Dagens lästips: hur talar man flytande?

Jag prenumererar på "Word of the Day" från Dictionary.com och får således varje dag ett nytt engelskt ord i min inkorg. Ett förträffligt sätt att utöka sin vokabulär. Förvisso fastnar inte alla ord, men någon gång då och då dimper det ner något som känns relevant och användbart. För det är ju ändå det vi för det mesta vill åt när vi fiskar ord - det användbara.

I dag kom det med en bonuslänk till en liten frågeställning kring huruvida man är flytande i ett språk eller inte om man har en accent. Varsågod, kära läsare, jag bjuder in dig till diskussionen också. Vad tycker du? Är man flytande i ett språk fastän man har en accent?

Kommer jag någonsin tala engelska flytande? För att inte tala om franska och italienska! Häromveckan fick jag höra "Wow, your English is perfect. It's not American or British, it's just perfect English." Jag tog det som en väldigt fin komplimang, även om jag inte riktigt känner själv att det är så.

Jag vet inte jag. Ett som är säkert är i alla fall att det är väldigt roligt att utforska det engelska språkets marker. Och det viktigaste är kanske inte alla gånger att vara flytande.

SkrivPuff: Om något osynligt.

Världen blir aldrig densamma. Siffror betyder inte samma som förut. Vägar korsas på annat sätt. Ord och bokstäver kombineras i nya konstellationer. Ljud, dofter, rörelser virvlar bland höstlöv och ny energi. Ingen kan sätta fingret på det, men alla vet och alla vill titta.

Det är något som har letat sig fram. Något som först inte syns, bara upplevs och är - men ändå inte. Något så litet så det knappt tar upp plats. Men ändå förändrar allt som rör sig.

Välkommen till världen, älskade Du. Välkommen till den värld som är Din. Den värld som är Min. Den värld som kan bli Vår och till allt det vi kan uppleva tillsammans. Välkommen till det som syns, som du nu får uppleva. Välkommen till det som inte syns, som jag lovar att alltid ge dig. 

Välkommen till kärleken av en Faster. 

Helt ärligt - helt överväldigande. 

SkrivPuff: Om att följa.

Ett långt steg åt höger, två korta åt vänster
Drar runt och svänger om
Låter det stadiga handslaget leda och litar på att stegen blir rätt

Snurrar och snubblar
Virvlar och vinglar

Jag följer med i dansen, som livet faktiskt är
Inte alltid på rosor, visst dyker det upp taggar här och där

Men jag följer och låter mig ledas
Litar på att det goda alltid i slutändan vinner

Reslust och nätverkande.

Detta är något uppenbart, men ändå värt att påpeka. Dagens restips riktar sig till den som reser för att träffa människor. Inte bara turister med kamera runt halsen och karta i högsta hugg, utan spännande människor.

Dessa finns i Washington D.C. Häromdagen mötte jag en person som under sin arbetsvecka varit med och beslutat om ökat stöd till offren på Afrikas horn. (Själv hade jag åstadkommit lite halvlama texter och läst om hur man löser kommunikationskonflikter på arbetsplatsen.)

I Washington D.C. finns människorna med makten. Och de står i varje gathörn. Diplomaten jag mötte över ett glas italienskt vin var inte den första. Jag springer på journalister, producenter och det ena med det andra på de mest otippade platserna.

Dagens restips alltså; åk till Amerikas huvudstad och se till att prata med människorna som passerar din väg. Jag lovar dig, du kommer komma hem med så mycket mer än bara magneter och flaggor om du öppnar munnen och frågar "So, what are you doing?"

Är ni vakna, Sverige?

Sverige, börjar ni vakna upp just nu?

Undertecknad sitter i USA-natten och plitar på en skoluppgift. Nagelfarar af Donner-skandalen och brottas med brinnande intresse och en och två gäspningar. Världsmästare i prokrastinering i kombination med prestationsångest sitter hon så klart så här på småtimmarna innan deadline. Skulle gärna vila huvudet på kudden, men förstår att läget är självförvållat och gör bara det bästa utav det hela. 

Hur kommer man förbi sin egen personlighet och de hjärnspöken man har låtit bli inneboende på obestämd tid? Med ett alldeles för gott samvete kan man inte riktigt kasta ut dem på gatan, utan att man vet att de kommer ha ett nytt hem.

Någon gång måste hon kanske. För utan sömn blir man till slut galen, har hon hört. Å andra sidan är nog galenskap inte det värsta som kan hända. Värre vore det att missa en deadline. Då vore loppet kört.

God morgon Sverige. God-inte-riktigt-än-natt Amerikatt.

SkrivPuff: Om att se.

Det är när allt är borta som jag blir medveten
Det är när det lugnar ner sig som jag hör hur det blåser

Dofter
Rörelser
Platser
Ljud

Det är när jag blundar som jag ser
i min spegel som riktas bakåt, 
vinklas inåt

Det är när jag blundar som jag ser
det oklara,
i det en gång självklara

Det är när jag blundar som jag ser
allt det vackra
allt det ofattbara

Det är när jag blundar

som jag ser

Resan till Jag.

Vad behöver vi för att bli vi? Varför är jag jag? Varför är du du? Behöver vi varandra? Den ena och den andra? Behöver vi andra för att bli oss själva? Måste jag veta vem jag inte är, för att kunna förstå vem jag är? Måste jag resa bort från mig själv för att åter kunna hitta hem?

Från en station till en annan, kommer någon medan en annan går av. Fastän vi försvinner för varandra, finns vi alltid kvar. Som en medpassagerare någon gång under färden. Som en reskamrat. Som en främling. Som vägvisare eller den som leder fel.

Jag reser. Fram och tillbaka. Högt och lågt. Öst och väst. Det absolut viktigaste jag lärt mig är att försöka packa lätt. För dit jag ska finns egentligen allt jag behöver. Mina resor går alltid till Jag.

Mi manchi, italiano.

Under sommaren undervisade jag en italiensk man i svenska. Det var väldigt givande på många sätt och vis. Jag lärde mig bland annat sätta ord på svenska språkets egenheter, helst ord som var så ogrammatiska som möjligt eftersom han inte riktigt gillade tanken på grammatik. Vårt "nu-måste-vi-ta-detta-på-annat-språk-än-svenska"-språk var engelska, men som bonus fick jag ibland lite italienska.

Vid ett tillfälle sa han något som var så sant och som jag gillade massor:

"Ni kommunicerar på ett helt annat sätt här. För oss italienare handlar det inte så jättemycket om att komma fram till något eller ha något viktigt att säga, vi vill mest bara prata. Men ni svenskar fungerar inte riktigt så."

Vi svenskar fungerar inte riktigt så, nej. Och det är väl bra ibland, kan jag tycka. För det mesta blir jag galen på människor som pratar bara för att prata och få höra sin egen röst, men i språkinlärningssyfte måste jag säga att tanken att prata bara för att prata är helt briljant.

Jag saknar att lära mig italienska. Det står lite stilla. Men det är ett alldeles för vackert språk för att jag inte ska lära mig mer. Jag ska lära mig mer. Sedan ska jag åka till Italien. Och prata bara för att prata.

 

Kan själv.

Jag släpper taget
Sedan famlar jag efter repet

Jag kan simma själv
Men söker desperat efter livlinan

Tror att det jag ger,
kommer jag också få tillbaka

Tror att det jag kan,
bara räcker för en stund

Men vet egentligen bättre

Att jag kan simma själv
Riktigt bra

Kunde innan
Kunden under tiden
Kan nu

Kan själv

Publicera mera!

För några månader sedan skickade jag in ett bidrag till en novelltävling. Jag vann inte. Inte heller kom jag tvåa eller trea. Synd för mig, för vad jag minns var det ganska fina priser. Men ett litet pris lyckades jag ändå kamma hem, då mitt var med bland de fyrtiotal bidrag som blev utvalda att tryckas i en bok. Stereotyper heter samlingen och finns att beställa på adlibris.

Det är det tredje som publiceras för Milons del i år. Rätt rejäl ökning jämfört med tidigare år och precis lika roligt var det denna gång som de två gångerna innan. Publicera mera är vad jag vill göra. Men då måste jag också producera mera. Tro det eller ej, men jag har mina små projekt på gång. Hjärnkontoret är alltid på G. Vänta ni, så ska ni få se!

Kvällspromenad på min gata i stan.

Arlington, Va., USA

2011-08-29

Hon är i landet där folk tackar.

Man kan undra vad bloggredaktionen har för sig i dessa dagar. Eller så gör man inte det, det är valfritt. Men jag kan i alla fall meddela att jag (som ju är bloggredaktionen) befinner mig i ett land som på många sätt faller mig i smaken. Kommer du, trogen läsare, ihåg att jag redan gjort klart att jag är tjejen som tackar? För det ena och det andra, stort och smått. Helst smått faktiskt.

Detta stora land, dessa Förenade Stater av Amerika, är landet där folk tackar. Jag är inte ensam längre. Och jag gillar det. Här får jag lika många tack tillbaka som tack jag ger. Det tycker jag är trevligt.

Häromdagen hörde jag till och med en man säga "Thank you, I appreciate that" till en kvinna som höll upp dörren för honom. Tala om att tala från hjärtat. För det är ju precis så det är och så jag känner. Jag uppskattar när folk gör min vardag lite, lite mer bekväm om det så bara handlar om att hålla upp dörren.

I USA finns många dörrar att öppna och utforska. Det tackar jag för. Och jag tackar dem som öppnar dem för mig.

Fotograf: Emma Lidell

Lev i din vardag.

För en språknörd är det så klart roligt att kunna många språk. Inte bara för att det betyder större kommunikationsmöjligheter och mer grammatik att grotta ner sig i, utan för att man också som flerspråkig har möjligheten att plocka ut det bästa (som enligt talesättet sägs vara russinen, men enligt Milon nog skulle vara chokladen) ur kakan.

Låt mig ge ett exempel som jag kom att tänka på häromdagen: svenskans vardagsrum och engelskans livingroom. Om man kopplar ihop de två betydelserna och mixar ihop dem till en svengelsk liten smet får man den bästa möjliga kombinationen för vad detta rum bör vara, tycker jag.

Svenskans vardag anger att det är i detta rum som vardagen ska pågå medan engelskans rum understryker att det är här du ska leva. Låt oss slå ihop dessa ord och bestämma att du i detta rum ska leva i vardagen. Svårt att förklara briljansen för en person som inte talar både engelska och svenska, men för alla oss som gör det: är det inte briljant?!

Så här ser vardagsrummet ut i mitt nya hem. Och här, kan jag lova, här lever vi i allra högsta grad. Och riktigt gott också.

Milon on the go.

Jag hänvisar er för tillfället HIT för mer läsning. 

Vi hörs snart igen. Jag har som vanligt massor med tankar kring det ena och det andra, som vandrar runt i mitt lilla huvud och vill komma ut som skrivna ord. Tills dess: Känn kärlek och satsa på era drömmar. Det gör jag. Och jag kan inte tänka mig hur jag skulle kunna känna mig lyckligare och mer förväntansfull än vad jag gör i detta nu.