SkrivPuff: Om att följa.

Ett långt steg åt höger, två korta åt vänster
Drar runt och svänger om
Låter det stadiga handslaget leda och litar på att stegen blir rätt

Snurrar och snubblar
Virvlar och vinglar

Jag följer med i dansen, som livet faktiskt är
Inte alltid på rosor, visst dyker det upp taggar här och där

Men jag följer och låter mig ledas
Litar på att det goda alltid i slutändan vinner

Reslust och nätverkande.

Detta är något uppenbart, men ändå värt att påpeka. Dagens restips riktar sig till den som reser för att träffa människor. Inte bara turister med kamera runt halsen och karta i högsta hugg, utan spännande människor.

Dessa finns i Washington D.C. Häromdagen mötte jag en person som under sin arbetsvecka varit med och beslutat om ökat stöd till offren på Afrikas horn. (Själv hade jag åstadkommit lite halvlama texter och läst om hur man löser kommunikationskonflikter på arbetsplatsen.)

I Washington D.C. finns människorna med makten. Och de står i varje gathörn. Diplomaten jag mötte över ett glas italienskt vin var inte den första. Jag springer på journalister, producenter och det ena med det andra på de mest otippade platserna.

Dagens restips alltså; åk till Amerikas huvudstad och se till att prata med människorna som passerar din väg. Jag lovar dig, du kommer komma hem med så mycket mer än bara magneter och flaggor om du öppnar munnen och frågar "So, what are you doing?"

Är ni vakna, Sverige?

Sverige, börjar ni vakna upp just nu?

Undertecknad sitter i USA-natten och plitar på en skoluppgift. Nagelfarar af Donner-skandalen och brottas med brinnande intresse och en och två gäspningar. Världsmästare i prokrastinering i kombination med prestationsångest sitter hon så klart så här på småtimmarna innan deadline. Skulle gärna vila huvudet på kudden, men förstår att läget är självförvållat och gör bara det bästa utav det hela. 

Hur kommer man förbi sin egen personlighet och de hjärnspöken man har låtit bli inneboende på obestämd tid? Med ett alldeles för gott samvete kan man inte riktigt kasta ut dem på gatan, utan att man vet att de kommer ha ett nytt hem.

Någon gång måste hon kanske. För utan sömn blir man till slut galen, har hon hört. Å andra sidan är nog galenskap inte det värsta som kan hända. Värre vore det att missa en deadline. Då vore loppet kört.

God morgon Sverige. God-inte-riktigt-än-natt Amerikatt.

SkrivPuff: Om att se.

Det är när allt är borta som jag blir medveten
Det är när det lugnar ner sig som jag hör hur det blåser

Dofter
Rörelser
Platser
Ljud

Det är när jag blundar som jag ser
i min spegel som riktas bakåt, 
vinklas inåt

Det är när jag blundar som jag ser
det oklara,
i det en gång självklara

Det är när jag blundar som jag ser
allt det vackra
allt det ofattbara

Det är när jag blundar

som jag ser

Resan till Jag.

Vad behöver vi för att bli vi? Varför är jag jag? Varför är du du? Behöver vi varandra? Den ena och den andra? Behöver vi andra för att bli oss själva? Måste jag veta vem jag inte är, för att kunna förstå vem jag är? Måste jag resa bort från mig själv för att åter kunna hitta hem?

Från en station till en annan, kommer någon medan en annan går av. Fastän vi försvinner för varandra, finns vi alltid kvar. Som en medpassagerare någon gång under färden. Som en reskamrat. Som en främling. Som vägvisare eller den som leder fel.

Jag reser. Fram och tillbaka. Högt och lågt. Öst och väst. Det absolut viktigaste jag lärt mig är att försöka packa lätt. För dit jag ska finns egentligen allt jag behöver. Mina resor går alltid till Jag.

Mi manchi, italiano.

Under sommaren undervisade jag en italiensk man i svenska. Det var väldigt givande på många sätt och vis. Jag lärde mig bland annat sätta ord på svenska språkets egenheter, helst ord som var så ogrammatiska som möjligt eftersom han inte riktigt gillade tanken på grammatik. Vårt "nu-måste-vi-ta-detta-på-annat-språk-än-svenska"-språk var engelska, men som bonus fick jag ibland lite italienska.

Vid ett tillfälle sa han något som var så sant och som jag gillade massor:

"Ni kommunicerar på ett helt annat sätt här. För oss italienare handlar det inte så jättemycket om att komma fram till något eller ha något viktigt att säga, vi vill mest bara prata. Men ni svenskar fungerar inte riktigt så."

Vi svenskar fungerar inte riktigt så, nej. Och det är väl bra ibland, kan jag tycka. För det mesta blir jag galen på människor som pratar bara för att prata och få höra sin egen röst, men i språkinlärningssyfte måste jag säga att tanken att prata bara för att prata är helt briljant.

Jag saknar att lära mig italienska. Det står lite stilla. Men det är ett alldeles för vackert språk för att jag inte ska lära mig mer. Jag ska lära mig mer. Sedan ska jag åka till Italien. Och prata bara för att prata.

 

Kan själv.

Jag släpper taget
Sedan famlar jag efter repet

Jag kan simma själv
Men söker desperat efter livlinan

Tror att det jag ger,
kommer jag också få tillbaka

Tror att det jag kan,
bara räcker för en stund

Men vet egentligen bättre

Att jag kan simma själv
Riktigt bra

Kunde innan
Kunden under tiden
Kan nu

Kan själv

Publicera mera!

För några månader sedan skickade jag in ett bidrag till en novelltävling. Jag vann inte. Inte heller kom jag tvåa eller trea. Synd för mig, för vad jag minns var det ganska fina priser. Men ett litet pris lyckades jag ändå kamma hem, då mitt var med bland de fyrtiotal bidrag som blev utvalda att tryckas i en bok. Stereotyper heter samlingen och finns att beställa på adlibris.

Det är det tredje som publiceras för Milons del i år. Rätt rejäl ökning jämfört med tidigare år och precis lika roligt var det denna gång som de två gångerna innan. Publicera mera är vad jag vill göra. Men då måste jag också producera mera. Tro det eller ej, men jag har mina små projekt på gång. Hjärnkontoret är alltid på G. Vänta ni, så ska ni få se!

Kvällspromenad på min gata i stan.

Arlington, Va., USA

2011-08-29

Hon är i landet där folk tackar.

Man kan undra vad bloggredaktionen har för sig i dessa dagar. Eller så gör man inte det, det är valfritt. Men jag kan i alla fall meddela att jag (som ju är bloggredaktionen) befinner mig i ett land som på många sätt faller mig i smaken. Kommer du, trogen läsare, ihåg att jag redan gjort klart att jag är tjejen som tackar? För det ena och det andra, stort och smått. Helst smått faktiskt.

Detta stora land, dessa Förenade Stater av Amerika, är landet där folk tackar. Jag är inte ensam längre. Och jag gillar det. Här får jag lika många tack tillbaka som tack jag ger. Det tycker jag är trevligt.

Häromdagen hörde jag till och med en man säga "Thank you, I appreciate that" till en kvinna som höll upp dörren för honom. Tala om att tala från hjärtat. För det är ju precis så det är och så jag känner. Jag uppskattar när folk gör min vardag lite, lite mer bekväm om det så bara handlar om att hålla upp dörren.

I USA finns många dörrar att öppna och utforska. Det tackar jag för. Och jag tackar dem som öppnar dem för mig.

Fotograf: Emma Lidell

Lev i din vardag.

För en språknörd är det så klart roligt att kunna många språk. Inte bara för att det betyder större kommunikationsmöjligheter och mer grammatik att grotta ner sig i, utan för att man också som flerspråkig har möjligheten att plocka ut det bästa (som enligt talesättet sägs vara russinen, men enligt Milon nog skulle vara chokladen) ur kakan.

Låt mig ge ett exempel som jag kom att tänka på häromdagen: svenskans vardagsrum och engelskans livingroom. Om man kopplar ihop de två betydelserna och mixar ihop dem till en svengelsk liten smet får man den bästa möjliga kombinationen för vad detta rum bör vara, tycker jag.

Svenskans vardag anger att det är i detta rum som vardagen ska pågå medan engelskans rum understryker att det är här du ska leva. Låt oss slå ihop dessa ord och bestämma att du i detta rum ska leva i vardagen. Svårt att förklara briljansen för en person som inte talar både engelska och svenska, men för alla oss som gör det: är det inte briljant?!

Så här ser vardagsrummet ut i mitt nya hem. Och här, kan jag lova, här lever vi i allra högsta grad. Och riktigt gott också.

Milon on the go.

Jag hänvisar er för tillfället HIT för mer läsning. 

Vi hörs snart igen. Jag har som vanligt massor med tankar kring det ena och det andra, som vandrar runt i mitt lilla huvud och vill komma ut som skrivna ord. Tills dess: Känn kärlek och satsa på era drömmar. Det gör jag. Och jag kan inte tänka mig hur jag skulle kunna känna mig lyckligare och mer förväntansfull än vad jag gör i detta nu.

På vift i ett lyckorus.

Milon som i Milon's Corner har varit på vift. Uppe i norr bland släkt och vänner. Omgiven av kärlek och allmänna lyckorus. En annan dag, när undertecknad inte blivit blixtinkallad att jobba (så omotiverande efter en så här magisk vecka), kanske det kommer en berättelse eller två om Bröllop i Norr!

Tills dess, ta hand om varandra. Ge varandra kärlek. Och förresten kan jag meddela att klanen Bergström utan tvekan skulle kunna starta ett eventbolag om alla andra karriärer går åt skogen. Systrar, bröder och allihop - ni är oslagbara.

Milon hjärta sommarkvällar.

Så som man vet att man är i Norrland:

Efter en kväll på uteservering med vänner slår man direkt igång stjärtvärmen i förarsätet när man sätter sig i bilen och ska köra hem. Åh, dessa ljuva, ljumma sommarnätter.

Nej, nu ska vi inte vara sådana. Norrlandskusten levererar. Sol, sol och sol!

Milon hjärta småstaden.

Så som man vet att man är i Holmsund:

När en katt springer över vägen och man måste tvärnita med bilen utbrister man utan att tänka:

- Men jävla Sally!

Man vet alltså vad katten heter. För det gör man i en småstad. Och det är precis det jag älskar med min hemstad.