SkrivPuff: Om att undra.

Detta händer för några år sedan. Kanske tre eller fyra. Pärlan var således fyra eller tre. Han satt i min famn. Som han så ofta gjorde när vi bodde närmare varandra.

- Milon, varför har du hår på armarna?
- Alla har hår på armarna.
- Varför då?
- För att skydda kroppen. Hålla den varm och så. Du har också det.
- Men... varför har du så mycket hår på armarna?
- Ja, det är väl för att jag är extra frusen kanske.

Tystnad.

- Milon. Jag tycker nog att du borde ta och klippa det lite grann.

Sådan är han (än i dag). Pärlan. Med många funderingar. Men också fiffiga lösningar.

Ibland får jag bara så där okontrollerat mycket hemlängtan.

Karlsborg, Norrland

2010-08-16

SkrivPuff: Om att försköna.

Du tycker att alla som är någon annan än du är så mycket bättre. Du tycker att allt som är någon annan stans än här är vackrare. Du söker. Du letar. Nytt och annat. Bra. Bättre. Bäst. Packar väskan och reser.

Du förskönar en verklighet som du egentligen inte känner.

Du vet inget om de andra. Hur de egentligen mår. Vad de tänker. Hur de känner. Men du kan dig själv. Du har dig själv. Du äger dig själv och får bestämma precis som du vill. Sluta försköna de andra, ta tillvara på dina egna tillgångar. Använd dem smart och du blir den du strävar efter.

Du kommer aldrig kunna uppskatta där om du inte först lär dig uppskatta här. Här kommer följa dig vart du än går. Acceptera det. Låt dig bli vän med där du är. Nu. Precis nu. Inte sen. Det blir din referensram till omvärlden. Din fasta punkt och trygga hamn. Som gör att du är hemma överallt.

Sluta försköna den verklighet du egentligen inte känner till. Stå inte bara där och titta. Sök inte bara nytt och vänta på annat. Låt resväskan stå ett tag. Lär dig leva i den verklighet som är din. Här och nu.

Se till att minnas din vackra sommarnatt.

Jag hoppas att du har en trevlig afton. Njuter av sommarnatt, med eller utan regn, troligen för lite klädd vilket som och myggbiten från topp till tå. Men det är så det är. Det är väl det vi älskar att hata. På något vis.

Jag hoppas att du fått en jordgubbe eller två. Och jag hoppas verkligen att du har intelligenta grannar. Prova det här begreppet lagom, som vi svenskar är så utomordentligt bra på i de flesta sammanhang. Gör Midsommarafton 2011 till en afton att komma ihåg. Inte nödvändigtvis för att det var kvällen i ditt liv, men i alla fall för att det var kvällen du inte söp skallen av dig och tappade omdömet.

Skål! Och återigen - jag hoppas att du har en trevlig afton.

Midsommarafton 2008. I Norrland.

Glöm inte blommorna under kudden!

Glad Sommar och blomster till Er alla!

(särskilt till de trogna läsare som titt som tätt lämnar fin respons)

För den sysslolöse.

Du som inte är i full färd att binda kransar, klä stången med blommor, baka jordgubbstårta eller förbereda silltårta kan sysselsätta sig med DN:s Midsommarquiz. Underhållande och lärorikt på en och samma gång.

Lycka till och trevlig midsommar, vad du än gör och var i världen du än må vara!

Mannen på bussen och jag.

Det finns en grej jag gillar. Det finns många grejer jag gillar, men just detta gillar jag lite extra, på ett alldeles särskilt sätt. Det jag talar om är spontanprat i vardagen - med främlingar. I går skulle jag på kalas och hoppade på bussen utrustad med ett stort paket. Satte mig mitt emot en man som granskade mitt paket. Det såg jag att han gjorde, hans solglasögon till trots.

Vi tittade på varandra några gånger under färden. Himlade lite med ögonen eftersom busschauffören verkade ha som mission att testa bromsarnas verkliga förmåga varenda gång bussen närmade sig en korsning eller hållplats. Vid ännu en häftig inbromsning på Vasaplatsen ropades det ut i högtalarna att färdriktningen var ändrad, oklart varför. Jag var tvungen att hoppa av för att inte åka årets omväg till spårvagnen jag skulle med. Mannen mitt emot gjorde likadant. "En spårvagn har kört ur spår" förklarade han snabbt för mig innan vi gick åt lite olika håll. Tack för informationen, hann jag bara tänka.

Lite längre ner på gatan, just där olyckan skett, möttes vi igen och började gå jämte varandra. "Missar du ditt kalas nu?" frågade han och så var isen bruten. Jag skulle nog hinna till kalaset ändå, sa jag och så fortsatte vi prata om spårvagnsolyckor, midsommar och sommaren som aldrig riktigt vill komma för att stanna. En kort promenad, men ack så trevligt med lite sällskap.

Sedan sa vi "Ha det gott" till varandra och skildes åt. Sådant gillar jag. Spontanprat med främlingar.

SkrivPuff: Om en sevärdhet.

Det är någon som knackar på din axel. Hallå? Känner du det inte?
Det är någon som ropar ditt namn från fjärran. Hallå? Hör du det inte?
Det är någon som vinkar till dig från andra sidan. Hallå? Ser du det inte?

Hon vill få dig att känna.
Hon vill få dig att lyssna.
Hon är värd att se.

Hon är barnet i dig!

SkrivPuff: Om ärlighet.

Den skär djupare och vassare än något annat.
Känns som salt i ett sår.
Som en spark när man redan ligger.
Den kan misshandla dig så du nästan förblöder.
Hålla ditt huvud under vatten tills dina lungor inte längre orkar med.

Men den gör allting rent.
Den skär vackra sår.
Den sparkar med omsorg.
Den vållar enbart skador som läker ihop fint.
Lämnar knappt några ärr.

Sanningen kan vara brutal.
Men den är det med stil.

Ärlighet varar längst.

SkrivPuff: Om något trasigt.

"Det som inte går att laga med tejp, är inte värt att ha kvar." 
Skojfriskt. 
Hon håller med. 
Hon har kommit till den insikten. 
Och just det gör ont i hjärtat.

Det finns ingen tejp så stor att överbrygga avstånd.
Det finns ingen tejp så mörk att gömma svek.
Det finns ingen tejp så stark att göra ogjort.

Det finns ingen tejp som kan laga ett trasigt förtroende.
Det måste bara få växa ihop igen i sin egen takt. 
På sitt eget vis.
Till något helt nytt.

Att ge och ta!

För att ens kunna förvänta sig positiv feedback och på riktigt vara förtjänt den, tycker jag att man också ske ge sådan. Jag vill gärna berätta för folk, känt och okänt, när jag tycker att de gör något bra. Därför skickade jag iväg ett mail till mannen bakom en fantastisk text som jag läste i gårdagens DN Kultur:

Hej Björn Wiman!

Jag vill bara tacka dig för en briljant text om rätten att köra mot rött och den svenska folksjälen. Det var en av de bästa texterna jag läst på länge! Slutklämmen värmde själen.

Tack för det och trevlig vecka!

Ps. På dn.se har ett 'k' fallit bort och du har således blivit "ulturchef" Ds.

Jag valde att hålla det kort och koncist. Vill ju inte verka som en stalker. Men jag hoppas att han blir glad, Björn Wiman, och uppskattar min uppskattning.


Uppdatering: Björn svarade. Björn tackade varmt. Björn blev mycket glad. Det gjorde mig glad. Se, så lätt det är att sprida glädje i vardagen!

Zlatan, gillar du hund eller katt bäst?

I DN Söndag i går, 19/6, läste jag ett välskrivet och fint reportage. Det var levande, inspirerande och skildrade fyra idrottare som är på väg till Special Olympics som går av stapeln 25 juni i Aten; en bowlare, en golfare, en simmare och en kille som håller på med judo. Som namnet på tävlingen avslöjar är Special Olympics lite speciellt, en tävling för utvecklingsstörda idrottare. Till skillnad från Paralympics är deltagarna inte enbart fysiskt funktionshindrade elitidrottare, utan samtliga med en utvecklingsstörning får delta, med kravet att de tränar och tävlar regelbundet.

Som sagt, ett välskrivet och bra reportage. Men det var en liten detalj jag hakade upp mig på. Faktarutan till varje idrottare talar om ålder, familj, förebild och sådant som känns relevant för att få en bild av en person. Men sedan finns också "favoritdjur" med som viktig fakta. Varför då? Känns inte det som något man frågar ett barn? Något som står i "Mina Kompisar"-böckerna? Kanske bara jag som tycker det känns ointressant, men jag undrar om man någonsin, i ett liknande reportage, skulle fråga Carolina Klüft, Rafael Nadal eller Zlatan samma sak? Tveksamt. Vad tror du?

Special Olympics är en speciell tävling. Men det är ändå en idrottstävling. Det har inget med djur att göra. Det är seriösa idrottare som ska kämpa i sina respektive grenar. Det handlar om sport, inte cat fight.

Ibland vill jag bara sitta på en bänk. Ensam med mitt tänk.

Botaniska Trädgården, Göteborg

2011-06-01

Låt det positiva väga tungt.

Jag talar säkert inte för alla, men nu talar jag för mig. Och till alla som är som jag. När ska vi börja väga positiv feedback tungt och ta lätt på det som går emot oss? För är det inte ofta så, att det lite tråkiga, jobbiga och dåliga tenderar att stanna längre och väga tyngre än sådant som är bra? Så är det i alla fall för mig, Fröken Perfektionist och lite Älta.

Säger någon "vad duktig du är" tackar jag och blir glad för stunden. Påpekar någon "det här kunde du gjort bättre" känner jag mig dålig och vill lägga ner. Inte alltid så drastiskt kanske, men i stora drag. Det är idiotiskt, tycker jag.

Jag vill gärna göra saker bättre. Utvecklas. Lära mig mer. Men jag vill att det ska kännas roligt också. Det blir aldrig roligt om jag aldrig fokuserar på det bra. Vissa dagar är jag smart nog att förstå det. I dag är en sådan dag. Det kom ett mail till min inkorg med följande inledning:

"Hej! Du hanterar ju språket galant. Ledigt och med flyt. Jag gillar lättheten i din text."

Eftersom i dag är en smart dag läser jag detta om och om igen. Ler och känner mig stolt och nöjd över mig själv. Tar åt mig av denna positiva feedback. Känner att det är roligt att skriva. Och skriver några rader till. Utan press. Utan krav. Bara för att det är roligt. Tack, du fina människa som tycker att jag hanterar språket galant och även berättar det för mig.

Torka bort skiten. Fokusera på det som får dig att le!

SkrivPuff: Om något rutigt.

Dagens skrivpuff blir en återpublicering och ett lån från mig själv. Kort och gott för att jag inte kan tänka mig att det kan finnas något rutigare att skriva om. Varsågoda:

Min första fröken, min lågstadielärarinna, var just precis vad hon var: en riktig Fröken. Jag träffade henne första gången när jag fortfarande gick i förskolan, i dockvrån. Hon berättade hur det skulle gå till att börja ettan. Och så sa hon att Lisa skulle vara min fadder. Jag tyckte att Fröken verkade snäll, fast hon hade lite konstiga tänder, något som jag fick förklarat för mig senare.

Min fröken sa att när hon var liten fick barnen välja sina egna tänder och eftersom hon hade varit sist fick hon de sämsta. På frågan om hur gammal hon egentligen var svarade hon alltid hundra. Efter tre år gick det där inte riktigt ihop längre, men det var ingen som riktigt ville ifrågasätta det.

Min fröken spelade orgel. Vi hade en orgel i klassrummet som hon spelade på minst en gång per dag. Och vi sjöng. Det var mycket Taube och så. "Allt bakom oxar tio, från stadens sus och dus, jag reste klockan nio mitt mål var Santa Cruz." När klass 3B skulle sjunga på begravningen av deras fröken som gått bort i cancer fick de komma in och öva hos oss, för att vår fröken kunde kompa på orgel.

Min fröken var engagerad och uppmanade till kreativitet. Varje jul skrev vi vår egen julpjäs. Hela klassen var med. Fröken satt med anteckningsblock och penna och barnen räckte upp handen för att bidra med idéer till storyn. Min fröken trodde även på frihet under ansvar och lät oss ligga bakom skärmen, eller bakom hörnet och läsa våra böcker och räkna våra mattetal.

Min fröken hade en magisk pipa från Wales. Den var vit och hängde runt hennes hals. Hon visslade i den när det var dags att komma in från rasten. Jag visste nog inte riktigt vad Wales var för något, men man förstod ju att det var ett magiskt ställe.

Min fröken bjöd hem hela klassen på tårta när det var dags för oss att säga hejdå och gå vidare till mellanstadiet. Hon visade runt oss i sitt hem som var fullt av spännande föremål från Grönland. I köket hade hon en hävstång och hon visade oss hur hon gjorde chins i den varje morgon.

Min första fröken hette Rut.