Om lånebarn och föreningsliv.

Är du engagerad i en idrottsförening för barn och unga? Inte? Nej, jag tänkte nästan det. Jag lär känna ganska få utanför min egen föreningssfär som coachar kids. Och ni vet bara inte vad ni missar.

UR har gjort den helt fantastiska programserien "Idrottens himmel och helvete", som behandlar precis det som namnet antyder, bra och dålig sidor i föreningslivet. När jag slog på ett avsnitt nu för en halvtimme sedan kom jag in mitt i ett samtal som handlade om hur idrotten skriker efter ledare som engagerar sig i alla barn som vill idrotta. Har man en unge som håller på kan man hänga i hallen. När barnet lägger av slutar föräldern också. Hur tänker man då att det ska gå runt?

Jag har ett flertal gånger fått frågan "har du egna barn i föreningen?" och inget konstigt med det egentligen. En person i min ålder kan absolut ha barn i föreningsredo ålder. Men nej, jag har inga egna barn och det är inte därför jag engagerar mig. Däremot har jag massor med lånebarn. Det blir lite så när man är tränare. Jag må vara utan biologiska barn, men jag har haft gympakids sedan jag var 13 år gammal.

Kärleken till sporten är drivkraft nummer ett, men den kärleken skulle inte finnas alls om det inte vore för att det finns så underbara ungar som vill lära sig sporten och ha kul tillsammans. Om du inte varit engagerad i en idrottsförening någon gång i ditt liv kan du säkert inte förstå. Stackars dig. Föreningslivet är det som gett mig mest lycka genom alla jobbiga tider. Alltid.

Får jag någon gång egna barn kommer jag följa dem genom träningen. Väljer de innebandy kanske jag tar på mig rollen som speaker på hemmaplan, blir det fotboll får jag väl bli materialare eller något. Men jag hoppas ju att det blir gymnastik, så vi kan matcha våra träningstider, för det är tveksamt om jag någonsin kommer att lämna hallen.

Språkets magi och en dröm som inte kan uppfyllas.

Det finns få saker som berör mig så mycket som språk i olika former. Alla berörs vi av språk, men jag tror att vi är två olika läger: de som reflekterar över det och de som bara hänger med. Jag tillhör kategori ett. Jag tänker på det ofta. Och bryr mig.

Ibland bryr jag mig så till den milda grad att jag blir irriterad och rentav förbannad på att så många får använda språket som om de vore proffs, när de i själva verket inte har någon koll alls. Det gäller främst det skrivna ordet. Jag är ocharmigt språkelitistisk, och när den där irritationen smyger sig på säger jag till mig själv att "du är inte så jävla mycket bättre du, det sitter säkert någon på andra sidan och vrider sig av ditt språkbruk också, så håll käft". Och så försöker jag undvika att läsa stycken av "skribenter" jag inte gillar. Enkelt.

Den mer mjuka, reflekterande sidan kommer fram när jag hör språk. Hela jag flyttas till en annan tid, reser till en annan plats, hamnar i ett helt nytt sinnestillstånd beroende på hur ett ord uttalas, hur språkmelodin gungar och var i munnen tungan ligger när orden flyger fram.

När jag hör finlandssvenska sveper ett vemod över bröstet, samtidigt som jag med värme minns blommiga kjolar, en Volvo som doftar jordbruk och olja, smaken av bräckt vatten, doften av nyklippt gräs och tång och krämig köttgryta med potatis. Jag ser en symaskin och krokiga fingrar, en kortlek som är nött i kanterna och hör något om svenska kungar och Finska vinterkriget.

När Björn Ferry refererar skidskytte vill jag flytta tillbaka till Norrland på sekunden och kan inte tänka mig något vackrare än Bottenviken och björkar.

Och när en amerikan öppnar munnen, helst inte någon regisserad skådespelare, utan en person från verkligheten, då vill jag flytta tillbaka till DC och få bre på med yäää så det står härliga till. Jag blir alldeles till mig. Hör klackarna från K Street och bländas av monumentens storhet.

Språk är magi i min värld. Lycko Finlands befolkning som får lära sig två språk i skolan. Ibland surar jag över att mina föräldrar aldrig lärde mig finska med modersmjölken (ja, mamma, jag vet, ni fick inte heller finska med modersmjölken, utan på skolgården, men ändå). Min högsta dröm i livet kommer aldrig att gå i uppfyllelse – tänk de som får vara riktigt på riktigt tvåspråkiga.

Allt är inte alltid bäst.

Vad gör du i dag? Vad har du gjort i dag? Vad ska du göra i kväll? Det ska göras så mycket hela tiden. I alla fall när jag, i min hjärna, tänker på den perfekta tillvaron. Men vad är det egentligen som räknas som att göra något?

Lite som jag skrev för några dagar sedan jobbar jag med en ny taktik i livet. Jag försöker säga nej och dra lite i bromsen. Men helt görolös vill jag så klart inte vara. Jag mår bra av att göra. I grund och botten är jag en aktiv person som trivs i lite högre tempo. Däremot behöver jag kanske inte alltid göra allt. Särskilt inte med tanke på att jag, vad jag än tar mig an, strävar efter perfektion.

Så ta den här dagen, denna lördag i mars, som exempel. Att äta frukost, träna gympatjejerna och sen sitta ett par timmar vid köksbordet, dricka kaffe, äta choklad och läsa DN – det är väl en dag lika bra som någon annan. Det är en lördag som räknas den också. Att vara i hallen känns förvisso alltid som väl investerad tid, men att bara sitta vid ett köksbord en lördag kanske kan kännas bortkastat. Fast NÄE! Det är inte bortkastat. Det är så sjukt värt och jag älskar mitt kök. Och choklad.

I min hall har jag hängt upp en påminnelse om att jag inte behöver göra allt. Någonting kommer jag ändå alltid att hålla på och göra. Det kanske räcker bra det med.

Femåring funderar. Moster reflekterar.

Största delen av min familj bort alldeles för långt ifrån mig, alldeles för långt för vad som egentligen är okej. Men en liten del finns här nära, på bara några få mils avstånd. Ibland flyttar jag in hos delen av min familj som är här. Faktum är att jag hängt så mycket med dem förut att min äldsta systerson länge trodde att jag tillhörde dem. Jag minns att han blev väldigt fundersam när han en gång fick höra att vi inte har samma efternamn. Har man inte det när man är i samma familj?

Denne systerson är numera fem år gammal (fem år gammal, versaler och jättemånga utropstecken). Han funderar fortfarande över saker. I går vid frukostbordet, till exempel, frågade han mig: "Milon, är det roligt att bo ensam i en lägenhet?"

Jag valde att fokusera mitt svar på de positiva grejerna med enmanshushållet: "Javisst, jag kan äta godis till frukost och får hoppa i sängen hur mycket jag vill" (aktiviteter jag vet att nämnda systerson gillar). 

Femåringen tittade storögt på mig: "Nähä!?" varpå jag svarade att det är helt sant, precis som allt annat jag säger (på senare år har han börjat ifrågasätta all fakta jag serverar honom, precis som jag själv sedan länge gjort med mina egna, äldre syskon – klok kille).

Och det är väl lite så ändå, att det är mycket som är skönt med att bo själv. Förjävla ensamt ibland, men jag får minsann bestämma precis hur jag vill ha det. Ibland äter jag godis till frukost. Jag hoppar alldeles för sällan i sängen, men jag får vara precis så pedant och noga som jag vill vara, utan att någon fördömer, suckar, eller blir obekväm.

Jag får lägga mig raklång, ostörd på soffan varje lördag förmiddag efter morgonträningen med gymnasterna. Just den stunden kollar jag ofta ut över mitt lilla hem och känner att jag har det ganska bra. Här har jag min borg och den är nästan lite för bra för att någon annan ska få vara med. 

Av. På. Omstart.

När apparna slutar funka som de ska eller Word bara hänger upp sig och flippar ur, vad gör man då? Jo, man stänger av och startar om. Låter mobil eller laptop dö en stund för att sedan börja leva som vanligt igen. Friktionsfritt.

När hjärnan slutar funka och känslorna ballar ur, vad gör man då? Det går ju liksom inte att dö ett tag och sen börja leva. Somliga är förvisso av den tron att vi lever flera gånger (undertecknad inkluderad på något litet hörn, men det är en annan utläggning), men det är ju inte samma typ av dö-leva-igen-grej.

Själva grejen med att stänga av och slå på handlar mer om en paus från allt i ett slags vakuum av existens. Det slutar vara för en stund. System rensas. Processer vilas. Och vid omstart är det fräscht och på banan. Jag vill ändå tro att man kan göra någon sådan slags omstart med sin egen hjärna och egentligen hela sitt eget liv.

Jag försöker. Och jag tänker att en del i den processen kan vara att göra saker annorlunda. Inte harva på som alltid. Det har ju uppenbarligen lett till overload.

Tidigare i veckan hände två saker som aldrig hänt förut, in the history of ever. Jag öppnade kalendern på jobbet och den var helt tom. Alltså helt tom. Inte ett enda möte inbokat. Visserligen öppnade jag den för att boka in ett möte, men känslan varade ändå en liten stund. Samma dag lät jag bli att äta prinsesstårta när företaget samlades för ett födelsedagsfirande. Jag avstod alltså från sockret. Sa nej till fika.

Det är lite min nya grej – att testa att säga nej. Stänga av och starta om, i stället för att konstant vara på och igång. Det är himla mycket svårare än vad man kan tro, men lärorikt, tror jag. Och i stunden ganska befriande. Det blir lite som att ta tillbaka kontrollen och bestämma själv hur det ska vara.

Reboot.

Snart skiter jag i det här och biter ihop ändå.

Så här är det. Jag har dåligt tålamod. Riktigt dåligt tålamod. Det tillhör nog kategorin sämre egenskaper hos mig själv. Och som resultat av det dåliga tålamodet blir jag lätt på dåligt humör och rätt otrevlig. Typ så som jag känner mot mig själv just, precis nu.

Nu har jag gått med känslodörren öppen så länge, blottat mig för fler än vad jag någonsin gjort tidigare, och varit ärlig mot både mig själv och personer som jag i vanliga fall inte skulle tänka på att släppa nära. Och nu då? Vad gör jag nu då? Varför händer inget konkret? Varför är jag fortfarande trög i hjärnan? Långsam i handling?

Jag har tidigare redogjort för besök ett och två på Vårdcentralen. Det första katastrofala, där jag grät och satt apatisk och stirrade ut genom fönstret. Det andra lite mer ödmjuka, där jag mest suckade och var trött. I måndags var jag på det tredje besöket. Det blev av mer irriterad karaktär. Varför händer inget? Varför blir jag inte bara mig själv?

Jag är less på att vara dum i huvudet och inte riktigt hänga med – hålla låg standard och inte orka tempot. Jag orkar snart inte prata mer om hur jag mår. Den här sårbarheten spelar snart ut mitt tålamod. Kanske mitt ego? Snart stänger jag dörren och kör på det koncept som kört mig i botten – bit ihop. Det är väl ingen råbra strategi, med tanke på utfallet, men det är i alla fall mer den jag är, än en som bara jämrar sig.

Jag hatar att känna mig som någon som inte riktigt funkar, någon som är trasig. I slutändan har jag bara mig själv och jag vill bara reda mig. Åh. Så sjukt irriterad jag kan bli på mig själv. I dag är ingen bra dag att vara jag i sällskap med mig själv.

Hur ser hon ut?

Hur ser man ut utanpå när man är trasig inuti? Det är inte alltid så lätt att veta. Och det finns faktiskt inget riktigt svar.

Det är klart, sömnlösa nätter och konstant gråt i halsen sätter sig som ringar runt ögonen och röda och blanka ögon. Jag vet inte om någon påpekade eller ens märkte, men det var den spegelbild jag såg under många, många veckor för ett tag sedan. Hon såg bedrövlig ut. Hon var ingen jag ville hänga med. Men ändå var jag tvungen, trodde jag.

Det jag förstod efter att ha tittat på henne riktigt noga var att jag var den enda som kunde ändra den spegelbilden. Och jag tror det börjat hända. Någon, eller till och med några, påpekade för någon vecka sedan att jag ser piggare ut. Det gjorde mig faktiskt riktigt glad. Jag hoppas att det syntes. Jag vill helst att jag ska se ut som en glad och pigg person, en sådan person jag vill vara. Har hört att man är halvvägs där om man klistrar på ett leende.

Men sen är det så väldigt svårt att förklara den där känslan som lägger sig i kroppen efter att en hel dag har forcerat fram pigghet och klara ögon – om man nu lyckats med det. Känslan av kaos, känslan av trötthet, känslan av ångest, oro och ensamhet.

Den känslan syns inte riktigt utanpå. Men den härjar fritt inuti. Den går att trycka undan, men jag har förstått att det i långa loppet inte hjälper mig. Jag behöver hjälp att möta den, låta den vara synlig och acceptera att den är. Bara då tror jag att det kan lägga sig ett lugn inuti, som syns i spegelbilden utanpå.

Jag försöker. Jag jobbar på det. Och bara grejen att jag kan erkänna det gör mig faktiskt rätt stolt. (Fast jag kommer nog aldrig sluta vara ledsen när jag flyger bort från Umeå, det bara är så och kommer alltid att synas.)

Balans och acceptans.

De senaste veckorna har för mig handlat mycket om att hitta en tillvaro där jag lägger lagom mycket energi på lagom mycket grejer. Det går liksom inte att alltid vara all in, i allt jag kastar mig in i. Men det är lite det som är mitt problem.

Jag har svårt att ge annat än allt. Är typiskt dålig på att säga nej och när jag säger ja kan jag inte tänka mig annat än att leverera på topp. För det är så det ska vara. Men när livet kommer ikapp och verkligheten visar hur den är funkar ekvationen inte och summan av ett plus ett blir helt plötsligt en miljon. Vem kan balansera det?

För att orka bära vardagen går det inte att bara nöja sig med perfektion och fläckfri prestation. För så är det inte. Jag är skitdålig på jättemånga saker. Jag har massor med brister. Jag är långt ifrån bra på allt jag tar mig för. Och även det jag kan, kan jag göra fel på. Men det är just det där sista som gnager och ger prestationsångest av mått som du nog inte ens kan förstå.

Jag kan gräma mig en månad över ett stavfel i ett nyhetsbrev. Jag skäms om jag missat uppenbara fel i ett korr. När det levereras tryckt material till kontoret vågar jag inte titta på det förrän flera veckor senare. Tänk om jag skulle ha råkat blanda ihop de med dem. Tänk om jag skulle ha snubblat förbi en särskrivning. Då skulle ju alla i hela världen tro att jag är helt dum i huvudet. Jag skulle aldrig få ett skrivuppdrag igen.

Rimligt? Rimligt.

Eller stört. Vid närmare eftertanke slår det mig att jag kanske borde bli bättre på att acceptera att trötta ögon ibland missar uppenbara fel. Jag borde lära mig att sätta gränser för hur mycket jag kan lägga min själ i det jag gör och hur höga krav jag kan ha på det jag presterar.

Jag borde ge en chans till det här med acceptans, kanske hitta lite balans.

När man får feeling. Och när det känns så jävla bra.

Tighta tights. Svettig svett. Köttigt kött. Inte sånt kött som man äter, utan kött som i att ta i och inte ge upp. Ni vet den känslan när man har bokat två träningspass. Som man går på. Och sen stannar på ett tredje, bara för att man får feeling. Den känslan. DEN KÄNSLAN!

Jag håller i den känslan, hårt så in i helvete (jag får alltid lite dåligt samvete när jag svär, min mamma tycker det är fult, men ibland behövs ett kraftuttryck).

Jag hade bokat in mig på två pass i kväll. Det första har jag kört förut, det andra var ett nytt som jag tänkte kunde vara värt att prova. Under första passets avslappning undrade jag om jag ändå inte bara skulle gå hem. Men det gjorde jag inte. Jag stannade. Och jag hade roligt. Jag skrattade och kände mig lätt, fastän jag var ganska klumpig på pilatesbollen.

Och när pass två var klart flaggade instruktören för ett tredje pass. "Nej, någon måtta får det vara", tänkte jag och gick till mitt skåp. Men sen slogs jag av den där känslan. Jag fick feeling och gick tillbaka till salen. Varför inte, liksom?

Efter två och en halv timmes träning gick jag från gymmet med en underbar känsla i kroppen. Och det var inte bara känslan av att vara genomtränad. Det var nog framför allt med den underbara känslan av kontroll och förmågan att ta rätt beslut.

Precis just där och då kände jag mig som mig själv. Som en person som köttar, inte ger upp, tar kontroll över sig själv och ser till att ta rätt beslut. Det ska nog bli folk av mig igen också.

Mamma, i kväll kände jag mig glad. Så att jag nästan vill använda en svordom för att förklara.

I tighta tights och svettig svett har jag alltid mått bra. Det ska jag komma ihåg.

Bilder från favoritgymmet i Washington. Många, långa svettiga timmar där.

Två stick och tusen tankar senare.

Kala väggar, vita rockar, oro i luften och en alldeles särskild ångest som lägger sig över hela rummet. Ni vet vad jag pratar om – Vårdcentralen. Jag är ingen stammis på detta obehagliga ställe. Dit går jag inte om jag inte måste. Dit går jag bara när det verkligen krisar. Typ när jag efter en vecka själv försökt behandla mina svinkoppor som spritt sig över hela vänstra ansikthalvan, och jag fått feber och svindel. Då, då går jag möjligen dit. Det var 2008, eller kanske 2009.

Och så var jag där för tre veckor sedan. Det var katastrofalt. Jag tappade all värdighet och grät från att jag klev in till att jag klev ut. Gick hem och nästan hulkade. Skamsen och trött. Kommer inte ihåg om det regnade, men det kändes som en typisk regndag.

I dag var jag där igen. Som vanligt med klumpen i magen, men inte lika gråtig. Jag gick inte hem och hulkade. Det får väl kanske ses som något slags framsteg. Promenerade suckande hem, med två stick i armen, tusen tankar i huvudet.

"Biomedicinsk analytiker" stod det på namnbrickan på kvinnan som stack mig. Två gånger. Det var en mindre gång än vad hon pratade med mig. "Du kan sitta där", "Oj, den åkte ut, får sticka igen" och "Det var det", var de tre fraser hon bjöd på. Jag vet inte varför jag tackade när jag gick, antar att det hör till pliktkänslan.

Jag tror inte det är något fel i mitt blod. Jag är inte sjuk i kroppen. Har alltid varit en frisk person. Jag behöver nog bara ett plåster i pannan, för att skingra tankarna. Kanske också ett över bröstet, för att lösa upp den tunga plattan.

Vårdcentralen. Hmm. Ja, jag gick i alla fall inte därifrån hulkande. I dag dalade stora snöflingor. Mjukt. Lite som mitt hjärta blivit, mjuknat. Det blir kanske bättre med små steg. Det är så man får tänka.

#skrivterapi

Vissa dagar är skrivandet det enda som bringar ordning i kaoset. I kombination med yogaliknande träning tror jag att det kan vara ett vinnande koncept för att hitta lite balans i den svajande tillvaron jag försatt mig i för tillfället. Eller – skrivande har oavsett tillstånd alltid varit en del av min vardag. På olika sätt och olika mycket.

Jag tänker mycket. Det gör kanske alla. Jag vet inte – men jag tänker i alla fall mycket. Däremot säger jag inte särskilt mycket av vad jag tänker på. Det blir lätt så när man bor själv. Vem ska man säga något till när man är ensam? Tänket hopar sig lätt och då måste det skrivas ner.

Olika tankar behöver olika skrivande behöver olika format behöver olika hjälpmedel.

Min MacBook Pro – när det är många tankar som snabbt behöver få forsa ut. Jag öppnar Word, ställer in skrivläge och låter det rasa. I går kom nästan 4 000 ord av bara farten. Jag läser dem väldigt sällan när jag skrivit dem. Jag vill inte alltid veta.

Cowbird – när tankarna är på engelska och inte går att översätta. Ja, det händer ibland. Tydligen pratar jag i sömnen på engelska, det sa pappa efter att ha övernattat här några nätter. Att skriva på engelska är ibland mer förlösande än att skriva på svenska.

Twitter – när nonsens i kort format bara behöver få släppas fritt. Jag twittrar, jag kvittrar. Inget mer med det. Det är bara ord som vill flyga. @malinbergstroem

Fågelboken från Norrland – bara för känslor, vilka känslor som helst, och ny för i år. Tankar om nuet och allt som snurrar. Det som ingen får veta, men som jag själv en dag kanske ändå måste läsa och läsa upp för att gå vidare.

Den gröna, "My Big Book of Brilliance" – där det bara får stå positiva ord och pepp. På riktigt. Jag har inte skrivit en enda dålig tanke där. Bara sådant jag drömmer om, ser fram emot, sådant som kan hjälpa mig på vägen. Planer och genidrag.

Boken med olika resmål – ja, den är full av det ena och det andra. Träningsplaneringar för kidsen, ledarutbildning, blogguppslag, jobbtankar, reseskildringar. Lite ditt och datt från flera år tillbaka.

Lilla rosa – en bok för träningstankar. Mest som en påminnelse om att jag faktiskt aldrig är mer än ett träningspass ifrån ett, om inte alla gånger bra, så i alla fall lite bättre humör.

Och så skriver jag ibland anteckningar i min telefon, på lösa pappersblad, på post-its eller vad som finns nära till hands. Ja just det, den här bloggen också. Som till en början skulle försöka hållas inom vissa ramar, men sedan bara ballade ur och blev ännu ett skrivarforum för allt tänk. Sånt som jag tänker att någon, någonstans, kanske, möjligen, eventuellt får ut något av att läsa.

Jag vet inte, men jag får i alla fall ut det jag tänker på.

En stund av lättnad. Namaste.

Avenyn bjuder på uppförsbacke. Hela vägen från Kungsportsplatsen till Götaplatsen. Och så fortsätter det hela vägen hem. Det är aldrig särskilt festligt. Ibland svär jag för mig själv. Eller högt. I dag när jag cyklade hem – något senare än vad jag egentligen skulle – kände jag dock en bra känsla. Konstigt nog, i just det läget.

Det var många, många dagar sedan jag kände lättnad. Men i dag var det som om ångesten flög bort för en stund. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske var det på grund av den gulliga hunden mina kära kolleger placerat på mitt skrivbord. Kanske var det för att snöflingor dalade lite vackert. Kanske var det för att jag hade ett yogapassa inplanerat.

Jag analyserade inte vidare. Det är en typisk sådan aktivitet som gör mig trött. Jag försökte greppa tag i känslan i stället. Cyklade hem. Försökte behålla lugnet. Göra en sak i taget och låta varje del ta sin tid. Efter matlagning, tvättid och en stunds vila gick jag på det inplanerade yogapasset. Jag blev glad över att min kropp var starkare än vad jag hade räknat med.

Men vid avslappningen blev det kortslutning i hjärnan och jag hade väldigt svårt att stänga av. Stress, press, prestationsångest och ensamhet. I stället för att koppla bort kopplade jag på garden och försökte boxa bort dåliga tankar.

Det var ändå en ganska bra dag i dag. Den insikten gör mig glad. Att just den känslan är mer av ett undantagstillstånd gör mig trött. Brottningsmatchen mellan tankar och känslor fortsätter. Men det är lite av en ljusglimt att veta att det ibland går att stänga av.

Namaste.

Kampen: Göteborg-Umeå

I dag fick jag sms från min mamma, som noterat i sin dagbok att det just i dag är precis fem år sedan jag flyttade till Göteborg. Drygt fem och ett halvt år sedan jag lämnade Umeå, alltså. Tiden går fort när man har roligt.

Jag har haft väldigt mycket roligt här. Men också ganska mycket tråkigt, när jag tänker efter. Obotlig hjärtesorg, hemlängtan, bortlängtan, förvirran, tillfällig arbetslöshet och så hela den här känslan just nu, vad nu det är.

Ibland undrar jag om det är dags att dra. Bara lämna blåsten och livsfaran med att cykla i spårvagnstrafik. Kanske flytta hem igen. Bli en del av den kulturstad som växt fram i Umeå och vara säker på åtminstone några centimeter snö per år (det töar en del även där).

Det finns viss kamp mellan Göteborg och Umeå i mitt hjärta. Men hur mycket jag än drömmer om lugnet i Norrland just nu, känns det ändå inte som rätt läge. Jag är inte redo att lämna min borg jag byggt upp, nytapetserat sovrum och allt. Jag vill hänga mer på Röda Sten. Jag kan inte tänka mig att lämna Lindåshallen. Jag vill strosa på Frölunda Torg. Jag vill dricka kaffe i Haga. Jag vill vara här.

Det är som en riktigt redig vän, den här staden. Vi har inte alltid kommit så bra överens, Göteborg och jag. Men det finns ändå någon trygghet som gör att jag stannar. Vem vet om det blir fem år till. Men å andra sidan, vet någon något alls om vad som kommer vara om fem år? Nej, men det dröjer nog innan jag packar flyttlådorna.

Kommer man ihåg det man glömt?

En sak som skrämmer mig lite extra just nu är hur glömsk jag känner mig. Det är liksom ingen ordning på något. Väldigt ovant beteende. Mitt kontrollbehov går bananas på kuppen och fattar ingenting. Släckte jag alla ljus som jag hade tänt? Ställde jag in mjölken? Visst är gasen avstängd? Har jag ens använt spisen? Vart är jag egentligen på väg nu här på vägen?

I julas glömde jag bort koden till mitt bankkort. Det har fortfarande inte trillat ner någon pollett. Jag spärrade kortet och fick beställa ett nytt. "Vill du ha samma kod som tidigare?" undrade kvinnan i kundservice. Nej. Den nya koden jag nu fått repeterar jag för mig själv flera gånger under dagen, även när jag inte ska använda kortet.

Det jag undrar är, om sådant jag glömmer någonsin kommer att komma tillbaka. Låsta eller icke låsta dörrar, brinnande eller utblåsta ljus är väl inget som behöver läggas på minnet i långa loppet. Just nu gör det mest att jag kryddar tillvaron med extremt mycket oro över saker jag eventuellt, kanske, möjligen har glömt – helt enkelt för att jag inte riktigt vet – och får dubbelkolla det mesta jag gör eller inte gör. Men hur är det med annat? Glömmer jag just nu en massa annat viktigt?

Säger folk viktiga saker till mig som de räknar med att jag ska komma ihåg? Berättar mina vänner sådant som de vill att jag ska veta mer än bara i stunden? Jag blir osäker, eftersom jag glömmer så mycket. Förlåt om jag är disträ och verkar obrydd. Det är inte med flit.

Dålig på att vara dålig, redig som jag ska vara.

I torsdags cyklade jag hem från jobbet när jag normalt sett skulle ha gått på lunch. I fredags var jag inte där alls. Och i morgon ska jag inte heller gå dit. För att det är bestämt så. För att jag just nu inte kan sätta ihop ett plus ett. För att inte tala om två plus två. När det kommer till tre plus tre är det så mycket så jag bara måste blunda. Det känns så sjukt dåligt.

Och jag är dålig på att vara dålig.

Jag har en teori om livet att en redig kvinna klarar sig själv. Det kan låta något osympatiskt, men jag har länge och i många sammanhang också delat upp människor i två ganska tydliga kategorier: de som bryter ihop och de som biter ihop. De svaga och de starka. I min redighet och duktighet har jag alltid sett att jag tillhört kategori två. Men nu kan jag inte ens gå till mitt jobb som vanligt. Det är ungefär så oredigt det kan bli.

Jag har flytit över till den svaga sidan och hur mycket jag än biter så håller jag inte ihop. Jag brottas med mig själv konstant och svänger mellan tanken på att bara fortsätta bita och köra på och insikten att jag inte kan göra det längre. Aldrig i mitt liv har jag pratat så mycket om hur jag mår och med utvalda i min närhet också börjat vara riktigt, riktigt ärlig. Jag känner mig tjatig som redogör känslor, men får mothugg när jag säger "äh, det ordnar sig".

Mitt i oredan är jag tacksam för det mothugget. Det blir på något sätt verklighetskollen och bollplanket som bekräftar att det inte är normalt beteende att hålla på som jag gör. Dessutom ger det mig en och annan insikt. Kanske är det så att en redig kvinna ser till att erkänna när hon är svag, och kanske är just det egentligen det riktigt starka hon kan göra när allting brakar ihop.

Så har mitt 2015 börjat. Ett riktigt bottennapp. Men något i mig vill ändå tro att det då bara kan bli bättre. På något sätt. Med någons hjälp. När redigheten lyssnat på det rationella och lagt stoltheten åt sidan. Det som måste göras och det som måste göras nu. För vad det hela går ut på och handlar om just nu är att jag vill kunna cykla fram och tillbaka till jobbet precis som vanligt. Med samma bestämdhet som normalt sett brukar vara jag.