Tolv avsnitt Sune, några skivor julskinka och en och annan insikt.

Sedan starten har jag varit frälst i julen. Inte så mycket det kristna budskapet, med handen på hjärtat, men allt runt omkring. Tomtarna, luciakronan, adventsljusstaken, lussebullarna och den totala toleransen för julmust 24/7. Och glittret, och ljuslyktorna, och skyltfönsterdekorationerna och allt annat. Precis typ allt. Kanske framför allt påminnelsen om vänskap och gemenskap.

Mitt barndomshem är min borg och min familj är min armé. När julen kommer vet vi att vi alla samlas igen och livet blir bra, oavsett hur det varit fram till julhelgen. Ungefär så funkar det. I alla fall för stunden.

Föga förvånande för någon som ens varit i min närhet de senaste månaderna kan jag meddela att detta inte direkt varit mitt livs höst. I alla fall inte om man ska ranka på den positiva skalan. Men även om jag av oförklarlig anledning nästan jämt går med gråten i halsen, har december varit en räddning.

Det doftar hyacint och nejlika i mitt hem. Jag äter lussebullar till frukost (och lunch, och middag). Jag försöker värma mitt kyliga jag med glögg. Och jag kan bjuda in vänner till sådant man kan kalla julmys.

I kväll drog vi av 12 avsnitt Sune. Åt några skivor julskinka. Pratade om livet, hur det kan vara och hur det kan bli. Och jag kände faktiskt en strimma av hopp. Med en sista kopp glögg och några extra skumtomtar suger jag åt mig energin som jag är så tacksam över att mina vänner försöker pumpa in i mig. Jag vet inte ens om de gör det med flit, men de gör det, och det ger mig lycka. Det reder kanske inte ut ett tungt hjärta på lång sikt, men det värmer ett fruset hjärta och är en underbar insikt.

Jul, jul, strålande... ghostbusters?

Min syster och jag är inte särskilt lika till utseendet, men folk som träffar oss brukar säga att vi har samma positiva energi. Vi pratar i mun på varandra, fyller i varandras meningar och kan ibland till och med börja spontansjunga i exakt samma tonart. Vi sägs ha samma telefonröst, ett trick vi ofta drar till både bröder och föräldrar, som blir galna när de inte fattar vem de pratar med.

Hon är något av en superwoman, denna systra mi. Själv går jag just nu omkring lite som ett vrak och försöker leta rätt på ut och in. Hon är småbarnsförälder med morgonpigga barn och på veckoslutet öser hon loss på Valands Festvåning och tar toner många bara drömmer om.

I kväll besökte jag hennes jobb och blev som vanligt mallig och stolt över min helt sjukt duktiga syrra. Fan vad bra hon är. Och i den där personen såg jag något som brukar vara jag. Den där positiva energin som är det som vi brukar ha lika.

För en stund kändes det som att jag blev mig själv lite grann. Med självförtroende, ja-tänk och lite allmänt finskt sisu.

Julshowen bjöd på Thriller, Poison och Ghostbusters. Jag tar med mig känslan av att jag tror att det finns hopp att kunna jaga bort alla mina spöken. Jag är ju egentligen lite mer som hon, min älskade energiska syster, än som den jag är just nu.

Varför gråter kroppen?

Det går inte alltid att vara hemlig med humöret. Jag brukar försöka, för att inte besvära andra, men just nu bryr jag mig faktiskt rätt lite om alla andra. Både mamma och pappa har sagt åt mig att jag måste bli snäll mot mig själv. Jag lägger mitt fokus på det.

Och det går inte att vara hemlig med humöret när man nästan hela tiden har gråt i halsen, som ibland är så nära att svämma över, så man nästan får bita sig i läppen. Och jag undrar, varför gråter kroppen? Varför ballar hjärtat ur? Varför kopplar hjärnan bort logik? Jag gråter lätt åt en sorglig film. Men till vissa gråtreaktioner ställer jag mig ytterst frågande.

Ologisk gråtreaktion 1 i dag: kollega tipsade om en bok han tyckte jag skulle läsa. Jag läste på baksidan och blev så träffad och rörd. Så jag bet mig i läppen.

Ologisk gråtreaktion 2 i dag: kollega berättade om meditationsstund han varit på. Jag tänkte in mig själv i en sådan situation. Och jag fick bita mig i läppen.

Som en gråtkompensation händer det att jag lätt blir arg. Jag vill liksom inte erkänna nederlaget att jag inte kan kontrollera mina känslor. Typiskt ologiskt det med. Argreaktionen fick jag av att läsa en text som var så dåligt skriven att jag undrade hur man ens kan få ett jobb när man uppenbarligen har så lågt IQ (fast vid mer logiskt tänkande på saken förstod jag ju att det var en extremt konstig reaktion och att hen inte är dum i huvudet bara på grund av två särskrivningar).

Ibland gör kroppen bara som den vill. Kanske för att den kan. Kanske för att man själv tappat kontrollen.

Inga äpplen för mig. Jag behöver ord.

En text om dagen är bra för magen. Ett äpple? Nej, jag är ganska säker på att det är text. Jag snubblade över en artikel i The Atlantic för någon dag sedan, som hävdade att skrivande är helande. Jag är beredd att hålla med.

Inga äpplen för mig. Jag behöver ord.

Jag har läst andra texter som säger att datorskärmar är typiskt dåliga att titta på just innan läggdags. Det ljusa sken som kommer ska vara störande för sömnen. Jag hittar ingen sömn just nu ändå, och tar hellre det för en skrivstund som är bra för magen. Eller kanske i synnerhet hjärtat.

I virrvarr i livet behöver man ljus i mörkret. December hjälper till bra med helt befogade lampor och levande ljus i varje vrå. Det är precis sånt här man menar att man ska skriva ner. Tankar och känslor. Det sägs få en att må bättre.

Min hjärna kan vara tom (eller är den kanske för full?), men ett ord eller två finns alltid nära till hands. För att bilda en fras med ett annat. Och ett till. Och några fler. Och så blev det meningar och en hel text. Det tar inte bort magontet för evigt. Men lite för stunden. Och det är ljusglimtar man får hålla fast vid.

Familjeboken.

För några veckor sedan läste jag en krönika där skribenten beskrev den vemodiga känslan av att se sina barn växa upp och flyga ur boet. Tankarna knöts ihop med slutsatsen att han och mamman till hans barn bara är ett kort kapitel i barnens liv. Det läget får man bara acceptera. För så är livets gång.

Jag kunde känna hans klump i halsen. Tror till och med att jag fällde några tårar. Inte för att jag själv har barn som jag fasar en gång ska lämna mig, utan för att jag tänkte på mina egna föräldrar. De är med i så mycket mer än bara ett kapitel i min bok.

Ja, visst, jag kan själv. Jag vill ofta bevisa att jag kan själv. Redan som fyraåring sa jag åt dem att stänga dörren och låta mig sova ifred. När jag flyttade hemifrån som 19-åring ville jag visa att jag var mogen och kunde klara mig på egen hand. Paphos, Umeå, Nice, Göteborg, Washington DC – jag kan bo var som helst. På egen hand. Men ändå, de har varit med i varje kapitel även om miljön varit olika.

Jag vill inte vara utan dem. Jag vill ha dem med. Det finns inga två personer i världen som är fyllda med mer kärlek. Till varandra. Till fyra barn. Till tre svärbarn (kan man säga så?). Till sju barnbarn. Och när jag ser mina älskade syskonbarn är jag ganska säker på att detsamma gäller för dem. Med så fina föräldrar de har kommer de vilja ha med dem blad, efter blad, efter blad.

I min historia är föräldrarna inte bara ett kort kapitel i barnens liv. De är den röda tråden som går genom hela boken.

Den nödvändiga energikicken.

Ibland blir man trött, så är det. För det mesta har jag ett stort gäng reserver jag kan slå på när det blir så. Jag kan klara mig med lite mindre sömn. Jag hinner mycket på lite tid. Jag blir i sådana lägen ofta mer produktiv än i vanligt läge och fixar allt. Bara så där, utan att blinka.

Just nu har jag inga reserver. När jag försöker trycka ner gasen lite till tar det bara stopp. Det finns inget där. Inget att ta av. Allt är redan påslaget och det räcker inte till. Men, det finns faktiskt små stationer längs vägen som ger mig lite kraft att orka med. Små energikickar som blir helt nödvändiga.

I lördags ringde klockan 05:25, men det var ändå lättare att kliva upp än någon annan dag denna veckan. Det var gymnastiktävling hela förmiddagen och för varje minut i hallen fylldes jag på med energi. Mina tjejer har aldrig förr varit så fokuserade och kört så fint. När jag körde hem efter lunch var jag både stolt och glad.

Den känslan höll i sig hela dagen. Kanske inte till något reservlager, men i alla fall lagom för att känna glädje och lugn för en stund. Det var så skönt. Jag är så tacksam att jag har den där källan där jag bara fylls på med energi. Den kicken är absolut nödvändig.

När känslorna ligger utanpå.

Det mesta av livet sitter i huvudet. Man kan intala sig mycket. Man kan säga åt sig själv hur man ska tänka, vad man ska känna, hur man bör agera och vad man ska säga. Man skapar sin egen tillvaro med den inställning man väljer. Men mitt i karusellen kan man komma på sig själv med att ljuga. Att trycka undan all sanning så till den milda grad att det man intalar sig själv faktiskt stjälper mer än hjälper.

Och när man inser det, då kan man inte längre vara annat än ärlig. Det är då känslorna lägger sig utanpå. Det är då man börjar darra på rösten. Det är då man lyssnar på sin mamma och inte bara viftar bort och nonchalant rycker på axlarna i ett vanligt jag-klarar-mig-mönster. Det är då man erkänner att man hittat på. Det är då man fattar att bita ihop inte funkar ett helt liv.

Det är då man greppar varför hjärtat ibland slår utanpå. Det är då man anar varför nacken värker mer för varje dag. Det är då man måste börja intala sig själv att det man intalat sig är en lögn.

I det läget är få saker viktigare än någon som hjälper lite på traven. Typ en mamma som hör av sig varje dag. Typ en vän som ställer en mot väggen. I all röra som mitt huvud skapat just nu, blir jag rörd över så mycket fint som finns i mitt liv. Jag ser så mycket kärlek. Allt jag känner ligger utanpå kroppen. Nu måste jag bara låta det hitta in till mig själv.

Jag ber om ursäkt å hennes vägnar.

När man byter stad, byter jobb, skaffar en ny hobby eller på annat sätt börjar beblandas med nya människor har man alltid en chans att lite grann välja ett nytt jag. Vissa drag hänger så klart med i ens personlighet, de flesta skulle jag väl säga, men små detaljer kan skilja.

Jag har alltid varit en person med långt hår. När jag flyttade till Göteborg hade jag nyligen klippt någon slags halvpage och färgat håret mörkbrunt. Folk i min närhet tyckte det var ovant när det började växa ut och blev ljusare. Normalläge för mig. Inte för att mitt jag hänger på håret. Men för att ge ett väldigt bildligt exempel.

Nu är håret långt igen. Men andra saker är inte som de brukar. Och vad det är kan jag inte riktigt sätta fingret på. Om du lär känna den där tjejen med långt lite mellanbrunt hår just nu skulle jag vilja be om ursäkt å hennes vägnar. Jag är ledsen för att hon glömmer bort allt hon lovat dig, för att hon har svårt att passa tider, för att hon inte orkar driva något framåt och för att hon i allmänhet mest låter som en klagovisa.

Jag känner henne inte så väl, men jag har ju förstått att jag lever med henne. Hon är ganska ocharmig. Än så länge har jag inte lyckats knäcka vad som skulle få henne att bara dra. Jag jobbar på det. Kanske återkommer i frågan. Kanske hänger det på håret. Kanske blir man spexigare i mörkbrun halvpage. Äh, jag vet inte om jag känner tjejen på bilden heller.

Så är väl livet ibland.

Jag önskar mig en kram i julklapp.

Jag läste två artiklar för inte så länge sedan som träffade mig. Lite för hårt. Lite så att jag nästan blev yr och vinglig. Den första meddelade att forskning visar att kvinnor som stressar har lättare att utveckla Alzheimers i yngre medelålder. Den andra talade om hur bra det är med fysisk beröring, att vi alla behöver det för att må bra. En hand på en axel. En kram. Massage.

Det är inte med en överlycklig känsla jag måste inse att jag för tillfället gör alla fel. Jag glömmer. Jag irrar. Jag ställer krav. Jag blir aldrig nöjd. Och jag är folkskygg. Människor stressar mig och jag irrar bara ännu mer. Jag kan tänka mig att gå på en dejt, men jag är nog den mest frånvarande dejten man kan träffa. Startsträckan är för lång för att jag ens ska orka börja.

Vissa dagar är det så. Vissa veckor är det så. Vissa månader är det så. Det har bara blivit så. Så nu längtar jag till mitt jullov. Då får jag spendera två veckor med syskonbarn. De är bra på att kramas. Jag tror att jag önskar mig en kram i julklapp. Och sen kanske jag kan lära mig att göra rätt.

Min vän är min bil.

Det finns olika sätt att hantera känslor och tankar. Ofta vill jag skriva. När ingen ser kan jag gråta. Är jag arg vill jag träna. Jag springer gärna. Och ibland kör jag bil.

Mindre miljövänligt och ingen positiv bieffekt för hälsan som med löpturen. Jag vet. Men att köra bil släpper loss tankar och hittar vägar som kan lösa problem. I alla fall sopa dem under mattan för en stund.

Under en av mina kärleksrelationer som var mellan flygplatser, resor och lång väntan var bilen min räddning när det var jag som blivit lämnad och vinkat hej då från terminalen. Jag satte mig och körde. Bara körde. Från flygplatsen genom stan. Över Haga. Bort till Ersboda. Ner till Mariedal och tillbaka till Matematikgränd.

Det funkar lika bra än i dag. Tiden på vägen är tid för reflektion. Bara vara. Bara köra. Kör bara kör. Det blir den fina bonusen, utöver att jag nu kan ta mig dit jag vill. När jag vill. Med min vän, som är min bil.

Så som det känns när hjärtat vill skriva.

Skrivlust.

Ibland kommer den till mig så starkt att jag inte kan släppa taget. Det är något som kickar igång och så är jag där. Det kan vara ett möte. En plats. En bilfärd. En promenad. En löptur. En bussfärd. Ett samtal eller bara ett synintryck av vilket slag som helst.

Det är en impuls som ger en stöt genom kroppen. Som musik som börjar spela och tankar som vill sippra ut. Det kan hända när jag ser mig själv i spegeln. Jag tittar och jag tänker. Jag tänkte senast att jag kände igen det jag såg. Jag ville skriva och berätta hur det påminde mig om något. Någon jag en gång var.

Det kan hända när jag läser. Jag känner igen mig och vill också berätta. Vill också förmedla. Säga och förklara. Det händer ofta när jag ser saker. Hör saker. Känner doften av naturen. Så här på hösten är det skogen, blöta löv och kalla vindar som vill blåsa ut ord för att få säga och dela.

Det kan vara vad som helst. Jag vet inte hur jag bättre ska förklara. Ibland läggs det på hög och tänk dig själv att det till slut då bara måste explodera. Många små lösa trådar med berättelser som inte fått berättats. De måste få bli till. Och det kan bli de konstigaste små nystan, men vad gör väl det. Så länge jag får skriva.

Något. Bara något.

Så som måndagen är och blir.

Jag är ingen morgonmänniska. Och inte heller någon måndagsmänniska. Söndagsångesten brukar jag slippa, då jag för många år sedan införde en Sunday Funday-tradition. Den håller mig peppad helgen igenom, ända till småtimmarna på söndagen.

Men måndagen.

Varför blåser blåsten blåsigare och varför är min långsamma dator långsammare på måndag morgon? Det vet man inte. Det man vet är att jag är ingen kul person denna veckodag. I alla fall inte under förmiddagen. Sedan händer det något. Ja, det vet ni nog vad.

No offense, alla vuxna människor som jag hänger med om dagarna, men mina gympakids är faktiskt mycket roligare än vad ni är. Mina gymnaster gör måndagarna till en värdig dag i veckan. Energin jag får från min 25 favorittjejer gör att jag kan hålla ut veckan igenom. Ända fram till lördag morgon.

I kväll passade vi på att ha ett genrep med killarna inför helgens Klubbmästerskap. Jag blev nästan lycklig till tårar av den peppiga och glada stämningen. Det kändes som om vi hade vårt eget EM. Några av tjejerna var så glada över sina varv att de glädjehoppade och kramade varandra. Precis som det ska vara. Och så blev även denna måndagen något att ha.

Fyra höstdepressioner och en identitetskris.

Tisdag kväll. Jag skyndade iväg från jobbet. Som vanligt "jag är lite sen, mycket på jobbet, kommer nu, på väg"-meddelande till de som väntade. Det regnade inte, men man kan aldrig riktigt veta med en oktoberhimmel i Göteborg. Lite rått var det i alla fall.

Men sedan klev jag in i värmen.

Mötte tre underbara och det första vi kunde lägga upp på bordet var att vi alla var lite höstdeppiga. Så som man kan bli när vädret blir grått och kylan kryper sig på. Känsloregister blottades och frågan om identitetskris lades fram.

Och mitt i alla diskussioner flöt det från det ena till det andra, som det alltid gör. Högt tempo. Bra skvaller. Pepp och bara fin vänskap. Det är precis det som gör att vi tar oss framåt. Att ha det som stående punkt i månaden kommer vara avgörande för att hålla mig flytande. Det är så himla skönt att veta.

I skogen. På krogen. Hemma. I en danssal. På ett kafé. Här eller där. I Göteborg där vi är. Det spelar inte så stor roll var. Med ett gäng bra personer blir tillvaron bra. Hur den än är. Man kan vara lite höstdeppig och tvivlande. Det går bra ändå. 

Till och med i de småländska skogarna klarar vi oss bra. Utan både karta och kompass.

Inspiration i kaoset och förvirringens rum.

God kväll, kvällen. Det var länge sedan vi sågs så här, du och jag. Det fanns tider när vi träffades varje kväll. Vad vi gjorde såg ungefär likadant ut från gång till gång. Du lyssnade, jag skrev. Du förstod, jag gick från klarhet till klarhet.

Och nu bestämde jag mig för att ta en sådan kväll. När kvällen blir natt och tankarna flödar fritt. För en stund i alla fall.

I kväll, innan kvällen blev sen och det blev vi två, var jag på ett inspirerande möte. Analys och diskussion kring personligheter fick mig att tänka och känna och spinna. Jag kom fram till ungefär det jag redan vet.

Jag vet hur jag är, men jag vet inte alltid varför jag blir som jag blir. Min lösning är för det mesta densamma: bit ihop. Ibland får man bara bita ihop lite extra. Det kanske inte alltid är det mest effektiva, och ibland undrar jag om det lägger sig på hög, men just nu känns det mest bekant och jag gör nog som vanligt.

Den fina insikten är att jag tror att jag faktiskt verkligen gillar min stad. Den är så himla bra. Här finns så himla mycket fint. Det ska jag komma ihåg. Det är ju alltid något.

A Day.

Kan man säga att det här har varit en A-dag? En sådan dag där man gjort sådant man borde göra alla dagar? Kanske. Eventuellt. Jag fortsätter på temat saker jag borde göra och skriver en rad. Låt mig berätta om min dag.

Morgonyoga klockan nollsju femton. Spenderade hela min arbetsdag med att skriva, översätta, webbfixa och redigera. Rostade rotsaker i ugnen. Så där löjligt nöjd över att tredje veckan i rad ha följt min egen matsedel. Lyssnade klart på Fredrik Lindström i Värvet. Hann mellan varven dammsuga några extra dammiga hörn. Skurade lite här och där. Satt stilla och fortsatte lyssna på Fredrik. Lyssnade. Packade klart väskan inför helgens aktiviteter.

Tog Macen i knät och tänkte att jag kanske skulle skriva en rad. Det gjorde mig så gott i går, när jag skrev på min Cowbird. Och så blev det ju nu. Några rader skrivna.

Man ska göra mer av sådant man mår bra av. Egentligen ska man bara göra sånt. Men det finns ju tillfällen då man behöver bita ihop, ta i och gilla läget. När läget är så borde jag i alla fall skriva lite mer. För att orka fortsätta le. Det är mycket mer klädsamt än en bekymmersrynka i pannan.