Reminder: gör det som gör gott.

I kväll har jag pysslat. Det gör jag alldeles för sällan. Spenderade Sunday Funday på IKEA, tillsammans med barnfamiljerna (märk väl: jag – inte del av den kategorin), och kom hem med en gigantisk ram som jag så länge tänkt att jag ska köpa.

Den där ramen alltså. Den var halvfestlig att bära hem. Först på kollektivtrafik. Sedan efter en skön promenad i regnet, upp på berget. Papperskassen som jag valt med omsorg till alla andra varor  – bland annat doftljus, of course – gav vika för regnet redan innan jag hann på pendeln. Tur min vän inte tänkt som jag, och kunde låna mig en stadig påse i plast. Och tur ändå att det bara var regn och inget särskilt dödligt som föll på mig. (Men nog kändes det störigt och jag kände mig lite less när jag kånkade.)

Tanken med ramen var att göra ett enda stort insta moment, men eftersom jag inte framkallat några bilder än och är en människa av kategorin otålig, kunde jag inte hålla mig från att göra något provisoriskt. Det blev en gigantisk tavla med minnen från DC.

Det fick mig att tänka på det ena och det andra. Som vanligt. Och det viktigaste var nog att jag verkligen måste göra mer av det som gör mig lycklig. Som att pyssla, till exempel. Eller ta långa promenader fastän det regnar. Det finns så otroligt mycket bra grejer man kan sysselsätta sig med.

Det är aldrig läge att kompromissa.

Åh, jag kommer ihåg den där gången jag gick till gymmet och ångrade mig så himla mycket efteråt. Eh. Nej! Den gången hände aldrig. Och den kommer aldrig hända. För jag vet i själ och hjärta att det är livets bästa, som alltid gör tricket.

I alla lägen, trötta eller ledsna, behöver jag alltid bara påminna mig själv om detta. På mitt gym blir jag pigg och glad. Det spelar ingen roll riktigt vad jag gör där eller hur jag gör det. Jag blir nöjd bara av miljön. Behöver inte gå därifrån efter årets prestation, näe, det kanske är det enda ställe där jag faktiskt inte riktigt bryr mig om att prestera. Jag bara gör och kör och och njuter av att bli mör.

Det är faktiskt aldrig läge att kompromissa med träningen. Det händer att jag glömmer bort det. Och de gångerna ångrar jag mig så sjukt mycket.

Smärttröskeln. Hur funkar den?

Jag funderar ofta på en sak, som jag inte riktigt har något svar på. Just det faktum att jag inte har något svar gör nog att jag tar idiotiska beslut ibland. Så får jag i alla fall höra från bättre vetande, typ min mor.

Jag undrar lite hur man egentligen definierar smärta och vad man sen gör av den definitionen. Jag tror aldrig jag förstått när det är okej att säga aj och säga ifrån. Och jag tror inte att jag någonsin kommer förstå hur man slutar fastän det gör ont. Lite smärta är ju inte så farligt.

Nu har jag haft stört ont i en axel i nästan två veckor. Men så kan det ju vara, tänker jag. Jag får bara se till att inte röra armen så det gör ont. Det kan man väl leva med? Erkänner, det var ett mindre genomtänkt beslut att träna Bodycombat i kväll, men ganska bra gick det ju ändå.

Det känns så töntigt att ha ont någonstans. Ja, jag är 27 år gammal och så sjukt omogen att tänka att det bara är att bita ihop. Alltid. Jag har aldrig fattat den här grejen med smärttröskeln.

Jag ser inte hösten.

Perspektivet, perspektivet! Jag har glömt det från i går till i dag. Jag har glömt att jag inte sitter ute på en kartongbit utanför Willys och känner lycka i livet över att en sliten kvinna (varför ser hon så uppgiven ut?) ger bort pantburkar. Jag har glömt bort att njuta av hösten. Till exempel.

Det är så jävla (ursäkta språket, men det är ett jävla-moment) vackert ute nu. Så här vackert har det aldrig varit i Göteborg så länge jag bott här. Träden verkligen brinner av passionerat röda toner. Men jag är grå.

Jag stressar på och ser inget.

I morgon ska jag träffa min bästis, min prins. Han brukar vara bra på att påminna mig om vad som är viktigt. Barn gör sånt. De fattar sånt som vi vuxna, stressade, pressade människor glömt bort. Jag behöver påminnas varje dag. Just nu är jag för orkeslös och glömmer bara bort.

Målet för i morgon är att titta lite mer. Öppna ögonen och njuta. Trots allt.

Stressen och perspektivet.

Det har varit en minst sagt hetsig vecka. Lite maratonkänlsa över det hela. Världens längsta to-do-list på jobbet, föreningsmöte, en vattenläcka och allt vad det innebär med försäkringsbolag and whatnot, klubbmästerskap med gymnastiken och bara det vanliga vill-vara-på-topp. Men jag har känt mig ganska mycket på botten. Lite som om jag ligger under högen av all stress. Det är inte njutbart.

Huvud sprängde efter gårdagens klubbmästerskap och tävlingsmänniska som man är lyckades jag göra illa axeln när vi under ledarleken skulle gå skottkärra (satan, ursäkta språket). Somnade som om jag blivit klubbad i huvudet av något tungt och hårt.

Vaknade likaså.

Det var länge sedan jag bara låg på min soffa. I dag blev det dock så. Jag kunde inte ta mig upp. Men, nöden har som bekant ingen lag och jag drog mig upp för att gå på toa (vilket jag för övrigt gör nere i källaren just nu, på grund av ovan nämnda vattenläcka).

Och sen började jag göra lite nytta. Städade mitt källarförråd. Skickade iväg kläder till välgörenhet. Sopsorterade. Tog med mig pantburkar till Willys. Utanför affären satt en man som såg mina burkar. "Är de till mig?!" sa han med ett stort leende.

Jag tänkte inte ens ens sekund. Klart de var till honom. Och sen fick jag lite perspektiv på min egen tunga känsla. Stressen kändes så onödig. Det är svårt att bara låtsas som om den inte finns. Men man kan ju försöka påminna sig själv om att det kunde varit värre.

Varför längtar du?

I kväll var jag och två kolleger inbjudna till smygpremiär av Magnus Den Store. Säga vad man vill om Mr Uggla, men vissa saker kan han och han kan dem jävligt bra. Det här med att slå huvudet på spiken är en sådan grej han är riktigt bra på.

När jag var blott, sju, åtta år bilade familjen Bergström ner till Italien. Det är en ganska lång bilresa från min hemstad. På vägen hem kände nog min far att han gärna ville komma fram, så han sträckkörde ända från Tyskland, genom hela Sverige, upp till vår norrländska skärgård. Det var ingen, förutom fadern tillika föraren, som orkade hålla sig vaken. Eller jo, faktiskt en liten en. Det var en liten lillasyster som satt med sin freestyle och storebrors kassettband med Magnus Uggla och tittade ut över landskapet. Och sjöng med i varenda ord i varenda låt från albumet "Alla får påsar". Jånni Balle, 4 sekunder, Trubaduren – 1:a gången. Jag kunde alla texter, men förstod inte så mycket vad de egentligen handlade om.

Men nu förstår jag. Jag förstår precis vad han menar. Och jag undrar varför jag längtade. Varför jag fortfarande längtar. Varför jag söker och söker och inte bara kan finna mig i det som är. Det går ju faktiskt så fort ändå.

SkrivPuff: Om lukt.

Det har många gånger slagit mig att jag är känslig för dofter. Jag blir åksjuk av äppeldoft i en varm bil. Uh, för att inte tala om sådana här äckliga granar som osar sött och slisk. Däremot älskar jag doftljus och kan sniffa så länge på en blomma att det kan liknas vid något slags knarkbeteende. Jag får panik när jag öppnar kylskåpet och känner lukter av mat som förmodligen borde kastats för länge sedan.

Och så finns de där där konstiga lukterna som korsar gränser och är lika äckliga som de är magiska. En sådan är lukten av gympasal. Ni som vet, ni vet.

Unket omklädningsrum som fått en odör präglad av svettiga gympadojjor, gamla bandtshirts, kanske en vattenskada och eventuellt lite mögel. Gamla redskap har dragit åt sig damm och när man fäller ner dem på golvet sveper en frän lukt över rummet som en dimma.

Lite stört att jag gillar detta, men det framkallar mina allra bästa barndomsminnen. Att vara i gymnastikhallen och få göra det jag gillade allra mest.

Och när det var tävlingsdag, då toppades lukten med tjocka moln av hårspray.

Människor man önskar var kvar.

Förra veckan var jag på ett yogapass och måste erkänna att jag hade lite dåligt fokus. Jag började tänka på annat och kom att tänka på Linda. Jag tror i alla fall att det var så hon hette. Vi kallar henne Linda nu.

Linda jobbade som yogainstruktör på mitt gym när jag hittade yogan första gången. Den där gången i livet när livet blev kaos. Torsdagsmorgnar blev min räddning och Linda med sin yoga blev lite som en bästa vän för mig, men det visste aldrig hon. När hon pratade lyssnade jag. När hon guidade mig genom andning och kroppsrörelse följde jag med och hittade ett lugn.

Jag tyckte om att lyssna på hennes utsvävningar om resor hon gjort. Jag gillade när hon kom med feedback och rättade till ett ben eller en arm för att maxa en position. I avslappningen kom hon med stöttande ord och pressade ibland ut axlar från nacke och lät oss alla falla djupt bort från vardagen.

Mina dagar hängdes liksom upp kring dessa tidiga torsdagar. Och just den här Linda har stannat kvar i mitt minne. Om jag någon gång skulle träffa henne, skulle jag vilja tacka henne. Och kanske säga att jag gärna skulle vilja gå på hennes yogapass igen. För att glömma stressen. För att hitta lugnet.

Dubbeltempo på jobbet kräver dubbelpass med träning.

Det här med träningsglädje igen!

Hela eftermiddagen på jobbet gick åt till ett väldigt givande och intressant möte. Tankar och idéer och pepp och en känsla av att jag vet mer än vad jag tror om det ena och det andra. Spännande, spännande. Men möten betyder ju också alltid att det vanliga kontorsgörat stannar upp lite, så det blev en rätt sen kväll för att komma ikapp.

Så sen så jag blev trött och helst ville avboka de träningspass jag hade bokat. Eller i alla fall hoppa över det första, för det skulle jag inte hinna till. Jag cyklade hem i lagom tempo och väl hemma såg jag att jag visst kunde hinna utan att stressa. Jag tänkte inte mer på det – bytte snabbt om till favoriten träningstights. He ä ba å åk.

Passet Bodycombat var så sjukt intensivt och hela jag var en svettpöl efter 60 minuter. Hur tänkte jag med Yoga sen då? Det var ju lite överdrivet kanske. Men efter 60 minuter svett och pump var jag så pepp så jag gled in på det passet på ren energikick. Och efter ytterligare 60 minuter träning, och nu så här i skrivandets stund också lite riktigt varm bastu, kan livet typ inte bli bättre.

Jag är mör i hela kroppen och lycklig över att jag fattade att det enda jag verkligen ville och behövde i den där megatrötta stunden var 120 minuter ös. Projekt Biff är alltid igång.

"It doesn't matter where you go, just go!"

I veckan har vi haft fint besök på kontoret. Australien, Nya Zeeland och USA. Och jag måste erkänna att det kliar i hela kroppen. Jag vill åka till alla dessa spännande platser och uppleva precis allt som våra långväga gäster har pratat om. Och då slår det mig att jag är så lyckligt lottad som faktiskt får jobba med just detta. Att jag får hålla lite av min utlandsvistelse vid liv genom att dagligen ha kontakt med liv utanför landets gränser – mer eller mindre direkt. 

Måndagar som är extra måndagiga. Stress innan deadlines. Övermäktiga to-do-lists. Sånt går ändå att leva med, när det kommer till de arbetsdagarna då jag får träffa intressanta människor från skolor världen över, och nyfikna, blivande studenter, som har världen framför sina fötter. Jag tänker att jag fortfarande inkluderar mig själv lite i den sista skalan. Skolböckerna ligger aldrig helt på hyllan. Man vet ju aldrig. Och man blir aldrig för gammal för att utforska världen och lära sig nytt.

Det man vet är att man är så otroligt glad att man gjorde det. Att jag inte tvekade en sekund den där dagen jag bestämde mig för att åka till USA och plugga ett år. Jag kan inte riktigt tänka hur min vardag i dag hade sett ut om jag inte hade åkt. För det första hade jag inte haft de där allra bästa vännerna som är bland de roligaste jag känner. Bara det är ju något att vara överlycklig över.

Jag kan rabbla i all evighet. Läs bloggen jag skrev over seas, så får du en känsla för vad jag var med om under mitt år i USA:s magiska huvudstad. Och precis som alla våra långväga gäster i kväll sa till gruppen nyfikna, ressugna, äventyrslystna människor: det spelar ingen roll vart du åker, hur du åker, när du åker – men åk!

Jag säger bara det: ÅK!

Kan man omskolas till morgonmänniska?

Åh, vad jag älskar mitt gym!

Det blev någon timme extra på jobbet i dag för att få skrivro. Det är så skönt att sitta där när lugnet lagt sig, inga telefoner ringer och mailboxen står relativt stilla. Sedan var jag glad att jag skulle cykla hem, då halva Avenyn stod stilla på grund av vägarbete och även något slags demonstrationståg ("NEJ TILL NATO!" skreks det). Hade inte riktigt bråttom, så jag cyklade förbi min vackra balett och sa hej och fick en fin stund med fint folk.

Sedan tog jag mig i kragen och tog mig iväg till gymmet. Jag har halkat efter senaste veckan. Men i kväll var jag igång. Rätt kort och halvintensivt, men ändå – bara att kliva in på mitt gym gör mig lycklig i själen. 

Tänk om jag en dag skulle kunna bli en sån där morgonpigg person som skulle kunna morgonträna. Svettas och kötta lite innan jobbet. Så mycket gladare jag skulle vara resten av dagen då. Men jag vet liksom inte hur det skulle gå till, när jag varje morgon vaknar med känslan av att bara vilja kväva mig själv med kudden. 

Klurar lite på den. Dricker upp mitt te. Och om några minuter somnar jag nog riktigt, riktigt bra.

Team Green. Kvällens tema?

Dream on. Och en dag står du där.

Vissa dagar är mitt jobb extra trevligt. Det har hänt att jag gått på gatorna i Florens och fotat, bland annat – det är ju en väldigt trevlig aktivitet. Men något som gör mig ännu mer upprymd är när jag får träffa folket. Folket som jag vill nå ut till. Och det folket är många gånger ungdomar, snart på väg ut i livet.

I dag var en sådan dag på jobbet. Vi hade bjudit in ett gäng gymnasieelever och höll tillsammans med Ung Företagsamhet en liten workshop och inspirationsföreläsning om alla möjligheter och spännande äventyr som faktiskt kan vänta dem om de bara vågar ta första steget. 

Det var härligt att se kreativiteten flöda och få lyssna lite till deras drömmar. Sådant gör mig inspirerad. Och om jag bara så mycket som lyckats så ett litet, litet tankefrö om vad dessa talangfulla ungdomar kan ta sig an i världen är jag nöjd.

Jag är så nöjd att jag tagit för mig av världen, tagit för mig i världen. Det har egentligen aldrig varit någon tvekan för mig. Att ge sig ut på egna ben är den bästa skolan man kan tänka sig. Och man ska aldrig sluta drömma om magiska platser. För en vacker dag står man där. Det är sant. Jag har gjort det själv.

Vet inte riktigt var jag tänkte knyta ihop den här säcken. Ville nog bara påminna mig själv om att jag i dag har haft en riktigt rolig dag på jobbet.

Sunday Funday – Moaning Monday.

Det här med söndagsångest upplever jag inte särskilt ofta. Värre är det med måndagsdeppen. Låt mig förklara.

När jag bodde in Nice för några år sedan skapade jag mig en fin tradition tillsammans med en fin person: Sunday Funday kallade vi det. Jag har försökt hålla i det där, även om min Sunday Funday partner och jag inte på länge kunnat, och troligen aldrig igen kommer kunna, spendera söndagarna ihop. Men det är helt enkelt en alldeles för bra grej för att bara slänga bort.

Sunday Funday går, precis som det låter, ut på att göra något kul om söndagarna. Det kan vara stort som smått. En utflykt till en närliggande by, en picknick på ett berg, ett besök på ett museum. Vad som helst. Det enda kriteriet är nog egentligen bara att man ska ta sig ut från sitt hem och göra söndagen till en kul dag.

Det funkar bra. Söndagsångest är inget jag lever med. Men den där måndagsdeppen alltså. Den slår till som den jävligaste jävliga och vill bara inte ge med sig. På senaste har det yppat sig lite som så att jag bara vill dra täcket över huvudet och också gör det i flera snoozomgångar. Kommer stressad in på kontoret, lagom till 9-mötet, utan kaffe i kroppen efter en apatisk cykeltur då jag kanske nästan gråtit lite och tänkt att jag bara vill sitta på en brygga i Norrland.

Man hör ju. Utmärkta förutsättningar för en opeppad dag. Och jag undrar, är det så att min Sunday Funday bara skjuter på den där söndagsångesten? Måste den komma ut någon dag i veckan? Det blir någon slags Moaning Monday. Jag får fundera på hur jag ska gå vidare med detta. Jag tycker jag är rätt ofestlig om måndagarna.

Typ här vill jag vara varje måndag när jag vaknar.

Lite berusad.

Dags att skriva dagbok igen. Ja, jag tycker det.

I helgen har jag haft en magisk vistelse i Bohuslän med en bästa vän. Med allt från 3000 år gamla hällristningar till kvällsdopp till tre timmar skogshajk till en öl i solen och en sån där kväll som man trodde att man slutade ha efter man gått ut skolan.

Man kan inte bli annat än berusad.

Kärleken till mitt Norrland har blivit allt starkare det senaste året, det vet de runtomkring mig. Men jag är ju inte den som inte kan erkänna att det finns andra väldigt vackra platser här i världen.

Fram till i går var Lysekil inte mer än en plats i en julkalender för mig. Men så råkar man ha en riktig fullträff och helt plötsligt blir det en festlig plats på jorden. Det är spännande det där. Och alltid lika trevligt att hitta guldkorn och hitta energi. Jag har svårt att inte gilla havet, när det bara kommer emot en med sin prakt och sin frihetskänsla. Tummen upp för Bohuslän och Lysekil, helt enkelt.

Man kan inte bli annat än berusad.

Vem blir man till slut?

"Le persone non fanno i viaggi. I viaggi fanno le persone."

Människor gör inte resor. Resor gör människor. 

Jag hittade orden i en liten butik i Bergamo Città Alta. Tanken har etsats sig fast och jag kan inte annat än tänka att det är så jag lever. Det är så jag kommer till liv. Jag växer när jag ser annat. Bestämmer vad jag tycker om och vad jag inte tycker om, när jag får uppleva och prova på nytt. Jag blir inspirerad av nya miljöer och nyfiken av gator, hus, torg, parker, byggnader, monument.

Det finns inget som fyller på energiförrådet som en flykt från vardagen. Långväga, eller nästgårds. Det spelar inte så stor roll. Det är lite så där klyshigt att det är resan som är målet, inte själva destinationen. 

Men ibland undrar jag om det verkligen är hållbart att hålla på så. Man blir intresserad av så mycket, lär sig tycka om så många och förälskar sig överallt, när man är en sådan person som aldrig har hemlängtan, utan snarare bortlängtan. Hur ska man pussla ihop det hela, i slutändan? 

Vem ska man bli av alla resor man gör?