Stressen och perspektivet.

Det har varit en minst sagt hetsig vecka. Lite maratonkänlsa över det hela. Världens längsta to-do-list på jobbet, föreningsmöte, en vattenläcka och allt vad det innebär med försäkringsbolag and whatnot, klubbmästerskap med gymnastiken och bara det vanliga vill-vara-på-topp. Men jag har känt mig ganska mycket på botten. Lite som om jag ligger under högen av all stress. Det är inte njutbart.

Huvud sprängde efter gårdagens klubbmästerskap och tävlingsmänniska som man är lyckades jag göra illa axeln när vi under ledarleken skulle gå skottkärra (satan, ursäkta språket). Somnade som om jag blivit klubbad i huvudet av något tungt och hårt.

Vaknade likaså.

Det var länge sedan jag bara låg på min soffa. I dag blev det dock så. Jag kunde inte ta mig upp. Men, nöden har som bekant ingen lag och jag drog mig upp för att gå på toa (vilket jag för övrigt gör nere i källaren just nu, på grund av ovan nämnda vattenläcka).

Och sen började jag göra lite nytta. Städade mitt källarförråd. Skickade iväg kläder till välgörenhet. Sopsorterade. Tog med mig pantburkar till Willys. Utanför affären satt en man som såg mina burkar. "Är de till mig?!" sa han med ett stort leende.

Jag tänkte inte ens ens sekund. Klart de var till honom. Och sen fick jag lite perspektiv på min egen tunga känsla. Stressen kändes så onödig. Det är svårt att bara låtsas som om den inte finns. Men man kan ju försöka påminna sig själv om att det kunde varit värre.

Varför längtar du?

I kväll var jag och två kolleger inbjudna till smygpremiär av Magnus Den Store. Säga vad man vill om Mr Uggla, men vissa saker kan han och han kan dem jävligt bra. Det här med att slå huvudet på spiken är en sådan grej han är riktigt bra på.

När jag var blott, sju, åtta år bilade familjen Bergström ner till Italien. Det är en ganska lång bilresa från min hemstad. På vägen hem kände nog min far att han gärna ville komma fram, så han sträckkörde ända från Tyskland, genom hela Sverige, upp till vår norrländska skärgård. Det var ingen, förutom fadern tillika föraren, som orkade hålla sig vaken. Eller jo, faktiskt en liten en. Det var en liten lillasyster som satt med sin freestyle och storebrors kassettband med Magnus Uggla och tittade ut över landskapet. Och sjöng med i varenda ord i varenda låt från albumet "Alla får påsar". Jånni Balle, 4 sekunder, Trubaduren – 1:a gången. Jag kunde alla texter, men förstod inte så mycket vad de egentligen handlade om.

Men nu förstår jag. Jag förstår precis vad han menar. Och jag undrar varför jag längtade. Varför jag fortfarande längtar. Varför jag söker och söker och inte bara kan finna mig i det som är. Det går ju faktiskt så fort ändå.

SkrivPuff: Om lukt.

Det har många gånger slagit mig att jag är känslig för dofter. Jag blir åksjuk av äppeldoft i en varm bil. Uh, för att inte tala om sådana här äckliga granar som osar sött och slisk. Däremot älskar jag doftljus och kan sniffa så länge på en blomma att det kan liknas vid något slags knarkbeteende. Jag får panik när jag öppnar kylskåpet och känner lukter av mat som förmodligen borde kastats för länge sedan.

Och så finns de där där konstiga lukterna som korsar gränser och är lika äckliga som de är magiska. En sådan är lukten av gympasal. Ni som vet, ni vet.

Unket omklädningsrum som fått en odör präglad av svettiga gympadojjor, gamla bandtshirts, kanske en vattenskada och eventuellt lite mögel. Gamla redskap har dragit åt sig damm och när man fäller ner dem på golvet sveper en frän lukt över rummet som en dimma.

Lite stört att jag gillar detta, men det framkallar mina allra bästa barndomsminnen. Att vara i gymnastikhallen och få göra det jag gillade allra mest.

Och när det var tävlingsdag, då toppades lukten med tjocka moln av hårspray.

Människor man önskar var kvar.

Förra veckan var jag på ett yogapass och måste erkänna att jag hade lite dåligt fokus. Jag började tänka på annat och kom att tänka på Linda. Jag tror i alla fall att det var så hon hette. Vi kallar henne Linda nu.

Linda jobbade som yogainstruktör på mitt gym när jag hittade yogan första gången. Den där gången i livet när livet blev kaos. Torsdagsmorgnar blev min räddning och Linda med sin yoga blev lite som en bästa vän för mig, men det visste aldrig hon. När hon pratade lyssnade jag. När hon guidade mig genom andning och kroppsrörelse följde jag med och hittade ett lugn.

Jag tyckte om att lyssna på hennes utsvävningar om resor hon gjort. Jag gillade när hon kom med feedback och rättade till ett ben eller en arm för att maxa en position. I avslappningen kom hon med stöttande ord och pressade ibland ut axlar från nacke och lät oss alla falla djupt bort från vardagen.

Mina dagar hängdes liksom upp kring dessa tidiga torsdagar. Och just den här Linda har stannat kvar i mitt minne. Om jag någon gång skulle träffa henne, skulle jag vilja tacka henne. Och kanske säga att jag gärna skulle vilja gå på hennes yogapass igen. För att glömma stressen. För att hitta lugnet.

Dubbeltempo på jobbet kräver dubbelpass med träning.

Det här med träningsglädje igen!

Hela eftermiddagen på jobbet gick åt till ett väldigt givande och intressant möte. Tankar och idéer och pepp och en känsla av att jag vet mer än vad jag tror om det ena och det andra. Spännande, spännande. Men möten betyder ju också alltid att det vanliga kontorsgörat stannar upp lite, så det blev en rätt sen kväll för att komma ikapp.

Så sen så jag blev trött och helst ville avboka de träningspass jag hade bokat. Eller i alla fall hoppa över det första, för det skulle jag inte hinna till. Jag cyklade hem i lagom tempo och väl hemma såg jag att jag visst kunde hinna utan att stressa. Jag tänkte inte mer på det – bytte snabbt om till favoriten träningstights. He ä ba å åk.

Passet Bodycombat var så sjukt intensivt och hela jag var en svettpöl efter 60 minuter. Hur tänkte jag med Yoga sen då? Det var ju lite överdrivet kanske. Men efter 60 minuter svett och pump var jag så pepp så jag gled in på det passet på ren energikick. Och efter ytterligare 60 minuter träning, och nu så här i skrivandets stund också lite riktigt varm bastu, kan livet typ inte bli bättre.

Jag är mör i hela kroppen och lycklig över att jag fattade att det enda jag verkligen ville och behövde i den där megatrötta stunden var 120 minuter ös. Projekt Biff är alltid igång.

"It doesn't matter where you go, just go!"

I veckan har vi haft fint besök på kontoret. Australien, Nya Zeeland och USA. Och jag måste erkänna att det kliar i hela kroppen. Jag vill åka till alla dessa spännande platser och uppleva precis allt som våra långväga gäster har pratat om. Och då slår det mig att jag är så lyckligt lottad som faktiskt får jobba med just detta. Att jag får hålla lite av min utlandsvistelse vid liv genom att dagligen ha kontakt med liv utanför landets gränser – mer eller mindre direkt. 

Måndagar som är extra måndagiga. Stress innan deadlines. Övermäktiga to-do-lists. Sånt går ändå att leva med, när det kommer till de arbetsdagarna då jag får träffa intressanta människor från skolor världen över, och nyfikna, blivande studenter, som har världen framför sina fötter. Jag tänker att jag fortfarande inkluderar mig själv lite i den sista skalan. Skolböckerna ligger aldrig helt på hyllan. Man vet ju aldrig. Och man blir aldrig för gammal för att utforska världen och lära sig nytt.

Det man vet är att man är så otroligt glad att man gjorde det. Att jag inte tvekade en sekund den där dagen jag bestämde mig för att åka till USA och plugga ett år. Jag kan inte riktigt tänka hur min vardag i dag hade sett ut om jag inte hade åkt. För det första hade jag inte haft de där allra bästa vännerna som är bland de roligaste jag känner. Bara det är ju något att vara överlycklig över.

Jag kan rabbla i all evighet. Läs bloggen jag skrev over seas, så får du en känsla för vad jag var med om under mitt år i USA:s magiska huvudstad. Och precis som alla våra långväga gäster i kväll sa till gruppen nyfikna, ressugna, äventyrslystna människor: det spelar ingen roll vart du åker, hur du åker, när du åker – men åk!

Jag säger bara det: ÅK!

Kan man omskolas till morgonmänniska?

Åh, vad jag älskar mitt gym!

Det blev någon timme extra på jobbet i dag för att få skrivro. Det är så skönt att sitta där när lugnet lagt sig, inga telefoner ringer och mailboxen står relativt stilla. Sedan var jag glad att jag skulle cykla hem, då halva Avenyn stod stilla på grund av vägarbete och även något slags demonstrationståg ("NEJ TILL NATO!" skreks det). Hade inte riktigt bråttom, så jag cyklade förbi min vackra balett och sa hej och fick en fin stund med fint folk.

Sedan tog jag mig i kragen och tog mig iväg till gymmet. Jag har halkat efter senaste veckan. Men i kväll var jag igång. Rätt kort och halvintensivt, men ändå – bara att kliva in på mitt gym gör mig lycklig i själen. 

Tänk om jag en dag skulle kunna bli en sån där morgonpigg person som skulle kunna morgonträna. Svettas och kötta lite innan jobbet. Så mycket gladare jag skulle vara resten av dagen då. Men jag vet liksom inte hur det skulle gå till, när jag varje morgon vaknar med känslan av att bara vilja kväva mig själv med kudden. 

Klurar lite på den. Dricker upp mitt te. Och om några minuter somnar jag nog riktigt, riktigt bra.

Team Green. Kvällens tema?

Dream on. Och en dag står du där.

Vissa dagar är mitt jobb extra trevligt. Det har hänt att jag gått på gatorna i Florens och fotat, bland annat – det är ju en väldigt trevlig aktivitet. Men något som gör mig ännu mer upprymd är när jag får träffa folket. Folket som jag vill nå ut till. Och det folket är många gånger ungdomar, snart på väg ut i livet.

I dag var en sådan dag på jobbet. Vi hade bjudit in ett gäng gymnasieelever och höll tillsammans med Ung Företagsamhet en liten workshop och inspirationsföreläsning om alla möjligheter och spännande äventyr som faktiskt kan vänta dem om de bara vågar ta första steget. 

Det var härligt att se kreativiteten flöda och få lyssna lite till deras drömmar. Sådant gör mig inspirerad. Och om jag bara så mycket som lyckats så ett litet, litet tankefrö om vad dessa talangfulla ungdomar kan ta sig an i världen är jag nöjd.

Jag är så nöjd att jag tagit för mig av världen, tagit för mig i världen. Det har egentligen aldrig varit någon tvekan för mig. Att ge sig ut på egna ben är den bästa skolan man kan tänka sig. Och man ska aldrig sluta drömma om magiska platser. För en vacker dag står man där. Det är sant. Jag har gjort det själv.

Vet inte riktigt var jag tänkte knyta ihop den här säcken. Ville nog bara påminna mig själv om att jag i dag har haft en riktigt rolig dag på jobbet.

Sunday Funday – Moaning Monday.

Det här med söndagsångest upplever jag inte särskilt ofta. Värre är det med måndagsdeppen. Låt mig förklara.

När jag bodde in Nice för några år sedan skapade jag mig en fin tradition tillsammans med en fin person: Sunday Funday kallade vi det. Jag har försökt hålla i det där, även om min Sunday Funday partner och jag inte på länge kunnat, och troligen aldrig igen kommer kunna, spendera söndagarna ihop. Men det är helt enkelt en alldeles för bra grej för att bara slänga bort.

Sunday Funday går, precis som det låter, ut på att göra något kul om söndagarna. Det kan vara stort som smått. En utflykt till en närliggande by, en picknick på ett berg, ett besök på ett museum. Vad som helst. Det enda kriteriet är nog egentligen bara att man ska ta sig ut från sitt hem och göra söndagen till en kul dag.

Det funkar bra. Söndagsångest är inget jag lever med. Men den där måndagsdeppen alltså. Den slår till som den jävligaste jävliga och vill bara inte ge med sig. På senaste har det yppat sig lite som så att jag bara vill dra täcket över huvudet och också gör det i flera snoozomgångar. Kommer stressad in på kontoret, lagom till 9-mötet, utan kaffe i kroppen efter en apatisk cykeltur då jag kanske nästan gråtit lite och tänkt att jag bara vill sitta på en brygga i Norrland.

Man hör ju. Utmärkta förutsättningar för en opeppad dag. Och jag undrar, är det så att min Sunday Funday bara skjuter på den där söndagsångesten? Måste den komma ut någon dag i veckan? Det blir någon slags Moaning Monday. Jag får fundera på hur jag ska gå vidare med detta. Jag tycker jag är rätt ofestlig om måndagarna.

Typ här vill jag vara varje måndag när jag vaknar.

Lite berusad.

Dags att skriva dagbok igen. Ja, jag tycker det.

I helgen har jag haft en magisk vistelse i Bohuslän med en bästa vän. Med allt från 3000 år gamla hällristningar till kvällsdopp till tre timmar skogshajk till en öl i solen och en sån där kväll som man trodde att man slutade ha efter man gått ut skolan.

Man kan inte bli annat än berusad.

Kärleken till mitt Norrland har blivit allt starkare det senaste året, det vet de runtomkring mig. Men jag är ju inte den som inte kan erkänna att det finns andra väldigt vackra platser här i världen.

Fram till i går var Lysekil inte mer än en plats i en julkalender för mig. Men så råkar man ha en riktig fullträff och helt plötsligt blir det en festlig plats på jorden. Det är spännande det där. Och alltid lika trevligt att hitta guldkorn och hitta energi. Jag har svårt att inte gilla havet, när det bara kommer emot en med sin prakt och sin frihetskänsla. Tummen upp för Bohuslän och Lysekil, helt enkelt.

Man kan inte bli annat än berusad.

Vem blir man till slut?

"Le persone non fanno i viaggi. I viaggi fanno le persone."

Människor gör inte resor. Resor gör människor. 

Jag hittade orden i en liten butik i Bergamo Città Alta. Tanken har etsats sig fast och jag kan inte annat än tänka att det är så jag lever. Det är så jag kommer till liv. Jag växer när jag ser annat. Bestämmer vad jag tycker om och vad jag inte tycker om, när jag får uppleva och prova på nytt. Jag blir inspirerad av nya miljöer och nyfiken av gator, hus, torg, parker, byggnader, monument.

Det finns inget som fyller på energiförrådet som en flykt från vardagen. Långväga, eller nästgårds. Det spelar inte så stor roll. Det är lite så där klyshigt att det är resan som är målet, inte själva destinationen. 

Men ibland undrar jag om det verkligen är hållbart att hålla på så. Man blir intresserad av så mycket, lär sig tycka om så många och förälskar sig överallt, när man är en sådan person som aldrig har hemlängtan, utan snarare bortlängtan. Hur ska man pussla ihop det hela, i slutändan? 

Vem ska man bli av alla resor man gör? 

Räkna dagarna i Göteborg också.

Varför får dagarna i Göteborg inte lika mycket uppmärksamhet som de i Washington, DC? Räknas det inte lika mycket när det händer på svensk mark?

Jag talar inte om världsnyheter eller något som skulle vara av intresse för resten av världen. Jag talar om mina egna dagar och min egen inställning till vad som räknas. Vad som känns viktigt att komma ihåg.

Varenda steg, varenda tanke, varenda med- och motgång kändes relevant att dokumentera när jag var overseas. Här är det som om det inte riktigt spelar någon roll. Och så är det ju egentligen inte. Allt är en konstruktion i mitt huvud, och kanske kommer det någonstans från hjärtat. Jag vet inte.

Jag tror alltid att jag en dag ska landa i ett bekvämlighetstillstånd där allt faller på plats. Men exakt hur det skulle gå till har jag egentligen ingen aning om. Vad som skulle falla och vad platsen skulle vara vet jag inte heller. Och när jag för en enda sekund tänker på äventyret får jag panik och vill bara iväg.

Men Göteborg är bra. Så himla bra. Nästan DC-bra. Jag ska inte glömma bort det. Jag lovar och svär. Och jag ska bli bättre på att räkna dagarna här också. För min egen skull. För att det mesta faktiskt betyder något hela tiden.

Hurra för födelsedag!

Jag hade turen att få fylla år i år igen. I söndags klev jag in på 27. Det känns som en bra siffra. Det blir bara bättre med åren, och eftersom 26 var bra, ser jag positivt på det som komma skall.

Det finaste med att fylla år är att många vänner världen över skickar en liten extra tanke just då. Det är trevligt. Givetvis för att det egna egot gillar att få uppskattning, men också för att hjärtat förstår hur stort det kan vara och hur många fina människor som får plats däri. När någon för fram ett grattis kan det slå mig att just den personen är ju faktiskt briljant – vilken lyx att få ett grattis därifrån.

Och så får man ordna kalas. Bara det är värt att hurra för. Tidigare i sommar, när min bror fyllde 40, stod jag och hans yngste son, snart 7, och dekorerade tårtan (more is more körde vi efter, om någon undrar). Medan vi noga placerade de 40 tårtljusen och sprinklade på så mycket strössel vi bara kunde, sa brorsonen till mig att han verkligen gillar när någon i familjen fyller år. Det är till och med bättre än julafton, konstaterade han. Han kunde inte riktigt förklara varför, men mycket hade nog att göra med att man får pyssla och fixa för någon annan, kom han fram till efter lite funderande.

Och det är nog just det som är så magiskt med en födelsedag. Just den dagen riktar man all sin kärlek åt en speciell person. Man får fixa och pyssla och överraska. Och har man turen att få fylla år på en söndag, kan man lyckas få bjuda hem några riktigt fina vänner och dricka mimosa till en sockerchockad Sunday brunch. Det gjorde i alla fall jag på min 27-årsdag.

En 27-årsdag som var så där helt perfekt. Så, så att jag tänkte: nu är det precis som det ska vara.

SkrivPuff: Om att spara.

Det var snäckor från Cypernresorna, biljetter från biobesök med kompisarna, stickers från Gallerix, ChupaChups från Finlandsfärjan, badkulor från The Body Shop, luktsudd från Lekbiten. Det var till och med små skrynkliga papperslappar med meningslös korrespondens med en klasskompis från lektionerna.

Jag lät det mesta få vara kvar. Hade det lite som sport. I små burkar, lådor, kartonger.

Och vad hände sen? Sen slängde jag det mesta. Började spara på känslor i hjärtat. Och ibland undrar jag om det ändå inte var trevligare att spara på de där små papperslapparna som samlade damm och bara såg ut som skräp. Många minnen i hjärtat känns ibland bara som skräp, och det är bra mycket svårare att elda upp dem eller riva sönder dem, än vad det var att bara hiva luktsudden i en stor svart sopsäck.

Det är svårt att kasta dem i sjön. Jag vet inte ens om de skulle sjunka. Jag sparar nog ett tag till. Tills jag hittat en bättre lösning.

Det här med sport...

Sport. Det är ungefär samma sak som idrott. Ja, det lärde jag mig en gång av en mycket kompetent och pedagogisk lärare, när jag läste på Handels i Göteborg. Fast ja, det är ju en annan historia.

Det jag tänkte på nu, var det här med sport och idrott och hur det så enormt mycket spelar på mina känslosträngar. Alltid. På alla sätt. Jag slog alldeles nyss på Sommar i P1 med Lars Lagerbäck, ja, ni vet han som sägs vara så sjukt tråkig och går i joggingoverall när alla andra har kostym.

Lasse är kanske inte Sveriges festligaste, men intressant ändå. Just för att han håller på med idrott. Hans Sommarprogram var stundom lite torrt, men när han berättade om starka matchminnen och redogjorde kring sin ledarfilosofi var då inte mina ögon torra längre.

Jag kan tycka att mycket är bra och roligt och festligt och kul, men inget berör så djupt i själen som ett idrottsevenemang – av vilket slag som helst egentligen. Gymnastiken är sedan bäbisålder alltid närmast hjärtat, och jag gråter så jag hulkar varje gång jag ser klippet när USA:s damer tar lagguld i OS 2012, men även friidrott, fotboll och diverse andra bollsporter gör mig blödig.

Det är något med lagkänslan, kämparandan, envisheten och det där med segerns sötma. Man kanske inte vinner alla matcher, tar medalj i alla tävlingar, men man klättrar garanterat på sin egen stege. Och på vägen hoppar man över hinder, lär känna sina medtävlare på djupet och lära känna sig själv i både med- och motgång. Det är något magiskt över det. Jag vet inte om man måste vara eller ha varit utövare för att förstå, men jag är i alla fall glad att jag alltid fått vara en del av ett lag.

Snart drar terminen igång för mitt nya lag. 30 stjärnor som har hittat rakt in i mitt hjärta. Tänk om man kunde hålla på med sin sport hela dagarna. För det är ju ingen hemlighet att jag älskar att gå omkring i joggingoverall.