SkrivPuff: Om att förgås.

En något oklar prognos
Att gå och släpa sin svans
Enormt behov av stimulans
Vart tog den vägen, känslan av livet som en dans?
Lämnades den bakom, någonstans?
Utan svar, jag tror jag förgås

SkrivPuff: Om en storm.

Washington, DC, 27 augusti, 2011.

Jag var rätt ny i landet och livet var som en tornado i sig. Det blåste nya vindar och det mesta jag rörde vid var okänd mark. Jag hade redan hunnit bli omskakad av en mindre jordbävning och staden var lite i chock efter denna ovanliga händelse. Så kom rapporten om orkanen. Och alla förebyggande åtgärder med den.

Vi försökte ta varningarna med sunt förnuft och fyllde badkaret med vatten och gjorde en halvhjärtad insats med batteridrivna lampor och några konserver majs. Sedan väntade vi. Och vi väntade och väntade och väntade. För varje gång lampan blinkade till tänkte vi "Jaha, där gick strömmen," men så fortsatte det ändå att lysa. Vår balkong höll sig på plats. Inget bråte passerade utanför våra fönster. Vattnet rann i kranarna. Det blev aldrig riktigt som jag trodde.

Och någonstans där började det stormiga äventyret som blev ett år i Washington, DC. Jag hade så mycket tankar och idéer om hur det skulle se ut, kännas och vara och ingenting visade sig egentligen stämma. Det jag varit rädd för var inte alls farligt. Det jag trott skulle vara på ett visst sätt, visade sig vara på ett annat.

Visst var det stundom blåsigt, men sjömannen ber inte om medvind, han lär sig segla. Precis så gjorde jag också och blev likt Carola Häggkvist fångad av denna stormvind som blåste om så i mitt hjärta och lärde mig att älska något helt nytt och annorlunda.

Det var den bästa storm jag någonsin upplevt. Och jag skulle leva om den vilken sekund som helst.

Curriculum Vitae – Malin Bergström.

Hej,

Jag heter Malin. Jag är arbetssökande. Det är dags för mig att göra riktig entré i arbetslivet nu. Jag älskar visserligen att plugga, men har snart maxat ut mina CSN-lån och tänker att även en arbetsplats kan lära mig nya och intressanta saker.

Det här är vem jag är, på ett ungefär:

Jag tycker om att stå på händer. Det är bra att nu och då byta perspektiv.

Jag tycker om kaffe. Det är väl inte så mycket mer med det.

Jag har bott i Nice. J'ai vécu à Nice.

Jag har bott, pluggat, jobbat och njutit av livet i Virginia/Washington, DC.

Jag gillar att gunga. Det är viktigt att hålla hårt i barnasinnet. (In Modena, Italia)

Absoluta drömyrket i livet vore definitivt att arbeta med gymnastik på heltid.

Men just nu söker jag något inom kommunikation, sociala medier och skrivande.

Jag har havet runt hörnet. I alla fall i några dagar.

Jag är en positiv själ. Därför letar jag saker som är bra med att ha lämnat USA. Jag försöker samla brapoäng till Sveriges västkust i jämförelse med Amerikas östkust. I går hittade jag två grejer.

1: Havet runt hörnet. Eller faktiskt rakt framför mig. Hela tiden. I alla fall i några dagar till. Så länge jag är inkvarterad hos min syster i väntan på att återfå min fina, mysiga lägenhet inne i stan.

2: Blomsteräng. Det är något med hundkex och smörblommor. Jag såg dem aldrig i DC, men här finns det gott om dem.

Ja, där ser man. Jag samlar vidare och kommer säkerligen komma upp i flera hundra. Jag tror det. Snart.

SkrivPuff: Om att fläta.

När jag var liten trodde jag att min pappa kunde precis allt. Rätt befogat, för han kan väldigt mycket. Men jag växer upp och lär mig också saker, bland annat att min pappa inte alltid har rätt. Det kan faktiskt hända att en diskussion slutar Milon: 1 – Pappa: 0. Och vissa saker kunde han inte ens när jag var liten.

Han kunde aldrig lära sig att fläta. Han fattade aldrig att man behöver tre tåtar med hår för att få det att bli fint. I stället delade han håret i två, tvinnade det och fäste en snodd i änden. Alla som vet något om flätor vet att det inte blev så mycket resultat av det, inte.

Alla kan inte allt, men alla kan något. Min pappa kan fortfarande inte fläta hår, men han har en beundransvärd förmåga att fläta ihop trådar som hänger löst i livet. Där är jag utan tvekan besegrad, Pappa: 1 – Milon: 0. Men så lyckligt lottad jag är att han alltid delar med sig av sina tips.

Min pappa kan inte fläta mitt hår, men han kan i alla fall hjälpa mig från att slita mitt hår när allt känns hopplöst.

Sommarbarn.

Jag är ett sommarbarn. Året om tror jag att jag klarar av hösten, vintern, våren minst lika bra som sommaren. Men när gatorna är tryckande varma, när jag kan cykla i kjol och flipflop ner för backar som doftar av alla de sorters blommor, när dagarna är långa och nätterna ljusa, då mår jag ändå som bäst.

Då vill jag kliva upp. Då vill jag gå ut. Då vill jag aldrig att årstiden ska skifta.

Jag längtar efter sommar. Jag tycker att det kan bli dags snart.

Mer om den förleg(o)ade synen om pojk- och flicklek.

Som av en händelse fick min pappa i julas för sig att han skulle sortera allt Lego som familjen Bergström äger och någonsin ägt – vilket för den intresserade är långt mer än bitar till bara en borg. Händelsen sammanträffade givetvis med debatten om Legos nylansering av Lego Friends. Vilket trevligt namn på en leksakskollektion, va?!

Men det här är allt annat än vänligt. I dag när jag snubblade över detta inlägg från Po Tidholm, DN-medarbetare, blev jag återigen uppgiven och avigt inställd till vad leksaksjätten gått och ställt till med.

Problemet är inte att man gör utrymme för frisersalonger, cupcakesbakande och rosa Legoklossar (de rosa fanns redan på min tid och jag gillade dem lika mycket som jag gillade de som hörde piratskeppet till). Problemet är att man bestämmer vem det är som ska gilla det och vem som bör hålla sig till annat. Precis som Niclas Järvklo, forskare från Stockholms universitet, uttrycker ser vi ett jätteföretag – med enorm influens på våra pyttesmå – som totalt släpper sitt sociala ansvar. Här motarbetas allt som övriga samhället, anno 2012, kämpar med.

Precis som ovan nämnda forskare nämner verkar leksaksjätten föreslå att pojkar och flickor inte ens ska leka tillsammans, eftersom XY och XX rent vetenskapligt dras till olika områden och bör stanna däri. Var för sig. Åtskilda. Separerade. Ojämlika. 

Jag vet in vad du känner. Men jag känner att en sådan syn på lek och roller i samhället är allt annat än vänlig. Det är bara extremt tröttsamt och väldigt förLEG(O)at. 

Återträffen. Tio år senare och här sitter jag.

En brokig skara individer. Så som tonåringar är som mest. Tre år av engelska glosor, NO-labbar, SO-uppsatser, skrivövningar i svenska, matkrig på hemkunskapen, misslyckade träslöjdsprojekt, okontrollerade bildlektioner, disciplinerade idrottslektioner, oskyldiga bus, hård jargong och allmänt röj.

Min högstadieklass var verkligen en klass för sig. Mottot "Jag är inte störd, jag gick bara i 9F" summerar klimatet ganska bra. Och en dag stod vi där. Alla böjda över en klumpig gammal dataskräm. Sista veckan med klassen hade blivit till en dokumentärfilm och det var dags att förstå att skolavslutningen stod runt hörnet och att vi skulle säga hejdå. Tårar trillade ner för kinder och längtan av att bli stor knöt sig i magen tillsammans med vemodet över att sluta vara liten. Sluta vara 9F.

Från och med skolavslutningens sista kramar och varma ord har jag sett fram emot att få knyta ihop alla dessa galna individer igen. I tio (10!) år har jag längtat efter att få vara lite störd igen. Inte hade jag trott att det skulle ske över en dataskärm. Jag är här, med min Mac, medan alla ni är där och ser varandra. Hur ni blivit, hur ni mår, hur ni har det.

Det enda jag ser är Washington Monument. Inte så dåligt. Men sannerligen märkligt, vemodigt och lite hjärtskärande.

Vårt hav.

Isarna var sedan ett par månader smälta uppe i Norrland. Den blomstertid var kommen. Både lusten och fägringen var stor. Vi packade ihop våra skolböcker en sista gång och nu skulle de få vila över sommaren. Resväskorna packades för ett sommarlov på ”Villan” – en sommarstuga kallas så i Finland. Ingen visste vad vi menade när vi sa att vi skulle åka till ”Villan”, men vi visste att vi var på väg mot vårt sommarparadis.

Mot hamnen och färjeterminalen gick den fullastade bilen. Förnödenheter för en sommar på en ö fick plats tillsammans med strandtofflor, baddräkter och en familj med tre barn. Det fjärde fick stanna hemma. Han var ju nästan 18 år nu. Den stora, vita färjan gled in mot kajen och de svallande vågorna glittrade i solen. Nästan som om de ville tala om att de förde något magiskt med sig. Och det gjorde de. När vi hade blivit vinkade ombord på bildäck var vi äntligen på väg. Till havets dansande rytm färdades vi över Kvarken. Vattnet skummade och svallade och lovade att ta oss dit vi ville.

Färjan gled in i den Österbottniska skärgården och Vasa skymtades från soldäck. Vi rullade bilen från bildäck till fastland och körde genom stan, bara en kort bit, för att ta oss till nästa hamn. Den lilla, lilla motorbåt som väntade var vår trognaste tjänare. Hon lastades med allt som bilen packats med. Den lilla motorn av märket Evinrude fälldes ner och än en gång gungade vi i takt med havets rytm. Vattenytan var i höjd med relingen och bräckta droppar stänkte på våra väskor, våra kläder, våra händer. Kalla droppar hälsade oss välkomna tillbaka. Välkomna hem.

Framme på Villan stod den vedeldade bastun redo. Efter kramar med släkt och vänner slängde vi våra kläder, gick in i värmen, fyllde bunkarna med vatten och skrubbade bort höstens, vinterns och vårens alla tröttsamheter. Lyckliga i sommarparadiset, med frihetskänsla och känsla av ledighet sprang vi sedan hela vägen ut på bryggan och kastade oss i det junikalla och uppfriskande havet.

Precis det hav vi simmade i förra året. Precis det hav vi längtat efter i flera månader. Precis det hav som återigen skulle gunga oss under en hel, magisk sommar.

Ät och njut av det bakverk som är ditt liv.

Fredag morgon. Frukost på bordet och tre rumskamrater inne i varsin värld. Datorer och skönlitteratur. Nyhetsflöden och Facebookuppdateringar. Kaffedoft och stekt ägg.

Rumskamrat mellan gröttuggor och slösurfande, liksom från tomma intet, bryter tystnaden. "Morgonstund har guld i mun."

Och blickar tas upp från skärmar, sidor, ord, bilder. "Dagens visdomsord från IronAss." Fniss och leende ögon möts. Sedan blir det tyst igen.

"Nu har morgonstund inte guld i mun längre för nu är min frukost slut."

Och vad kan vi lära oss av detta? Jo, något så tillsynes enkelt som att ta tillvara på ögonblicket och stunden när du väl har den framför dig. För vips, så är den borta. Den vackra bakelsen är uppäten och inte längre din att njuta av. Förhoppningsvis är det du själv som fått smaka. Men tänk om någon annan hinner före!

Njut av din gyllene stund hela denna fredag. God morgon Amerika. God eftermiddag Sverige.

Från en som älskar det var hon än är.

Resesugen? Så är jag. Och då är jag ändå ute i världen. Inte på min riktiga hemmaplan som är Svedala. Eller är det ens det? Bara för att jag är svensk, kommer Sverige alltid vara min riktiga hemmaplan? När blir borta hemma och när kommer man hem när man åker bort?

Jag känner mig hemma när jag hoppar på bussen från Pentagon. Jag känner mig hemma när jag spanar in Washington Memorial från mitt penthouse. Jag känner mig hemma när jag skymtar The Capitol från takterassen.

Jag känner mig hemma fastän jag är borta och jag är sugen på att resa mer och se mig omkring. Rastlös själ? Nej, snarare bekväm människa som trivs överallt. "Men Malin, du älskar det ju var du än är," sa en vän till mig när vi pratade om att jag flängde och han tyckte att jag skulle komma hem. Hem till Norrland.

Ja, jag gör nog det. Trivs överallt. För jag älskar livet. Det är det allt handlar om. Just nu är jag i Virginia/Washington DC och njuter av att jag är världens lyckligaste människa. Och bloggar gör jag här också. Sjukt bra. Kolla in och ge mig din röst.

Öka förståelse för gymnastikens vackra och hårda komponenter.

När världens kanske mest utmanande och tuffaste sport får utrymme i svensk media handlar det inte om den talang, Jonna Adlerteg, som nyligen lyckats kvala in till OS i London 2012. Nej, det är en kvinnas minnen av hur det var att träna gymnastik som tonåring för tio år sedan. Minnen som präglas av "terror."

Jag håller med förbundets ordförande Malin Eggertz Forsmark om att varje historia räknas och det finns alla gånger anledning att undersöka klimatet i hallar runtom i landet. Men att hänga ut en tränare på detta vis kan jag inte ställa mig bakom. Så klart att vi alla tappar det någon gång. Du. Jag. Han. Hon. Även Staffan Söderberg. Vi ska alltid behandla de barn och ungdomar vi tränar med respekt, men ibland rinner även ledarens bägare över. Vi tappar tålamod och humör. Det är inte farligt att visa våra barn och unga att deras beteende också har konsekvenser. Det viktiga är hur vi hanterar situationen efter en eventuell konflikt. Jag, personligen, har svurit, kastat ut gymnaster, satt förbud. Och sen? Förklarat, diskuterat och om det varit befogat bett om ursäkt.

Dessutom är det som Staffan säger, elitidrott passar inte alla. Särskilt inte gymnastik på elitnivå. Det krävs ett visst sinne. Det krävs ett visst humör. Det krävs så otroligt mycket psyke. Klarar man inte av att bli tillrättavisad av en ledare kanske man inte heller klarar av att volta på en tio centimeter bred bom. Eller skruva kroppen 540° i full karriär. Hårda ord och vissa förbud inom gymnastiken handlar många gånger om att undvika skador och göra träningen säker.

Sist, men verkligen inte minst, utan något jag alltid faller tillbaka på när det handlar om barn och unga: föräldrarna. Var är de? Har inte de det yttersta ansvaret att se till deras barns trygghet? Jag önskar så många gånger mer engagemang från föräldrar. Det är en win-win-win situation – för ledare, för föräldrarna själva och framför allt för barnen! Det är lättare att skapa trygghet i gymnastikhallarna runtom i landet om föräldrarna vet vad som händer. Om de är närvarande. Om de förstår gymnastikens alla vackra och hårda komponenter.

Och hur var det med den där gymnasten som kvalat in till OS? Ja, vi håller tummarna för att Jonna Adlerteg får klartecken av SOK att representera lilla Sverige i världens mest utmanande och tuffaste sport.

Tompa The Man med son och Coach Mamma. Back in the days. Världens vackraste sport och världens

 viktigaste uppdrag – att leda så många fantastiska ungdomar genom dess spännande värld. Gymnastik alltså.

Bara på Holmsundsbussen.

"Äre nån som bruk åka den här turen som vet hur bussn gå och skulle kunna hjälpa mig lite här framme?"

Busschauffören förklarade att det var första gången hon körde just denna sträcka och allt var inte riktigt glasklart. Nog hittade hon vidare till Obbola, men behövde lite guidening för att ta sig till Himmelska Fridens Torg (jo, det finns ett i Holmsund också).

Eftersom de har ändrat turerna sedan min tid kunde jag inte bistå henne, men en poppig kille som såg ut att vara i gymnasieålder hjälpte till efter att förfrågan skrikits ut i bussen två gånger. Själv hoppade jag av på ovan nämnda torg, trots att jag tror att bussen kanske stannar lite närmare mitt hus, men jag ville ju inte riskera att hamn i Obbola. Och att fråga chauffören om råd kändes väl sådär.

Min fråga allmänt: händer detta på andra bussar än Holmsundbussen?

Milon Hjärta Småstad i Norrland.

Gott Nytt – en liten hälsning.

Vad tänker ni inför det nya året? Under vårt mysiga nyårsfirande, bland syskon och syskonbarn, pratade vi gammalt och nytt och en festdeltagare summerade förväntningarna inför det nya året kort koncist. Jag ger Er samma hälsning och önskar Er all lycka för 2012 – och alla andra år också för den delen.

Prova skorna i den djupa snön, inte på någon annans stig.

Det är så lätt att följa i andras fotspår. Promenera på den redan upptrampade stigen för att göra det så bekvämt som möjligt. Skorna blir inte fulla med snö och det minimerar risken för plötsliga isfläckar eller eventuella gropar.

Men hur spännande är det då? Hur utvecklande är det att promenera på en stig där man vet att någon annan redan har gått? Visst är det onödigt att uppfinna hjulet flera gånger och visst är det smart att följa andras recept på väg till framgång – ibland.

Ibland kan det däremot vara vettigt att trampa upp sin egen stig – kliva ut i snön och ge skorna en prövning. Hur väl håller de värmen? Har de något fäste när det blir halkigt? Kan de kliva upp ur groparna?

Jag provar ständigt. Ibland är det slirigt. Men ibland är det riktigt stabilt och det är så otroligt exalterande så jag promenerar vidare på mina egna stigar. Plums, plums.