Jag är en tävlingsinriktad krigare.

Nu har jag sprungit mitt livs två första milslopp. Det ena i afroperuk och paljettklänning. Det andra i regn och alldeles för förkyld för att egentligen ens vistas utomhus. Det senare hade så klart sitt pris och sedan i lördags har jag varit helt sänkt. Ni vet hur det är att dras med en rejäl förkylning, så jag kan spara er på detaljerna.

Givetvis skulle jag inte ha sprungit den där Tjejmilen alls, men jag var ju så laddad och min syster och mina svägerskor var där och det var en hel grej av det hela. När jag väl började springa tog den hysteriskt tävlingsinriktade människan över och jag glömde liksom bort allt. Jag blev Rocky och trotsade både regn och kliande hals. Dumt, jag vet, men ändå lite värt. Det här med att springa lopp ger verkligen mersmak.

Mitt i mitt snorande och hostande har jag inte kunnat tänka på annat än att jag vill springa mer. Så jag gjorde det, bara gjorde det – anmälde mig till Göteborgsvarvet 2013. Ohmygod.

Om man kan springa en mil i afroperuk och paljettklänning eller sjuk och snorig borde man väl också kunna kriga sig runt en halvmara? Det tror jag. Som Coach V alltid sa och fortfarande säger: "Det är bättre att göra något svårt och misslyckas, än något töntigt lätt och klara det."

Fast, jag tänker ju så klart klara det.