Spring med döden.

Under min kvällspromenad i går gick jag förbi en kyrkogård och noterade något som jag först tyckte kändes väldigt opassande: en man som tränade intervallträning på grusgångarna mellan gravarna. Han hade bra tryck i benen och rusade fram, varvat med lättare jogging. Var det verkligen okej? Nej, tänkte jag först. Det var väl ändå en högst opassande plats att springa på. Men sedan tänkte jag om. Varför inte?

Så många är det som hela livet försöker springa ifrån döden, fastän det är det enda vi kan vara säkra på kommer springa ikapp oss till slut. Det kanske är en god idé att, som ovan nämnda kille, springa bland döden och låta den vara den naturliga del av livet som den faktiskt är.

Vila i frid, säger vi alltid åt dem som lämnat jordelivet. Grundtanken med det gillar jag, att vi ska visa respekt för de liv som varit men från sinnevärlden försvunnit och låta dessa själar vandra utan krav och stress. Men jag tycker ändå att vi ska minnas de döda som levande, springande själar. Jag vill inte bli ihågkommen som en kall kropp med ett hjärta som inte längre slår. Jag vill bli ihågkommen som en varm människa med spring i benen.

För mig får man gärna träna intervallträning bland vilande själar, så länge man gör det med vördnad och håller sig till grusgångarna.

Milon kikar ut över en kyrkogård i Dubrovnik.