Jag vill bo i bubblan. Gympabubblan.

Känslan efter en heldag i en gymnastikhall. Oj. Den är svårslagen alltså. Man kan undra varför man flyr sensommarsolen och håller sig inomhus en hel dag. Men när man väl är där inne undrar man varför man inte är där oftare. Jämt. I gympabubblan.

I helgen hade vi det ärofyllda uppdraget att ta hand om Sveriges tre landslag i truppgymnastik – damerna, herrarna och mixen. Det är ju klart att jag ville vara med och se till att få ge dem ett bra läger hos oss, hemma i vår hall. Klev självklart in och hjälpte till. På plats 10.00 i morse. Vi fixade och grejade lite och fick samtidigt se bra gymnastik. Angenämt. Minst sagt.

Sedan blev det träningsplanering för favorittjejerna och ledarmöte med tävlingssektionen. Heldag i hallen. Och helst ville jag inte gå därifrån, klockan 20.00. 18+ körde igång med riktigt köttig styrka, och tröttheten till trots kliade det i mina ben. Jag vill också!

Jag vill bara vara i hallen. Så känns det nu. Utan den frizonen vet jag ärligt inte om jag hade orkat något alls. Det är bara att hålla kvar känslan. Känslan av gympabubblan.

En plats att bara vara. Och jag vill aldrig nånsin lämna.

"This present moment, is a precious moment." Så börjar min yogainstruktör alltid de klasser hon undervisar på engelska, på söndagskvällarna, på mitt gym. Och jag lyssnar. Jag tappar resten och precis som det är tänkt landar jag på min yogamatta och glömmer allt annat.

De senaste gångerna har jag hamnat på en bra placering, tror jag. Har haft lyxen att instruktören kommit förbi och förfinat, pressat, utmanat. Och det känns lika magiskt varje gång det går. När jag andas djupt och fortsätter att le. Svetten lackar och salta droppar rinner ner mot läpparna. Droppar ner på golvet.

Jag vill stanna där för alltid. Jag vill inte lämna mattan och möta den jobbiga världen utanför. Svetten som rinner och benen som darrar är ingenting jämfört med vad som finns på utsidan av den trygga zonen. Zonen som är en rosa, avlång gummimatta, i ett rum fyllt till bredden av andra i samma sinnesstämning (antar jag).

"It's yoga practice, not yoga perfect", är en annan grej hon brukar säga. Och det är precis vad jag behöver höra. Jag behöver få hitta en plats där jag bara kan vara, bara kan öva, utan att prestera, utan att vara perfekt.

Jag vill yoga hela tiden. Jag vill yoga hela tiden. Jag vill yoga hela tiden.

Sommartider hej mej!

Dagarna blir längre, där jag kommer ifrån så långa att nätterna inte ens finns. Och mörkret försvinner från mig på alla sätt och vis. Jag vill inte bara sitta inne. Jag vill inte bara vara. 

Jag vill vara ute. Jag vill springa, jag vill simma, jag vill cykla och dofta på nyklippt gräs. Och jag blir lycklig i hela själen och runt hjärtats alla vrår när jag också gör allt det. Allt jag vill. 

Ett sommarbarn mår bäst barbent. Utomhus. Utan krav. Jag släpper perfektionisten och prestationsångesten och blir fri. Det är en härlig känsla. Jag tänker på sommarloven i skärgården. När vi badade, cyklade, spelade beach och löste korsord. Jag gör det nu med. Precis vad jag vill. Om man bara bestämmer sig, så räcker dagen faktiskt till.

Kom hit på en kopp te. Se fotboll med mig. Fönstret är vidöppet och jag är gärna vaken inpå småtimmarna. Det är ju sommar. Och nu lever jag som bäst. Sommartider hej mej.

Min sport. Vår sport. All sport.

Adrenalinet pumpar. Hjärtat slår nästan utanpå kroppen. Fokus är på redskapet och jag vet att 110% är allt som räknas nu. Precis nu, när musiken går igång och det är dags att flyga. Och då sitter jag ändå bara på läktaren nu. Men med samma känslor som när jag själv en gång i tiden stod på golvet. Samma sport, men inte ens i närheten av vad jag ska få se.

I går var det SM-final i truppgymnastik i Borås. Jag var på plats och blev så fångad av stunden, att jag bara inte kan släppa taget. Truppgymnastik är Sveriges största gymnastikdisciplin, med utövare på alla håll och kanter. Tusentals barn och ungdomar som står för bredd och ger möjlighet till en riktigt vass och spetsig elit.

Det var eliten som bjöd på show i går, i Boråshallen. Stabilt, stilrent och makalöst bra. Gymnasterna tävlade för övrigt inte bara för SM-guld med sina respektive lag, utan det stod även platser i landslagets EM-trupp på spel. Ni förstår. Det var toppform som gällde.

Jag har aldrig varit ens i närheten av de gymnaster som visade upp sig i går, men vi alla som gillar gymnastikbubblan delar, oavsett nivå, känslan för sporten. Den känslan håller sig kvar och jag kan inte låta bli att fortsätta kolla på klipp, läsa kommentarer och ladda inför nästa termin med mina tjejer.

Om jag kan dela med mig av kärleken jag känner för denna sport, och få de 26 glada 10-åringar jag tränar att känna samma häftiga passion som jag, då kan jag känna att jag har lyckats. Jag tror att det är så himla viktigt att få uppleva den där magin av att dela en passion med andra. För mig är sportsammanhanget ett så naturligt forum att hitta just det. Det spelar ingen roll om det är min sport, din sport, eller någon annans.

Det här är halva jag. Se filmen där en av Sveriges bästa sätter ord på känslorna och förklarar varför.

Skål till det fina

Precis just nu fick jag ett sting av lycka i kroppen. Det nästan stack till på riktigt. Och inte var det väl egentligen något särskilt. Inte mer än att vardagen är fin, när man anstränger sig. Och inte krävs det egentligen så mycket ansträngning för att det ska bli fint.

I morse vaknade jag med samma huvudvärk som jag hade när jag gick och la mig i går. Lite värre faktiskt. Man undrar vad man drömt då, som pressat på så enormt. Jag började ändå plikttroget dagen med yoga. Det är ju torsdag. Efter en timme på mattan funderade jag på om jag skulle ta en sjukdag, eller i alla fall sjukförmiddag. Yogan hjälpte noll. Snarare stjälpte.

Men jag gör ju inte riktigt sånt. Så jag cyklade till jobbet. Det är så trevligt att jobba när man har trevliga kolleger. Det gör dagarna. Och dagen gick och så även huvudvärken. Den gick någon annanstans. Det tackade jag för och kunde fullfölja den kvällsplan som var planerad, med middag och cykeltur till en sjö.

Där hamnade vi. På en picknickfilt. Pratandes om livet. Jag och en så himla fin vän. Och så blev vardagen så sjukt fin.

Det är inte perfekt. Det finns många defekter. Det är mycket som inte ligger på plats. Det snurrar tankar om livet och det sköra. Men vad ska man göra? Det fina är inte till för att bara tittas på. Det ska användas. Slitas. Njutas av. Varje gång det sticker till av lycka lovar jag mig själv att fortsätta njuta av det fina jag har. För det där jag inte har, det vet jag ändå egentligen ingenting om.

Det enda jag vet, är att jag har det riktigt bra.

Tack för kvällsfikat.

Från dödsångest till livskvalitet och glädjen över att vara. Om framtidsdrömmar, planer och lyckan över nuet. Det är bara med riktigt bra vänner man kan spänna över så många gränser och röra vid ett så brett känsloregister, bara över en kopp te (eller fyra).

Det är bara med riktigt bra vänner som det aldrig blir tråkigt, hur uttömmande och uttröttande konversationen än är.

Jag är lyckligt lottad. Jag drog vinstlotten när jag valde att min vän med just Jenny. Det började egentligen med två bekanta, som under tiden ihop inte alls spenderade så mycket tid ihop, men efter en tid på varsitt håll hittade något med substans. Väl på samma plats igen var båda i samma splittrade krisläge och på något sätt behövde vi varandra. Vi visste nog det, kanske utan att veta.

I dag vet jag att Göteborg aldrig hade övertygat mig om inte du varit här och hjälpt på traven. Det är en lyckoträff att ha prickat in en sådan vänskap. Tack för det. Och tack för kvällsfikat denna sköna sommarkväll.

K står inte för kul i K-måndag.

Ni som vet, ni vet hur en riktig K-måndag känns. Den är inte kul, om ni tänkte det, ni som inte vet. Den är mer som ett segt och utdraget slag i ansiktet, som verkar ha som första och främsta uppgift att bara jävlas.

Man kan i alla fall skylla på måndagen. Det känns rimligt när man annars inte riktigt kan sätta fingret på det som snurrar. Vissa dagar går det på högvarv hos mig. Tankar spinner iväg utan kontroll och när de väl valt håll är det svårt att ändra riktning på dem.

Ni vet, när livet visar sig från sin mest orättvisa sida, och gör det alldeles för många gånger, på alldeles för kort tid, då är det svårt att inte ifrågasätta. Jag undrar varför det ska vara så jävligt och jag undrar varför människor jag tycker om omänskligt mycket ska behöva bli ledsna och svikna av livet själv.

Det är inte rättvist.

Och jag kan inte få rätsida på varken tankar eller känslor. Jag är som ett magnetiskt fält och drar åt mig alla känslor som jag föreställer mig svävar omkring ute i någon slags elak rymd som kallas världen – och livet. Det är skrämmande. Det ska jag inte ljuga om. Jag blir skiträdd. Och samtidigt lite förbannad, för att det på något vis känns lättare att hantera.

Allt det där man tycks ska göra en måndag blir så oviktigt. Måndagen blir inte annat än en K-måndag. Och det är inte k som i kul.

Nu stormar jag in i en bubbla av jobb.

Jag vet inte om jag lider av lite jetlag fortfarande, eller om jag bara är allmänt upp-och-ner, men jag vill inte riktigt sova på natten. Helst vill jag bara sitta eller ligga lite bekvämt på min kammare och hamra på tangentbordet.

Jag har så mycket att tänka på och så mycket jag tänker att jag borde skriva ner. Jag behöver få på pränt för att få ordning. Jag behöver skriva ur vissa saker ur min hjärna för att få dem att försvinna. Jag behöver notera en del tankar och känslor för att komma ihåg hur bra de är. Det bubblar liksom i mig och när det börjar koka har jag inget val.

Jag är nöjd med tillvaron, men ändå saknar jag bitar och längtar efter förändring. Med sommaren kommer ny energi och nya tankar. Vad är egentligen värt att satsa på? Hur splittrat fokus kan man ha och vill jag egentligen ha det jag vill ha?

På jobbet drar vi nu igång det projekt jag verkligen längtat efter och det känns som att det kommer lägligt. Jag är redo att ånga på och känner nästan att det ska bli skönt att gå in i en jobbdvala med fullt fokus ditåt. Märkligt utformad som jag är, gillar jag när jag får brottas med min prestationsångest och svettas mot deadline. På något vis är det lättare att göra det på jobbet, än när det kommer till det personliga.

Mellan varven måste jag bara se till att jag hinner slå ner några ord nu och då. Fast mest av allt behöver jag kanske egentligen bara sova.

Kanske bara en drömstad. Kanske är det helt okej.

Okej, Göteborg, du har ett och annat att bevisa nu. Drömmen om DC var inte bara något hittepå. Inte bara något jag gått och suktat efter i två långa år, sedan jag lämnade Dulles International i tårar som rann långt över halva Atlanten. Den här stan är precis så vacker och bra som jag minns den.

Jag kom in lagom till Memorial Day och stod länge under den heta sommarsolen och tittade på paraden med hundratals militärer, längs Constitution Avenue. Så väldigt DC. Och en bra check på listan över sådant man ändå vill uppleva här. För det finns mycket på den listan. Den här stan tar aldrig slut. Den här stan andas något speciellt. Och den gör något med mig. Jag har gått omkring leende och tittat på byggnader, känt efter i luften, svettats av luftfuktigheten, lyssnat på storstadsbullret. Allt känns så bekant – och vackert.

Så hur ska vi göra nu? Tänk om det inte varit så långt borta. Tänk om det inte varit närmast omöjligt att som icke-amerikan bo och leva här. Tänk om alla jag tycker om också skulle vilja flytta hit lika mycket som jag vill. Tänk om jag aldrig hade åkt hit från början. Vilken upplevelse jag hade missat. Vilka känslor jag hade fått leva utan.

Nu får jag kanske nöja mig med att leva med känslan av att det finns ett hemma som förmodligen alltid kommer vara långt borta. Och det är väl helt okej det med. Att semestra borta-hemma är faktiskt något av det mest avkopplande man kan göra. Kanske får du därför förbli min drömstad och min bubbla där jag någon gång då och då bara kan vandra omkring eller sitta en hel dag på Busboys & Poets och skriva. Kanske är det helt okej att det blir så.

Post Varv-reflektioner

Så här dagen efter Göteborgsvarvet går det några tankar igenom mitt huvud. Några som föddes under de 21 kilometer jag krigade mig runt Göteborgs gator, några som dök upp när jag vaknade i morse.

1: Jag känner mig sjukt nöjd över mig själv. Jag bestämde mig för att göra det, och jag gjorde det. Första målsättningen var att klara det på runt 2:00:00, men sedan fick realisten i mig ta över och säga att det skulle räcka med att slå förra årets tid, om det så bara var med sekunder. På grund av typiskt obra timing haltade jag kvällen innan och kände då att bara ta mig i mål skulle räcka. Jag tryckte till allt vad jag orkade sista biten in i mål och slog förra årets tid med SEX minuter. Sjukt nöjd!

2: En gång ingen gång, två gånger en vana. Jag kommer ju aldrig kunna stå på sidan av detta festliga event. Kanske var det den där blodsmaken i munnen på upploppet som gjorde att jag verkligen fick blodad tand i år. Nästa år ska jag (kanske, eventuellt) träna på riktigt inför det.

3: Hur ska jag göra med alkoholintaget nu? Supa ikapp eller fortsätta avstå? Det senare lockar faktiskt mer, och ju mer jag tänker på det, desto mindre sugen blir jag.

4: Det är så fascinerande att så många färger, former, längder och bredder tar sig runt detta lopp. Jag får hopp om mänskligheten när jag ser alla som köttar, och undrar om alla som sitter på sidan inte får en klump av ångest i magen och spring i benen.

5: Och så en sista. Är det någon som för statistik över hur många män (en del kvinnor också, men mest män) som helt ogenerat tar en avstickare och kör en väldigt öppen kisspaus under loppet?

Ingen alkohol på drygt tre månader.

Tejp och plåster för att laga mig själv.

Kexchoklad, medalj och personbästa.

Game Day.

Dagen G. G som i Varvet. Ja, Göteborgsvarvet. Jag vet inte om jag jinxade mig själv i förrgår, när jag tänkte att jag var pepp och ändå trodde att jag skulle kunna ta mig runt på lite vilja, för i går såg jag till att köra in en stor stålbur rakt i fotknölen. Skar upp ett jack som inte slutar blöda och fick en svullen fotknöl. Heja mig!

Det är inte ofta jag gråter av smärta, det gjorde jag inte i går heller (fast satan så ont det gjorde), men ett misslyckande är en sådan grej som får mig att fälla tårar från hjärtat. Innan läggdags i går rann det några salta nerför mina kinder. Jag blev så besviken på mig själv. Jag har antagit utmaningen 21 km – jag vill ha den där medaljen och kexchokladen! Mamma sa att hon skulle köpa en kexchoklad och göra en medalj till mig, men det räknas inte, hur snällt det än var.

Efter en natt med foten i högläge är det i alla fall lite mindre svullet och jag känner ändå pepp. Mina vänner har påmint mig om hur envis jag är, och de har ju så rätt. Nog fan ska jag starta. Och målet får helt enkelt bli att kort och gott också komma i mål.

Nu kör vi. Game Day.

Throwback Thursday och det nya årets mål.

Inför det nya året, det som kom i år, för sisådär fem månader sedan, valde jag ut lite saker som jag tänkte att jag skulle försöka få gjort under kommande tolv månader. Nu är det snart halvtid, så det kan ju vara dags att fundera hur det gått.

Jag tänkte att det här skulle bli året då jag gjorde ett återbesök i käraste DC. Jag har en flygbiljett destination Ronald Reagan, ankomst om prick tio dagar, så där är jag nästan i mål. Apropå kärasten och sådant som varit tänkte jag även att det här skulle bli året då jag skulle stänga dörrar som stått alldeles för mycket på glänt. Det kan man säga att jag gjort. Inte riktigt som tänkt, men ändå. Jag har varit på en dejt också, som var ett löfte nästan mest till diverse vänner.

Jag har dock inte klippt mig än, och inte heller lämnat blod. Och så var det ju det där med Göteborgsvarvet på under två timmar. Det smäller om två dagar. Oklart hur jag tänkte där.

Förra året sprang jag Varvet för första gången. Lite kaxigt så där tänkte jag att två mil är ju inte mer än dubbelt så mycket som en mil, så det borde ju funka. Efter dryga 17 km, någonstans på Avenyn, tänkte jag att 21 km är helt idiotiskt långt och lovade mig själv att aldrig ens tänka på att springa den sträckan igen.

Sedan anmälde jag mig till Varvet 2014 några veckor senare. Jag var så full av pepp efter att ha förstått att jag verkligen klarade det, och bestämde att jag nu skulle gå in för det helhjärtat och börja löpträna på riktigt. Så blev det aldrig. Jag har haft bra träningsflow senaste månaderna, men någon löpträning har det inte direkt blivit av. Jag har inte en droppe alkohol i kroppen sedan drygt tre månader tillbaka, men jag vet inte om det riktigt spelar någon roll när jag ändå inte har särskilt många kilometer spring i benen.

Det får bli tjurigheten och vinnarskallen som drar på lördag. Smärta är bara feghet som lämnar kroppen, och dessutom är det bättre att göra något riktigt svårt och misslyckas än att göra något töntigt lätt och klara det. 21 km, det är ju inget maraton i alla fall.

Häng alltid med till gymmet.

Efter en lång arbetsdags (som mest var lång i egenskap av många timmar, men inte så där långdragen och hetsig som en lång dag kan vara, utan snarare trevlig) kom jag hem och hade två val. 1: Maratonkolla "How I Met Your Mother" till dagens slut, eller 2: Sprintkolla "How I Met Your Mother" och sedan hinna med en tur till gymmet.

Jag valde alternativ två. Man ångrar aldrig valet med träning, hur kul "How I Met Your Mother" än är.

Och jag sprintade på uppe på löpbandet, lyfte några fria vikter och kände mig nöjd och glad efter en timmes träning. Jätteglad faktiskt. Och så tänkte jag att nu ska jag gå hem och skriva om hur glad jag är och hur fint livet blivit nu senaste veckan.

Men det orkar jag inte riktigt. För jag blev så himla trött av att träna. Och det är himla fint det med. God natt.

På NOVA-gymmet med bästa 305. Ganska på pricken två år sedan.

Kan allt hända nu och kan det gå snabbt?

I dag fick jag frågan om jag är en rastlös person. Jag vill nog egentligen inte riktigt erkänna det, men svaret är glasklart, utan att tveka: ja.

Jag vill gärna att det ska hända mycket hela tiden och att allt bara ska gå snabbt. Och från en dag till en annan kan mina prioriteringar och min önskelista skifta från högt till lågt. Norrlänningen i min själ är förvisso rätt lugn och sansad, vilket kan tyckas motsägelsefullt i kombination med denna rastlöshet, men lugnet handlar nog mer om hur jag bemöter olika situationer. Jag är inte hysterisk och hispig, men jag blir ganska lätt uttråkad.

Ena dagen vill jag inget annat än att kratta löv på en stor trädgård i Norrland och leva ett liv där inget är längre bort än 10 minuter – med cykel. Andra dagen tänker jag att jag borde flytta tillbaka till pulsen i Washington DC. Den tredje har jag haft en underbar träning med gymnasterna och vill köpa en av de nybyggda lägenheterna mittemot Lindåshallen.

Jag gillar omväxling. Det förnöjer, som man brukar säga. Men ibland undrar jag varför jag bara inte kan vara nöjd. Jag behöver liksom hela tiden nytt för att jag inte ska spricka av tristess. Nu och då måste jag vända allt uppochned och hela tiden testa nytt.

Jag köper aldrig samma smak på den yoghurt och fil jag äter till frukost, jag provar olika ostar, jobbar mig igenom Wasas knäckesortiment och väljer minst tre olika smaker om jag laddar upp med lättdryck. Ibland kliver jag av bussen på en annan hållplats än den vanliga, bara för att jag är less på att alltid gå samma, gamla väg hem.

Ja, jag är nog lite (ganska mycket) rastlös. Men å andra sidan, sådant som jag verkligen fastnar för, det sitter fast för evigt och det vill jag aldrig byta bort.

Nu förstår jag också vårkänslorna.

Mitt huvud har varit fullt av texter hela veckan. Jag har formulerat meningar och snickrat ihop stycken och det har gjort mig glad. Inte för att jag skrivit ner något, men det har ändå sprudlat på ett energiskt sätt. Senaste månaden har mitt huvud mest varit fullt av cancer och det är åt helvete tråkigt att tänka på, vill jag säga dig. Men med goda besked blickar vi framåt och jag känner lättnad och glädje krypa fram.

I takt med annalkande vår- och sommartecken börjar jag också ta del av den där härliga känslan så många pratar om. För mig tar det uttryck i ord som vill skrivas ner. Texter som blir till om allt och inget. Nya färger, former och dofter skapar kreativitet. För mig är det ett tecken på att jag är på G.

Så är det med det. Biter man ihop blir det bra till slut. Och sen finns det några stjärnor som lyser upp tillvaron lite extra. Vissa utan att ens veta om det.