Sökes: man som kan skruva upp brandvarnare och laga cykel.

Mina vänner – och nu tydligen även vissa familjemedlemmar – tycker att jag borde testa det här med nätdejting. Och ja, egentligen vore det väl inga konstigheter att jag gjorde det. Jag gör ju allt annat på internet. Lägger ut mitt liv bara så där för alla att följa. Delar bilder på min mat på Instagram och twittrar när jag blir berörd av mina favoritradioprogram. Men ändå. Jag vet inte om dejtande på nätet är något för mig.

Hur gör man det liksom? Vad skriver man på sin nätdejtingprofil? Utifrån mina behov för tillfället skulle min kontaktannons kanske kunna lyda ungefär:

"Söker lång man för montering av brandvarnare i taket. Önskar att du är lite händig och kan laga min hackande cykelkedja samt orädd för de insekter som ibland letar sig in i lägenheten så här på sommarhalvåret."

Funkar?

Eller så köper jag bara en stege och skruvar upp den där brandvarnaren själv, lär mig använda något passande verktyg till cykeln och slutar vara så himla mesig när det kommer till småkryp.

Funkar det också.

Och jag då? Jag tycker om att träna, men tycker det är tråkigt att tvätta håret. 

Halvtidscheck – vad kan jag bocka av från want-to-do-listan?

När jag var yngre jobbade jag mycket med nyårslöften. En gång höll jag mig ett helt år utan godis (otroligt!). Nu på senaste brukar jag mest se det nya året som en tid att reflektera över min vardag. Vad vill jag göra mer av, vad borde jag göra mindre av.

I år, efter raketer och skumpa, tog jag upp min fina, gröna skrivbok och fyllde en sida med massor med sånt jag vill göra, se, uppleva, klara av. Nu är vi ju liksom i halvtid, så jag tänkte det var läge att stämma av lite. Vissa saker har jag fortfarande inte riktigt fått rutin på, som att gå på Språkcafé, blogga, läsa skönlitteratur och se till att få mycket sömn.

Men jag blev rätt nöjd när jag kunde bocka för att jag har sprungit Göteborgsvarvet (21 kilometer!), att jag åkt till Paris med en kär vän, att jag roddat kring en jobbresa till Florens och att jag ser till att dricka minst lika mycket vatten som kaffe under en arbetsdag. Sedan stod "språkkurs" med också. Och vet du vad, förra veckan bara bestämde jag mig för att åka. Min kära kollega fixade med min bokning och vips så var det bestämt.

Det är så lätt att snacka, säga, tänka, planera. Men det som egentligen räknas, det är ju faktiskt att göra. Om drygt en vecka sitter jag på ett plan till Milano. Jag gillar mig själv när jag är handlingskraftig. Jag gillar mig själv med en resväska. Och det är även i de stunderna som jag får inspiration att skriva, tid att läsa – kanske kan jag då börja jobba mot de målen jag inte uppnått ännu.

Saknar och längtar, men orkar inte fler farväl.

Nu är det över ett år sedan jag lämnade Washington, DC. Flyttade hem. Flyttade bort. Vad vet jag. Det är så diffust det där med hemma och borta när man varit lite av en vilsen, kringflygande fågel.

För varje dag som går trivs jag lite bättre i Göteborg. För varje dag som går saknar jag Umeå lite mer, längtar lite mer tillbaka till DC, tänker lite mer på tiden i Nice och på helgerna i Italien – Gardasjön framför allt. På senaste tiden har jag till och med blivit lite mer nostalgisk över Cypern.

Alla dessa hemma. 

Sedan jag flyttade hemifrån, till det första sunkiga (men ack så trevliga!) kollektivet med skinnsoffor i tre nyanser av grått har jag levt mitt liv i stötar, kan man säga. Gjort lite det, varit lite där, bytt och testat på. Året i DC var det längsta projekt jag hoppat på. Kanske är det därför som just den saknaden sitter i så pass länge. Och riktigt ordentligt också.

Det var en hemsk dag, den där dagen när vi packade ner våra liv i resväskor. Alla våra minnen, alla våra känslor. Jag var så vilsen så jag till och med packade ner mig själv. Vad nu det skulle hjälpa. Kanske ville jag bara slippa det där jobbiga steget – att lämna, säga farväl.

I kväll, när jag gick hem från mitt gym, hem till mitt kvarter, undrade jag hur det kommer bli sen. Kommer jag stå där en dag och gråta och packa ner mig själv i en flyttkartong för att försöka slippa lämna det jag har nu? Det vet man inte så noga. Och tanken på att göra det gör mig just nu alldeles matt. Visst, jag saknar och längtar, men jag orkar verkligen inte säga hej då igen. 

Nu får det vara så här ett tag. Och jag har det, som tur är, väldigt bra.

Sånt som får mig att älska livet.

Vid några tillfällen de senaste veckorna har jag kommit på mig själv med att spontant tänka eller faktiskt säga, nästan lite ropa "åh, jag älskar livet"!

Jag åkte till Paris över påsk med en kär vän och så fort jag landade på fransk mark var jag förälskad. I färgerna, formerna, funktionerna. Själva resandet. Att se något annat, att uppleva något nytt. Jag hackade mig fram på franska och blev upprymd av glädje så fort folk runtomkring mig pratade. Franska. Ah. Så vackert.

Och Paris är vackert. Vi vandrade gata upp och gata ner. Gick vilse och hamnade på bakgator som innehöll världens alla hörn i ett och samma kvarter. Ingen klocka. Inga måsten. Bara vi två, bästa vänner i magiska Paris. Vilket paradis.

Sedan är det gymmet. Andra hemmet. I träningskläder. Svettig, med smutsigt hår och rödblommiga kinder. Jag är rätt ful, men precis så är livet så himla fint. Jag älskar allt och mig själv. Springer på löpband och yogar för sinnet. Det är så skönt. Det är så jävla skönt.

Och så kommer sådana tillfällen när jag bara vill dra täcket över huvudet och inte fortsätta. När jag är så redo att ge upp, ge in och bara skita i det hela. Då påminner jag mig själv om hur fint allt faktiskt kan vara. Då tänker jag på vackra byggnader i Paris och hur det känns att bygga muskler med hantlar. Då tänker jag på sånt som får mig att älska livet. Och så gör jag det igen. Svårare än så är det faktiskt inte.

Konflikter och kritiska lägen som ställer allt till rätta.

Något jag lärt mig och reflekterat lite kring den senaste tiden är hur bra det kan vara med konflikter, kritiska lägen och jobbiga situationer. Det är då allt ställs på sin spets. Det är då man trycks upp mot väggen och måste göra ett val eller två.

Det är under konflikter och meningsskiljaktigheter som jag inser vem jag är, vad jag står för och vad jag har för värderingar. Inget får mig att lära känna mig själv så väl som när jag hamnar i en argumentation med någon annan. Och det gör mig stolt, att jag vet vad som är jag och vad jag tycker är okej.

På samma sätt kan jag också analysera läget när livet ibland känns avigt. När något i tillvaron brister kan jag hitta sprickan och veta hur jag ska laga den. Med det inte sagt att jag alltid kan laga läget, men jag vet i teorin hur det ska gå till.

För mig brister det ofta i det faktum att jag gärna vill vara alla till lags. Och utöver det gärna prestera lite grann utöver min egen förmåga, vilket för det mesta bara landar i att jag hamnar i en zon där jag släpar mig omkring på sparlåga.

Och helt ärligt, just nu har det blivit avigt och sparlågan är på upploppet. Det enda jag kan tänka på är hur jag ska hitta tiden att hitta tillbaka till min favoritplats på jorden. Jag behöver mitt gym och jag behöver min träning. Sedan ska nog allt ställas till rätta igen. För det är så det är, de kritiska lägena gör att man inser en sak eller två. Vad är viktigt för mig? Vad är viktigt för dig?

Vi blir starka snart igen – jag och MacBook Pro.

Jag skäms lite nu och då när jag tänker på det. Tycker det är pinsamt att ha en sån där blogg som bara är. Som aldrig uppdateras. För digitala kanaler är sådana som bör underhållas och vårdas ömt.

Det fanns en tid när allt var bloggmaterial. Jag tänkte i blogginlägg och att skriva en rad eller två om något mer eller mindre vettigt var ett naturligt inslag i vareviga dag. Men det var precis just så att det fanns en tid med tid. Nu ska jag inte skylla på att tiden egentligen tagits ifrån mig, den finns givetvis kvar, men är bara fylld till bredden med en massa andra saker att göra. Sånt som heter jobb och så.

Jag saknar ofta min tid med min Mac. Vi ses lite för sällan numera. Som tur är har jag i alla fall en okej ersättare i fickan var jag än går. Inte riktigt samma, men definitivt också en stor kärlek. Man kan älska många, det kan man.

Men man kan inte ersätta relationen till en Mac bara hur som helst utan att det känns. Och utan att det syns. För det blir ju helt klart märkbart att bloggen som en gång var så livlig står och ekar tom och säger "ho ho". Jag skäms lite, men tänker att jag har hört att varje relation genomgår liknande faser. Småbarnsåren ska vara svåra, har jag hört. Vi lägger vårt fokus på lilla iPhone ett tag och sedan är vi starka tillbaka som en tvåsamhet – jag och MacBook Pro.

Grattis isä.

I dag fyller min pappa år. Jag ringde givetvis och grattade honom tidigare under dagen. Han tyckte han kan det här med födelsedagar rätt bra efter att ha firat 62 stycken.

"Och jag har sagt till alla att inte oroa sig över att bli äldre. Det är bara att se på mig och se hur bra det går!"

Det kändes liksom betryggande. Han är vis, den där Fadern. Godhjärtad och klok och världens bästa pappa, farfar och morfar. Grattis, än en gång. Och efter att ha pratat med min fina far fick jag faktiskt lite hemlängtan. Till mitt hemma-hemma. Han accepterar inte under några omständigheter att jag kallar något annat än Norrland för hemma. Och så är det väl kanske lite, innerst inne.

Tjejerna som ger energi.

Jag upplever att det ibland finns en uppfattning om att tjejer inte kan umgås i grupp. Men jag vet inte jag. Detta är i alla fall inte något som gäller för den grupp tjejer jag umgås med otaliga timmar i veckan.

I höstas spenderade vi mer eller mindre varenda kväll tillsammans. Vi repade dans och försökte få ihop shownummer vi alla kunde vara stolta över. Alla var stressade, trötta, nervösa, slitna. Men också peppande, stöttande, motiverade och positiva. Lika snabbt som vi kunde ryka ihop, kunde vi också få ihop en helt ny dans med ös utöver det vanliga.

Den 24 november hade vi två underbara föreställningar med vår orkester som firade 50 år i gemet och just där och då slog det mig hur mycket kärlek och energi jag får av dessa människor. Det här är en grupp tjejer som är så himla bra på att ge beröm åt höger och vänster. "Du är så otroligt vacker." "Vilken härlig personlighet du har." "Åh, vad jag gillar dina roliga berättelser." "Vad fint den där klänningen sitter på dig." "Det är helt magiskt att titta på dig när du dansar." "Wow, vad du får ut en känsla i alla rörelser du gör." "Jag blir så himla glad av din positiva energi."

Och så vidare och så vidare. Sällan har jag fått höra så mycket fint om mig själv, inifrån och ut, som från dessa trevliga, roliga, intelligenta och sjukt vackra tjejer. Eloge till Patriciabaletten – det tar en väldans massa tid, men ni ger mig så sjukt mycket energi!

Trivsamt jobb och fredagsmys.

Första arbetsdagarna efter julledigheten var sannerligen tålamodsprövande. Leveranser som fastnat i norska tullen, enorma paket som levererats fel, dator som inte samarbetar med skrivare, dator som stänger av sig själv utan förvarning, dokument som inte hittas, anteckningar som är halvskrivna – och lite till.

Då får tålamodet sättas på prov och problemlösaren hoppa in. Och mitt i röran och det stundom djupa suckandet känner jag ändå att jag gillar det. Jag är på rätt plats när jag måste ta reda på saker som jag inte kan något om. Jag trivs med att lösa problem, fixa och hålla koll på saker och ting.

Och efter sådana arbetsdagar känns det så otroligt rättfärdigat att köpa sushi, dela på en flaska riktig Champagne och prata igenom livets alla upp och ner med en bästa vän.

Jag är en lycklig en som har ett jobb jag trivs med och fina vänner för fredagsmys. Trevlig helg!

Vad gör du 2013? Själv satsar jag på 21KM.

Förra året, år 2012, sprang jag mitt livs två första lopp. Ja, om man inte räknar kilometerrundan under skolmästerskapen i Obbola, sent 90-tal, så klart. Det kan man ju göra, så låt oss säga att jag förra året sprang mina två första milslopp.

Nummer ett var i sällskap av två bästa vänner. När vi kom på tanken att vi skulle anmäla oss till Midnattsloppet i Göteborg tyckte vi att det skulle vara festligt att ta tillfället i akt att återanvända våra Halloween-kostymer från föregående år. Eftersom vi tillhör kategorin som inte bara snackar, utan spelar hockeyn också, anmälde vi oss till maskeradklassen och dansade oss sedan igenom milen i glitterklänningar och afroperuker.

Nummer två var i sällskap av en syster och två svägerskor. Kvartettanmälan var en födelsedagspresent och vi hade laddat hela sommaren. Då detta lopp inföll prick en vecka efter det briljanta afroperuksloppet var jag taggad och riktigt sugen på att prestera. Dagen innan blev jag sjuk. Och inte lite heller. Fast det erkände jag aldrig till läkaren i gänget, utan trotsade regnet och spurtade sista två så jag halkade och rev hål i byxorna. Sjukt nöjd väl i mål. Sjuk två veckor efteråt.

Där jag låg i min sjukstuga kände jag mig ändå rätt kaxig, så jag anmälde mig till Göteborgsvarvet 2013. Tjugoen kilometer har jag alltså gått med på att springa. Och det är bara dryga fyra månader kvar. Det är lika bra att outa projektet, så jag får lite piska och prestationsångest.

Jag snackar inte bara, jag spelar hockeyn också, och 21KM ska jag minsann springa den 18 maj!

 

 

"Bloggar du fortfarande?"

Jag har fått ett jobb nu. På riktigt. Ett riktigt jobb som jag går till varje vardag. Med ett skrivbord, visitkort, egen e-post och en stämpelklocka. Jag trivs, lär mig, inspireras och glömmer ibland bort tiden så jag jobbar över utan att ens reflektera över det.

Jag är på en arbetsplats där de runtomkring mig delar många av mina intressen. De gillar studier, de gillar språk, de gillar resor. Och så gillar de fika. Hello, I'm home! Fast hemma är jag aldrig, hemma i min lägenhet alltså. Numera går jag från jobb direkt till replokal och dansar eller gymnastikhall och coachar. Det har varit hektiska veckor och jag gillar det. Mycket att göra, lite tid att tänka.

Några av mina nya arbetskamrater har följt mitt år i DC och när vi diskuterade bloggar och bloggande för någon dag sedan fick jag frågan om jag fortfarande bloggar något. Det kändes inte riktigt okej när det slog mig att jag inte direkt gör det för tillfället. Vad hände med skrivlusten? Den är faktiskt livsviktig för en sådan som jag.

Det är lite omvälvande och omtumlande att vara ny på jobbet, ha tusen sidoprojekt och anpassa sig till livet som det är nu. Sakta men säkert blir jag dock varm i kläderna, lär mig acceptera att jag inte bor i Washington, DC och allt, ni vet. Och jag bloggar fortfarande. Det gör jag alltid. Ibland, när det är stressigt, stannar det dock i mitt huvud, men så mycket roligare det är när man får ner det på print. Hej, hej bloggen!

Tiden på bussen – för att hantera känslorna av hejdå.

Det är ett återkommande tema i mina tankar och filosoferingar, det här med avsked och återseenden. Alla lever vi ett liv av hej och hejdå. Det är inget konstigt med det. Somliga gör det mer än andra. Jag själv har på något sätt satt det i system och så blir det väl när man rör på sig mycket. Här hemma rör jag gärna på mig, för att få träffa sådana som jag ofta vill säga hej till.

Helgen har spenderats i sällskap av mina forna rumskamrater. Vi har trivts och skrattat med varandra som vanligt. Kramats och sagt hej. Och sedan hejdå. För att förenkla processen att skiljas försöker vi se till att alltid ha nästa möte inbokat i kalendern. Så även denna gången, men ändå en känsla av lite vemod och saknad när jag sitter i min ensamhet igen.

Känslan av hejdå är som starkast i början. Naturligt. Sedan lär vi oss att leva med den. För mig är tiden på bussen, planet, tåget, båten ungefär vad som behövs för att känslorna ska bli hanterbara. Tid för mig själv. En mental återuppspelning av allt jag gjort med de mina kära, vilka de nu må vara.

Sedan kommer jag hem och vardagen blir som vanligt. Umgänget blir en fin skatt av minnen, en energipåfyllning, en dos av kärlek och gör mig så småningom mer glad än ledsen. Glad att jag har sådana vackra människor i mitt liv som jag kan åka och träffa nu och då. Glad att jag vet att det väntar ett återseende efter varje avsked.

Jo, BLI besviken om det är befogat.

Jag har väldigt nära till mina känslor. När jag är glad och exalterad över något visar jag det gärna. Jag hoppar och studsar och vill gärna basunera ut att jag är lycklig och tycker om något eller någon. Men min närhet till känslorna betyder också att jag kan bli väldigt ledsen om jag känner mig sårad, besviken eller sviken.

Detta är något som kan stressa de i min omgivning, har jag förstått. Särskilt min familj. Aldrig vill man väl se lillasyster vara ledsen, men det är hon ibland. Och det är okej. Jag känner mig själv och jag känner mina känslor. Jag vet att jag kan bli väldigt ledsen när livet går snett, men denna insikt ger mig även styrkan att räta ut det hela, bara jag får lite tid att känna mig hel igen. Ibland tar det en mikrosekund. Ibland kanske lite längre.

Känslostormar är så klart något jag fått tampas med i mitt jobbsök. Ni vet hur det är. Man söker miljoner jobb. Får inget. Man hittar ett lite extra speciellt som man verkligen, verkligen vill ha. Och då får man höra att "du får inte bli så besviken om du inte får det". Det sa min familj för knappt två veckor sedan, efter att jag varit på en intervju för ett jobb jag verkligen, verkligen ville ha. De peppade mig givetvis, men verkade också vilja hålla mig nere på jorden tills jag visste.

Jag vet att detta sades i all välmening av samtliga familjemedlemmar, men jag måste få säga emot. Man får visst bli besviken. Det är rentav så att jag tycker att man ska bli besviken ibland. När man jobbat riktigt hårt för något, lagt ner hela sin själ och gjort allt man kan och lite till, och ändå faller platt, då är det helt befogat att sucka och hänga med huvudet för en sekund. Och fram till den stund då man har resultatet i sin hand ska man få vara hur exalterad man vill. För hur kommer drömmar annars slå in om man inte ens tror på dem själv?

Just i detta fall behövde jag faktiskt inte bli besviken. Tro mig, jag har basunerat ut min lycka och hoppat och studsat. Precis som jag trodde att jag skulle få göra. Jag trodde på mig själv hela vägen och hoppades och kände mig självsäker. Enträgen vinner. Och om enträgen någon gång kommer tvåa har hon all rätt att bli besviken. I alla fall för en kort stund.

Vi som är sociala och ger och tar, vi får något för det.

Tidigare i sommar var jag med i en ganska lång och grundlig rekryteringsprocess och fick under en intervju frågan om min syn på sociala medier. Tror jag på det? Måste man vara överallt? För bara ett år sedan hade jag förmodligen tyckt och tänkt lite saker, men när jag satt där på intervjun för några månader sedan hade jag åsikter som inte bara var tankar och funderingar, utan faktiskt vad jag skulle kalla kunskap.

Jag har läst otaliga artiklar om Twitter, Facebook, Pinterest, Google+, Reddit – and whatnot. Jag har sammanställt information i fina dokument och satt ihop presentationer i Power Point. Jag har gjort förändringar och skapat rutiner och efterforskat vad som verkligen fungerar – med ett särskilt fokus på företag och varumärken. (Tack praktikplatsen på MDB för denna möjlighet!)

Något jag alltid vill trycka på när det gäller sociala medier, och som jag också svarade när jag fick frågan under tidigare nämnda intervju, är att dessa plattformer är till för  i n t e r a k t i o n. Det hörs på dess benämning, de är sociala och det är det fina. Jag personligen använder sedan en bra tid tillbaka mitt Facebookkonto för att följa företag inom branscher som intresserar mig. Det handlar mycket om resor, träning, sociala och digitala medier. Och om jobbsök.

Ett härligt kvitto på att en aktiv Facebooknärvaro kan leda till samarbeten fick jag häromveckan genom en virtuell diskussion med jobbsiten StepStone. Det ena ledde till det andra och vips så blev jag deras första arbetssökande gästbloggare – kolla in resultatet HÄR! Vi ger och tar. Så ja, jag tror på sociala medier. Man behöver inte vara överallt, men att socialisera där man har sin publik är inte helt dumt.

Som StepStones första gästbloggare delar jag med mig av hur jag strukturer mitt jobbsök.

SkrivPuff: Om något menlöst.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är menlöst,
att kasta bort sin tid på att vara arg.
Arg på kvinnan i kön.
Arg på mannen i bussen.
Arg på den som gör sitt jobb.
Arg på regnet, arg på blåsten, arg på allt.
Och arg på alla.

Det tjänar väldigt lite till,
att slösa kraft, att ge sin tid,
att vara arg och bara muttra.

Nej.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är menlöst.
För det mesta i alla fall.

---

Fotnot: Nej. Det här blev ju inte alls som tänkt. Undertecknad puffade ju så klart om något "meningslöst". Men visst. Det kanske kan vara menlöst också? Om man vrider och vänder på det riktigt ordentligt. Tummen upp till observanta läsare i alla fall.