Från tågresenären som faktiskt är vaken.

Sitter på tåget på väg upp till Stockholm. Har inlett starkt med att sova en timme. Inga konstigheter. Jag har en sådan romantisk bild av att åka tåg – tror jag att jag nämnt förut – att jag ska sitta och läsa och författa och njuta av mitt medhavda fika. Fem minuter in på turen somnar jag dock alltid och sen är jag liksom bara för trött för att göra något mer. Det är ju så sövande att gungas på räls!

Nu har jag i alla fall lyckats vakna och tvingar mig själv att hålla det läget. Har en deadline i morgon och tänker mig vara klar med skrivandet innan jag gungar in på Stockholms Centralstation. För i huvudstaden ska allt fokus ligga på att krama bäbis och fira Midsommar och annat sånt man kan göra när man åker på minisemester mitt i arbetslösheten.

Det värker lite nu, men med lite kärlek är vi snart där.

Det märks att jag inte har yogat på ett tag och just nu känns kroppen lite som den kunde göra ibland på den tiden den var gymnast. Lite stel, men ändå bra. I kväll körde jag ett danspass först och sedan slog jag mig ned på yogamattan med ett stort gäng. Helt fullt var det i salen. Och att vara fullt fokuserad var mitt mål.

Det är dock svårare än man kan tro och jag var inte hundra procent nöjd över min insats när det var dags för avslappning. Och på grund av det kunde jag inte riktigt heller slappna av. "Hur ska jag kunna fokusera? Hur ska jag kunna vara perfekt?"

Men så var det dags för de sista, stora, medvetna andetagen för att fylla på med det som behövs. Självsäkerhet. Energi. Styrka. Mod. Tålamod. Och även viss ödmjukhet. Mot mig själv. Mot min kropp. Den kommer att göra det jag ber den om, i sinom tid. Och jag kommer att nå dit jag vill, bara jag ger det lite tid.

Vi ska inte vara så hårda mot oss själva. Ibland behöver vi tid. Ibland behöver vi lite extra mod. Just nu värker det lite och är stelt här och där, men med djupa andetag är inget omöjligt. Plötsligt händer det – för att du har jobbat hårt.

SkrivPuff: Om att fira.

Om vi tänker att vi kan
med våra svenska elva man
sätta bollen rätt i mål
så vi får skrika JA och SKÅL!

Sällan vi känner sådan affektion
som när pojkar med boll försvarar vår nation
Så kom igen, visa hur man ska lira
I kväll vill vi svenskar ha anledning att fira!

Heja Zlatan med vänner.

Föreningshjärtat slår än, men längtan efter sporten är alltför stor.

Jag är född och uppvuxen i en förening. Jag har mer eller mindre bott på hallen under större delen av mitt liv. Det finns inget som får mig att må så bra som att vara med gymnastikfamiljen. Det finns inga som har sett så många sidor av mig som gymnastikfamiljen. Fastän jag inte varit aktiv sedan sommaren 2009, då jag lämnade min hemstad, ser jag fortfarande Holmsundsgymnasterna som min förening, som min familj.

Så hur gör jag då nu, när saknaden och längtan efter gymnastiken är så stor så jag faktiskt spricker och jag inte längre bor en bilfärd bort från mitt älskade gymnastikhem? Hur byter man förening? Hur hittar man ett nytt hem? Hur sätter man på sig en ny föreningsjacka?

Mitt föreningshjärta är så stort så jag har alltid tänkt att när jag lämnar Holmsundsgymnasterna, lämnar jag även gymnastiken. Tre år senare är det inte längre ett alternativ. Jag måste tillbaka till hallen och jag måste det snart. Jag har redan en första kontakt och det känns väldigt, väldigt inspirerande. Så kära gymnastikvänner, i höst ses vi garanterat i någon hall i vårt avlånga land.

I hallen hör jag hemma. I tränarrollen vet jag vad jag gör. I gymnastikens värld är jag på min bästa plats i livet.

Tjejerna har kammat hem guld i Friståendecupen hösten 2007. Nöjda Piff och Puff i täten. 

Slitna Piff och Puff efter lägerhelg på Birstahov, våren 2007 

Coach M granskar Jossas handvolt under förträning, RM 2008.

Glada, peppade och nervösa på läktaren i Östersund, Truppcupen 2006.

Radarpar på RM1 2009, Coach Mamma och Tompa The Man.

Sjukt nöjda över guldmedaljerna från Gävleborgsjakten, 2007.

Världens finaste tog hem segern i Truppcupen 2006 med den legendariska friståendepoängen 9.25!

Ja, dessa underbara ungar skördade guld efter guld. Här på Redskapscupen 2008.

Var jag än hamnar, kommer Storsjöhallen ändå alltid vara hemarenan. Piff och Puff, back in the days.

Det är klart det ska finnas plats för träning.

På den här bloggen finns små virtuella hörnor innehållande sådant jag tycker är trevligt och sådant jag fyller min vardag med. Därför är det märkligt att det fram tills nu inte funnits någon hörna helt dedikerad åt mitt förmodligen absolut största intresse: träning!

Från och med nu blir det ändring på det. Härmed introduceras träningshörnan. För mig är gymbesök, springrundor, svettiga danspass och helande yoga inte bara något jag gör för att det sägs att man måste, det handlar helt enkelt om en livsstil och en nödvändig komponent i vardagen för att livet ska kännas komplett.

Enligt en studie presenterad av svenska forskare har jag och alla andra som tränar goda förutsättningar för att leva glada och lyckliga liv. Det kan jag verkligen skriva under på, med eller utan underlag från vetenskapliga studier. Träna på – lev och må!

Favoritplatsen i Virginia – NOVA Alexandria Campus Fitness Center.

Rapporterat från reportern.

Just det, i går debuterade jag som reporter. Pang på kastades jag in framför en dator och utrustades för en dags provjobb med block och penna. Sannerligen en spännande upplevelse. Kanske blir det fler uppdrag, kanske blir det inte det. Det var i alla fall väldigt givande att få prova på!

"Kids and animals, that's what sells", som Cramer brukade säga.

Ord som följer med från engelskan till svenskan.

I dages Metro Göteborg kunde vi läsa om en kvinna som troligen blivit stalkad av en man. Någon mer än jag som höjer på ögonbrynen? Åt en kvinna som blivit förföljd? Nej, själv nyheten har helt förlorat mitt intresse. Jag är mest förvånad över att ordet "stalka" används i svensk nyhetstext. Inte upprörd. Nej, nej. Bara överraskad.

Efter en snabb sökning är mitt intryck dock att ordet inte verkar vara någon konstighet i svenskan. SvD, DN, Expressen, SVT, Kvinnojouren, Regeringen och Polisen verkar alla använda denna anglicism. Det är väl bara att säga "Hej, Milon! Häng med i språkutvecklingen".

Fast till SAOL verkar ordet inte ha kvalificerat in riktigt än.

SkrivPuff: Om att förgås.

En något oklar prognos
Att gå och släpa sin svans
Enormt behov av stimulans
Vart tog den vägen, känslan av livet som en dans?
Lämnades den bakom, någonstans?
Utan svar, jag tror jag förgås

SkrivPuff: Om en storm.

Washington, DC, 27 augusti, 2011.

Jag var rätt ny i landet och livet var som en tornado i sig. Det blåste nya vindar och det mesta jag rörde vid var okänd mark. Jag hade redan hunnit bli omskakad av en mindre jordbävning och staden var lite i chock efter denna ovanliga händelse. Så kom rapporten om orkanen. Och alla förebyggande åtgärder med den.

Vi försökte ta varningarna med sunt förnuft och fyllde badkaret med vatten och gjorde en halvhjärtad insats med batteridrivna lampor och några konserver majs. Sedan väntade vi. Och vi väntade och väntade och väntade. För varje gång lampan blinkade till tänkte vi "Jaha, där gick strömmen," men så fortsatte det ändå att lysa. Vår balkong höll sig på plats. Inget bråte passerade utanför våra fönster. Vattnet rann i kranarna. Det blev aldrig riktigt som jag trodde.

Och någonstans där började det stormiga äventyret som blev ett år i Washington, DC. Jag hade så mycket tankar och idéer om hur det skulle se ut, kännas och vara och ingenting visade sig egentligen stämma. Det jag varit rädd för var inte alls farligt. Det jag trott skulle vara på ett visst sätt, visade sig vara på ett annat.

Visst var det stundom blåsigt, men sjömannen ber inte om medvind, han lär sig segla. Precis så gjorde jag också och blev likt Carola Häggkvist fångad av denna stormvind som blåste om så i mitt hjärta och lärde mig att älska något helt nytt och annorlunda.

Det var den bästa storm jag någonsin upplevt. Och jag skulle leva om den vilken sekund som helst.

Curriculum Vitae – Malin Bergström.

Hej,

Jag heter Malin. Jag är arbetssökande. Det är dags för mig att göra riktig entré i arbetslivet nu. Jag älskar visserligen att plugga, men har snart maxat ut mina CSN-lån och tänker att även en arbetsplats kan lära mig nya och intressanta saker.

Det här är vem jag är, på ett ungefär:

Jag tycker om att stå på händer. Det är bra att nu och då byta perspektiv.

Jag tycker om kaffe. Det är väl inte så mycket mer med det.

Jag har bott i Nice. J'ai vécu à Nice.

Jag har bott, pluggat, jobbat och njutit av livet i Virginia/Washington, DC.

Jag gillar att gunga. Det är viktigt att hålla hårt i barnasinnet. (In Modena, Italia)

Absoluta drömyrket i livet vore definitivt att arbeta med gymnastik på heltid.

Men just nu söker jag något inom kommunikation, sociala medier och skrivande.

Jag har havet runt hörnet. I alla fall i några dagar.

Jag är en positiv själ. Därför letar jag saker som är bra med att ha lämnat USA. Jag försöker samla brapoäng till Sveriges västkust i jämförelse med Amerikas östkust. I går hittade jag två grejer.

1: Havet runt hörnet. Eller faktiskt rakt framför mig. Hela tiden. I alla fall i några dagar till. Så länge jag är inkvarterad hos min syster i väntan på att återfå min fina, mysiga lägenhet inne i stan.

2: Blomsteräng. Det är något med hundkex och smörblommor. Jag såg dem aldrig i DC, men här finns det gott om dem.

Ja, där ser man. Jag samlar vidare och kommer säkerligen komma upp i flera hundra. Jag tror det. Snart.

SkrivPuff: Om att fläta.

När jag var liten trodde jag att min pappa kunde precis allt. Rätt befogat, för han kan väldigt mycket. Men jag växer upp och lär mig också saker, bland annat att min pappa inte alltid har rätt. Det kan faktiskt hända att en diskussion slutar Milon: 1 – Pappa: 0. Och vissa saker kunde han inte ens när jag var liten.

Han kunde aldrig lära sig att fläta. Han fattade aldrig att man behöver tre tåtar med hår för att få det att bli fint. I stället delade han håret i två, tvinnade det och fäste en snodd i änden. Alla som vet något om flätor vet att det inte blev så mycket resultat av det, inte.

Alla kan inte allt, men alla kan något. Min pappa kan fortfarande inte fläta hår, men han har en beundransvärd förmåga att fläta ihop trådar som hänger löst i livet. Där är jag utan tvekan besegrad, Pappa: 1 – Milon: 0. Men så lyckligt lottad jag är att han alltid delar med sig av sina tips.

Min pappa kan inte fläta mitt hår, men han kan i alla fall hjälpa mig från att slita mitt hår när allt känns hopplöst.

Sommarbarn.

Jag är ett sommarbarn. Året om tror jag att jag klarar av hösten, vintern, våren minst lika bra som sommaren. Men när gatorna är tryckande varma, när jag kan cykla i kjol och flipflop ner för backar som doftar av alla de sorters blommor, när dagarna är långa och nätterna ljusa, då mår jag ändå som bäst.

Då vill jag kliva upp. Då vill jag gå ut. Då vill jag aldrig att årstiden ska skifta.

Jag längtar efter sommar. Jag tycker att det kan bli dags snart.

Mer om den förleg(o)ade synen om pojk- och flicklek.

Som av en händelse fick min pappa i julas för sig att han skulle sortera allt Lego som familjen Bergström äger och någonsin ägt – vilket för den intresserade är långt mer än bitar till bara en borg. Händelsen sammanträffade givetvis med debatten om Legos nylansering av Lego Friends. Vilket trevligt namn på en leksakskollektion, va?!

Men det här är allt annat än vänligt. I dag när jag snubblade över detta inlägg från Po Tidholm, DN-medarbetare, blev jag återigen uppgiven och avigt inställd till vad leksaksjätten gått och ställt till med.

Problemet är inte att man gör utrymme för frisersalonger, cupcakesbakande och rosa Legoklossar (de rosa fanns redan på min tid och jag gillade dem lika mycket som jag gillade de som hörde piratskeppet till). Problemet är att man bestämmer vem det är som ska gilla det och vem som bör hålla sig till annat. Precis som Niclas Järvklo, forskare från Stockholms universitet, uttrycker ser vi ett jätteföretag – med enorm influens på våra pyttesmå – som totalt släpper sitt sociala ansvar. Här motarbetas allt som övriga samhället, anno 2012, kämpar med.

Precis som ovan nämnda forskare nämner verkar leksaksjätten föreslå att pojkar och flickor inte ens ska leka tillsammans, eftersom XY och XX rent vetenskapligt dras till olika områden och bör stanna däri. Var för sig. Åtskilda. Separerade. Ojämlika. 

Jag vet in vad du känner. Men jag känner att en sådan syn på lek och roller i samhället är allt annat än vänlig. Det är bara extremt tröttsamt och väldigt förLEG(O)at. 

Återträffen. Tio år senare och här sitter jag.

En brokig skara individer. Så som tonåringar är som mest. Tre år av engelska glosor, NO-labbar, SO-uppsatser, skrivövningar i svenska, matkrig på hemkunskapen, misslyckade träslöjdsprojekt, okontrollerade bildlektioner, disciplinerade idrottslektioner, oskyldiga bus, hård jargong och allmänt röj.

Min högstadieklass var verkligen en klass för sig. Mottot "Jag är inte störd, jag gick bara i 9F" summerar klimatet ganska bra. Och en dag stod vi där. Alla böjda över en klumpig gammal dataskräm. Sista veckan med klassen hade blivit till en dokumentärfilm och det var dags att förstå att skolavslutningen stod runt hörnet och att vi skulle säga hejdå. Tårar trillade ner för kinder och längtan av att bli stor knöt sig i magen tillsammans med vemodet över att sluta vara liten. Sluta vara 9F.

Från och med skolavslutningens sista kramar och varma ord har jag sett fram emot att få knyta ihop alla dessa galna individer igen. I tio (10!) år har jag längtat efter att få vara lite störd igen. Inte hade jag trott att det skulle ske över en dataskärm. Jag är här, med min Mac, medan alla ni är där och ser varandra. Hur ni blivit, hur ni mår, hur ni har det.

Det enda jag ser är Washington Monument. Inte så dåligt. Men sannerligen märkligt, vemodigt och lite hjärtskärande.