SkrivPuff: Om något kärleksfullt.

Min farfar var, förvisso, en man av många ord, men av dem var ganska få av kärlek. Han pratade mest om krigshistoria och forna kungar. Hans kramar var av karaktären krafs, krafs på ryggen och jag såg honom nog aldrig hålla handen eller pussa på kinden. Farmor var likadan - i alla fall när det gällde farfar. Oss barnbarn kramade hon hårt och hon gillade att ta ett stadigt grepp om handen när man satt och pratade.

Farfar var pratglad och pigg in i det sista. Han körde bil runt i Vasa med sin bästa polare - vilka visserligen i hemlighet körde i diket -, grävde ner sin egen kompost i åkern ute på landet och tog med farmor på återträffar med krigsveteranerna. Farmor lagade den husmanskost han älskade och accepterade att han gillade att sitta uppe långt in på småtimmarna och titta på film på TV.

De hade sin jargong, som jag antar att man får efter dryga 60 år tillsammans. Det var inte så många kramar, inget hålla handen och få pussar på kinden. Men det var de två - tillsammans.

Så kom slutet för farfar. En gammal kropp orkar inte med för många påfrestningar och livet har sin gång. Hans ord blev färre, men skärpan var precis som vanligt. Vid hans sjukhussäng satt hans älskade hustru och nu höll hon hans hand. Han tittade henne djupt i ögonen och hans sista ord i livet blev de vackraste han någonsin sagt med sin hesa, finlandssvenska stämma, dov och ärlig:

- Du har så svarta ögon. 

Den sorgligaste låt mitt hjärta kände.

Det här var den sorgligaste låt mitt hjärta kände när jag var liten. Jag fick en klump i halsen varenda gång min pappa tog ton med sin mörka finlandssvenska stämma. Än idag blir jag lite vemodig och darrar ofta till på rösten när jag sjunger den för lilla Trollet. Mycket vackrare än så här blir det inte.

"Vinden drar

Skeppet far

Bort till fjärran land

Och sjömansgossens lilla, lilla vän

Står sörjande på strand

Gråt ej, vännen min

Torka tåren bort

Och tänk på mig och på den goda tid

Som kommer inom kort

Silver och guld

Kistorna full

Hämtar jag hem till dig

Jag hämtar dig siden och sammetstyg

Och allt det skänker jag dig"

SkrivPuff: Om att tolerera.

Den växande konflikten, den annalkande explosionen.

Vi och de. 

En klyfta som växer.

Ett problem som måste lösas.

Med noll tolerans - för så kan man inte tycka och tänka!

Eller?

Är det någon som vågat tänka tvärtom?

Att lösningen ligger i mer tolerans?

SkrivPuff: Om enkelhet.

Vi var fria! Vi hade allt. Vi hade världen. Vi hade Medelhavet utanför vårt fönster. Vi hade sol och värme och brunbrända kroppar. Vi hade ett fartfyllt (om än slitigt) jobb där vi träffade nya, spännande människor hela tiden. Vi lärde oss saker varje dag - om restaurangbranschen om människor om världen om livet. Vi dansade massor. Vi drack paraplydrinkar och shots. Vi åkte på utflykter. Det var så mycket, mycket, massor, massor. Hela tiden nytt och något.

Och mitt i denna yra av matos och nattklubbsmusik, gäster och uppvaktare hade vi något helt osynligt, men ändå synligt. Något tyst och underförstått som en dag exploderade i en skrattsalva som aldrig slutade. Något så enkelt så att vi inte ens såg det. Kalla det band, om du vill. Vi behövde inte ens titta på varandra. Vi behövde inte säga något. Vi bara visste. Och vi skrattade. Och skrattade - och skrattade. Och i det enkla - visste vi att vi hade allt.

Mitt i natten.

Säg mig natten,

är det någon annan som är vaken nu?

Eller är det bara jag

och du?

Tänk dig lavendeldoft.

Hvar, Kroatien

2009-07-18

SkrivPuff: Om intelligens.

En nyhet i DN 11/2, 2011 har rubriken "Pojkar straffas med lägre betyg" och en ledarskribent menar att det kan vara så att pojkar kan mer än vad de visar. Man menar att pojkar straffas med låga betyg för dåligt uppförande i klassrummet, medan det i flickornas ställe är tvärtom - de kan uppföra sig och får höga betyg. Ledarskribenten påpekar att många - särskilt pojkar menar han - lär sig engelska genom spel och TV, men eftersom de inte gör sina läxor visar de inte sina kunskaper för den lärare som ska betygsätta dem. Bilden blir skev och betygsskillnaderna stämmer inte överens med verkligheten.
  Hur man än vrider och vänder på denna diskusson tycker jag att det hela handlar om något så mycket mer än bara betygsskillnader. Hela diskussionen visar på ett, i mina ögon, enda stort misslyckande. Jag trodde skolan handlade mycket om att sporra, intressera och uppmuntra till kunskap. Inte om att stämpla ämne efter ämne som "klart", gå vidare och sedan glömma. Mängd intresse som väcks? Noll. Kunskap som fastnat? Ingen. Lyckat uppdrag? Knappast.

Hur länge ska man försöka lösa ett problem med samma metod utan att det lyckas? Jan Björklund säger att "skolans sätt att möta eleverna kan diskuteras". Jag menar att det är just det som ska diskuteras. Om nu dessa TV-tittande pojkar för femtioelfte gången inte gör sina "fyller-i-övningar" om engelskans tempus, är det troligt att de gör det den femtiotolfte? Är det farligt att låta ungdomars intressen integreras i läxläsningen?
  Häromveckan pratade jag med tre tjejer i årskurs 1 på ett naturvetenskapligt gymnasieprogram. De tyckte att hörförståelsen i de respektive moderna språk de läste var "skitsvår"! Inte så konstigt, sa jag, och frågade hur ofta de faktiskt får lyssna på folk som pratar franska/spanska/tyska på riktigt. Aldrig, sa de. Jag skickade med dem tipset att någon gång då och då se sin favoritserie dubbad till franska/spanska/tyska. "Så himla smart", tyckte de.

Elever i högstadiet/gymnasiet är smarta människor. De har massor med tankar, intressen och idéer. Men vem lyssnar på dem? De redan vuxna verkar glömma bort att dessa på-väg-att-bli-vuxna-människor har egna hjärnor som måste få användas för att kunna utvecklas. De vuxna bildar superintelligenta kommittéer, nämnder, utskott, vad-det-nu-kan-vara för att lösa problem. Men i något skede bara stannar det där. Och allt vi blir kvar med är superintelligenta kommittéer, nämnder, utskott och vad-det-nu-kan-vara som tror sig veta vad som är bäst, men som egentligen har glömt för länge sen.

Jag tror att de flesta elever - pojkar som flickor - kan mer än de tillåts visa och den skeva betygsbilden som DN tar upp handlar om hela undervisningen. Jag beundrar de lärare som vågar vara kreativa i sin undervisning och lyssna på sina intelligenta elever.

GUBBEN!

Sa era föräldrar åt er att inte hoppa in i bilar med okända gubbar och så när ni var små? Det sa de till oss. Och vi tog det här till en nivå lite utöver det vanliga, tror jag. Det gick rykten om att det fanns en Gubbe som strök omkring i våra kvarter. Han körde en Volvo V40 och var allmänt skum. Han gick kors och tvärs över gårdarna och knackade ibland på våra fönster. Det är ingen som riktigt vet var gränsen för fantasi och verklighet gick, det lämnar jag åt dig, kära läsare, att bestämma.

Vi var hur som helst livrädda för Gubben. Han utgjorde helt klart ett hot mot vårt lugna, lilla samhälle. Något måste göras. Påhittiga som vi var kom vi på att den bästa metoden att skrämma bort denna Gubbe var att ge tillbaka med hans egen medicin.

Vi klädde helt enkelt ut oss till Gubben - vi gick ut och "gubbade". Vi lånade systrarna Sehlins pappas kostymer och ibland en och annan slips, putsade skorna - kanske tillhörande pappa Wännman -, kammade bak håret, ritade lite mustasch på överläppen, köpte chokladcigaretter på "Gotta" och letade fram de häftigaste solglasögon vi kunde hitta. Någon var alltid Gubbens fru - Bubblan. Hon hade pumps, rosa läppstift och färgglada kjolar.

Ute på uppdrag hade vi alltid med oss anteckningsblock och penna. Det var viktigt att notera allt skumt som hände på byn. Det var alldeles för riskabelt att "gubba" efter mörkrets intåg, så på kvällstid hade vi möten i vår GubbKlubb - GK. Vi diskuterade vad vi sett och pratade om nödvändiga säkerhetsåtgärder.

Vår GubbKlubb tvingades aldrig till direkt handling, men jag vill ändå påstå att vi bidrog till en lite tryggare tillvaro för samtliga bybor. Mest troligt var det så att vi faktiskt skrämde bort Gubben från våra gator med vårt idoga "gubbande".

Önskelistan - språkböcker.

Jag har en förkärlek för böcker och jag har en förkärlek för språk. Gissa om jag då gillar ordböcker, lexikon och andra spännande språkrelaterade verk. Det är inte så att jag läser i dem jämt och ständigt och jag använder ofta de onlineversioner som finns, men det är ändå trevligt med de riktiga böckerna. Som prydnader om inte annat. Och ibland är det faktiskt lättare att bläddra i en gammal hederlig bok än att navigera på den vida världswebben.

Språkböcker är tyvärr så dyrt, så för tillfället samlar jag bara på en liten önskelista över böcker jag vill köpa när jag får råd. Just nu ser listan ut så här:

~ En engelsk grammatikbok. Jag vet, det är skam att jag som läst engelska till c-nivå inte äger en egen grammatikbok. Under studierna lånade jag när jag behövde och har inte riktigt hittat den perfekta än. Gleerups? Bonniers? Vilken är bäst?

~ En italiensk grammatikbok. Absolut livsnödvändigt för att jag ska kunna ta mig igenom italienskastudierna. Just nu kör jag på universitetsbibliotekets slitna låneex, men jag fasar den dag jag inte kan låna om den längre. Modern Italiensk Grammatik av Tore Edström et.al. faller mig riktigt bra i smaken.

~ Språket: svenska folkets frågor till radioprogrammet "Språket" av självaste Lars-Gunnar Andersson - mannen som fick mig intresserad av frasstrukturgrammatik - och hans vapendragare Anna Lena Ringarp. Kul att ha bara!

~ Longman Dictionary of Contemporary English - som fantastiska Språkhistoria-Anders alltid bar med sig. Underbar lärare, bara måste flika in det. Och boken skulle få stå jämte Le Petit Robert.

~ Bok med engelska idiom som jag såg häromdagen. Tror det var något från Nordstedts, men kommer inte riktigt ihåg. Sådant bara måste man lära sig om man ska lära sig språket på riktigt.

Ja, kära nån. Listan kan göras jättelång. Verkligen. Det får räcka så för tillfället. Någon annan i världen som har en förkärlek för språkböcker, böcker om språk?

Boken av alla böcker - min livboj
i det franska språkets djupa hav!

När det är som bäst.

Nice, la France

2009-09-24

Lek inte med maten.

Imorse på Nyhetsmorgon talades det om mat. Priser som pressas och pengar som inte finns. Den ojämna matfördelningen världen över och den misslyckade marknaden. Hur så många människor i vår värld går och lägger sig nästan, eller helt utsvultna, medan många andra - många svenskar - vaknar upp överviktiga.

Det nickades på huvuden, ställdes relevanta frågor om läget och presenterades tänkbara lösningar och förändringar. Och på bordet stod det fyra skålar med pasta och vad som såg ut som ris och socker. Som dekoration. Jag vet inte jag, men med tanke på allt som just sagts kändes det ganska smaklöst.

Lek inte med maten. Det gäller fortfarande.

SkrivPuff: Om att ha koncentrationsförmåga.

Eller inte.

Salta droppar tränger fram ur pannan, ögonen tåras och hela kroppen hamnar i våldet av en reflex som inte går att stoppa. Och sen ligger jag i en ofrivillig yogaposition på det kalla badrumsgolvet. Väntar på nästa reflex. Både vill och vill inte. Och så går natten.

Jag har inte ätit mina vitpepparkorn. Milon - Kräksjuka: 0 - 1. Så någon koncentrationsförmåga på annat än ryggläge kommer det inte på tal om idag.

Det var så vi blev bästisar.

Det hela började i en norrländsk liten kustby utanför Umeå. Året var 1992 och det var dags för årskull 1986 att börja förskolan. På ena sidan byn höll en tandlös, brunhårig flicka på att putsa sin mammas speglar: Malin. Långt bort i fjärran, hela två kilometer bort, lekte en blond liten tös med sin hamster genom att kasta den lilla stackaren mellan två madrasser: Emma. Dessa två livsöden strålade sedan samman i en röd liten byggnad kallad Förskolan. 

Malin gillade att pyssla och Emma lekte ofta med dinosaurierna. Men denna röda lilla byggnad hade också en dockvrå där Malin och Emma en dag möttes och där en intensiv lek ägde rum. I slutet av dagen lade de kläderna i tvättmaskinen – nedersta byrålådan – och sade hejdå.

Dagen därpå möttes flickorna återigen i dockvrån och när de skulle plocka upp tvätten de lagt in hittade de inga kläder i tvättmaskinen, utan två blöjor. Malin och Emma började skratta hysteriskt, så som bara två sexåriga flickor kan skratta åt en sådan sak, blöjor i tvättmaskinen, och i det ögonblicket kom det där berömda ”klicket”.

När det klickar så vet man att man aldrig ska klippa navelsträngen. Och det har vi inte heller gjort. Snart är det tjugoårsjubileum! 

Snabbkurs i italienska.

Denna LÄNK är för dig som är sugen på en snabbkurs i italienska. Här kan du både läsa och höra små korta dialoger som handlar om allt från barhäng till shopping och att fråga om vägen. Kan vara en trevlig förberedelse för dig som planerar en resa till detta vackra land med ett lika vackert språk. Divertitevi!

Modena

Lazise

Fungerar inte länken går du själv in på www.italica.rai.it - klickar vidare på "Lingua" i menyn på vänster sida - väljer "Corso di Lingua - Edizione 2009" - klickar på den stora blå rutan - bockar för "Italiano" - klickar på pilen - klickar på en bild - ecco, välj vad du vill studera.

Lite suddigt, men ändå glasklart.

Bologna, Italia

2010-06-10