SkrivPuff: Om ett majestät.

Två Pärlor till bröder, 6 och 4 år, spelar inomhustennis. Med inomhustennis menas alltså tennis inne i vardagsrummet. Den typ av tennis varje förälder bara älskar och gärna uppmuntrar. Lillebror är allmänt känt en så kallad dålig förlorare, medan Storebror som nyligen börjat skolan lärt sig uppskatta och följa regler.

Reglerna i denna tennisomgång är något oklara, då Lillebror räknar mål och Storebror påpekar vikten av en bra serve. Ett kritiskt läge uppstår någonstans i gråzonen av dessa regler och tårarna börjar spruta på Lillebror som får ett mål bortdömt av Storebror. Ett tennisracket tappas i golvet och Storebror gör en snabb analys av läget.

- Okejdå, du får ett mål. Nu leder du!

Tennismatchen är åter i full gång och husefriden är räddad. En sån här situation är något bara en storebror kan bemästra. Det är en storebrors majestät.

SkrivPuff: Om att dölja.

Om man har en fläck på tröjan kan man se till att ha en annan tröja ovanpå.
Om man stavat fel kan man kladda dit en figur och låtsas att det var tänkt.
Om man råkat göra ett hack i golvet kan man ställa en möbel prick där.
Om man har spillt på sittdynan kan man vända andra sidan uppåt.
Om man får syn på lite grus kan man sopa det under mattan.

Men om man tycker om någon sådär hiskeligt mycket, ja, då går det inte att göra något. Det syns hur man än bär sig åt.

SkrivPuff: Om det förgångna.

Halva grejen med julen var att farmor och farfar kom till Sverige. Resten av året var det mest vi som åkte till dem. Plockade potatis och åkte traktor när det var säsong. Åt farmors köttgryta och drack limsa som vi hade hämtat i källaren - där det även fanns syltburkar från 1945.

Men till jul kom de till oss. Vårt hus blev 40 grader varmt och TV:n missade inte att visa en enda nyhetssändning på högsta volym. Farmor var frusen och reumatisk och farfar var väldigt samhällsintresserad. Båda hörde de dåligt. Fast inte riktigt så dåligt som volymen på TV:n gav sken av. Farfar var bara rädd att missa något viktigt.

Ibland följde jag med ut till hamnen för att hämta dem, väntade entusiastiskt inne på terminalen på att se två pälsmössor vanka fram. Det var spännande att få vara den första att se vad de hade i Tax Free-påsarna. Och kanske skymta ett paket, inslaget med omsorg. Farmor doftade Elnette hårspray och farfar, ja, han brukade också kamma upp sig lite vid finare tillfällen. Att komma till son och barnbarn i Sverige för att fira jul var ett fint tillfälle.

Livet har sin gång och vi får inte längre finbesök av våra kärleksfulla farföräldrar. I alla fall inte så där på riktigt. Men nog tycker jag ändå att det känns som att de besöker oss kring jul. När julbordet dukats av kan jag höra hur någon citerar Taube: "Hans hud var vit, hans ögon blå, men själen den var svart." Och jag kan se en frusen en sitta under filtar på platsen närmast brasan.

Det kan också vara min pappa som sjunger över sin konjak och jag själv som sitter där och huttrar. Det förgångna har kommit ikapp oss och på så sätt kan vi le och trivas i stället för att brista av saknad.

Julen -93 står det bakom detta fotografi.

SkrivPuff: Om något perfekt.

Jag springer efter. Jag letar. Jag söker. Jag justerar. Jag flyttar en millimeter hit. Jag flyttar fram. Jag drar tillbaka. Jag ändrar storlek. Jag lägger till skärpa. Jag byter plats. Jag förändrar. Jag gör om. Jag raderar. Jag gör högt. Jag gör lågt. Jag planerar. Jag funderar. Jag utvärderar. Jag städar. Jag organiserar. Jag märker. Jag putsar. Jag ändrar. Jag slipar. Jag vill ha. Jag vill uppnå. Jag eftersträvar. Jag nöjer mig bara med...

...något som egentligen inte finns.

Vänligen

Perfektionisten

SkrivPuff: Om att ha tid.

"Det enda vi har gott om är ont om tid." Så sa alltid Beson, den legendariske idrottsläraren från skärgården. Briljant man för övrigt, men det är ett sidospår. Han hade så rätt, gamle B. Vi har alltid bara ont om tid, för egentligen har vi ingen tid. Tiden är bara till låns. Hur mycket vi än vill fånga den så måste vi alltid lämna tillbaka den i slutändan.

Den tanken kan göra mig lite stressad ibland. När jag får låna massor med tid på en och samma gång blir jag nästan alltid lätt paralyserad och vet inte vad jag ska göra av denna fina gåva. Måste jag använda upp hela? Måste jag utnyttja varje liten vrå? När tidsutlåningen är snål är jag däremot expert på att använda varenda liten millimeter. Det är en konstig ekvation som inte går att rubba på. Men på det stora hela går det kanske ändå ett ut det där med användande av tid.

Vi har inte tid. Vi lånar tid. Och vi skapar tid för det som är viktigt. Det är viktigt att komma ihåg, att man faktiskt kan göra det. Det är ingen på tidsutlånginskontoret som skulle vara så elak att neka en förfrågan om att få låna lite extra tid till något viktigt. Familj eller vänner eller så. Till sådant har vi alltid tid, om än tiden bara är till låns.

SkrivPuff: Om skuld.

Jag vet att det inte står riktigt rätt till. Jag vet att det inte ska vara så. Och jag skäms lite grann för att det är som det är. Det är mitt fel. Förlåt för att jag bara ignorerar er. Ni som tar mig framåt varje dag. Ni som ger mig en grund att stå på. Ni som gör det möjligt för mig att göra allt jag gör! Förlåt för att jag inte ger er den ömhet och kärlek ni skulle behöva. Förlåt för att jag tvingade er att dansa i karaktärsskor i tre timmar häromdagen.

Förlåt, små fötter, för att jag inte bara ringer en vårdcentral, men jag har sådan förfärlig sjukhusskräck!

SkrivPuff: Om en värdering.

Tidigare i höst hade DN en artikelserie om människor som trappat ner, eller helt valt att avstå från alkohol. Alla hade de sina anledningar. Två unga tjejer var nyfikna på om man kunde festa utan sprit. En äldre man hade insett att alkoholen tagit över hans liv. Och jag tror att det var någon ung idrottande kille med också. Jag minns inte helt säkert.

Det var en bra artikelserie, men det som var mest intressant med det hela var det som publicerades några veckor senare. Redaktören för Insidan (delen i tidningen som gör dessa serier) hade fått så mycket upprörd respons från läsare som tyckte att DN minsann inte skulle komma med pekpinnar och säga att man inte ska dricka alkohol, så han var tvungen att skriva något slags försvarstal.

Då undrar jag för det första: var det verkligen det DN sa, att man inte ska dricka alkohol? Och sen, varför blir folk så upprörda när man väljer bort alkoholen?

Okej, mamma, jag tror att du vet fast du inte riktigt vill veta, men jag har haft perioder då jag druckit stora (jättestora) mängder alkohol. Det har varit väldigt festligt och väldigt roligt. Och jag har varit väldigt bakfull. Idag dricker jag väldigt sällan och när jag väl gör det väldigt lite alkohol. Anledning? Ja, vad spelar det för roll?

Det är just det som ger mig huvudbry. Varför måste man ha en anledning till att inte dricka alkohol? Det var aldrig någonsin en endaste gång en endaste person som frågade varför jag hällde enorma mängder alkohol i min inte så jättestora kropp. Men är jag ute på krogen och beställer alkoholfritt kommer alltid frågan: varför? Somliga undrar om jag kör bil. Andra tänker att jag kanske jobbar tidigt dagen efter (som om det skulle stoppa tjejen som ibland cyklade lite halvfull till jobbet klockan sex på morgonen).

Nej, jag tycker bara att jag fyllt min supkvot rätt fint och nöjer mig med en öl eller två någon gång när jag känner för det. Fritt fram för andra att supa på, det gör inte mig något, men sluta oroa er över att jag har en Loka i handen.

SkrivPuff: Om ett namn.

- Hi, my name is Malin.

- What?

- Malin.

- Mary?

- Malin

- Molly?

- Maaaalin.

- Marleene?

- Malin.

- Marlin?

- Malin.

- Malin.

Efter bland annat tre somrar på Cypern och en termin i Frankrike har jag förstått att Malin inte är ett särskilt internationellt namn. Jag som tycker det känns ganska lätt att säga. Fast tydligen inte. Inte ens Pärlan, vars modersmål är svenska, lyckades få fram rätt bokstavskombination, utan tyckte att Milon var ett bättre alternativ. Oh well. Det har funkat rätt bra i sex år. Vi kör på det.

- Hi, my name is Milon.

Grundskolan del fyra - Fröken.

Min första fröken, min lågstadielärarinna, var just precis vad hon var: en riktig Fröken. Jag träffade henne första gången när jag fortfarande gick i förskolan, i dockvrån. Hon berättade hur det skulle gå till att börja ettan. Och så sa hon att Lisa skulle vara min fadder. Jag tyckte att hon verkade snäll, fast hon hade lite konstiga tänder, något som jag fick förklarat för mig senare.

Min fröken sa att när hon var liten fick barnen välja sina egna tänder och eftersom hon hade varit sist fick hon de sämsta. På frågan om hur gammal hon egentligen var svarade hon alltid hundra. Efter tre år gick det där inte riktigt ihop längre, men det var ingen som riktigt ville ifrågasätta det.

Min fröken spelade orgel. Vi hade en orgel i klassrummet som hon spelade på minst en gång per dag. Och vi sjöng. Det var mycket Taube och så. "Allt bakom oxar tio, från stadens sus och dus, jag reste klockan nio mitt mål var Santa Cruz." När klass 3B skulle sjunga på begravningen av deras fröken som gått bort i cancer fick de komma in och öva hos oss, för att vår fröken kunde kompa på orgel.

Min fröken var engagerad och uppmanade till kreativitet. Varje jul skrev vi vår egen julpjäs. Hela klassen var med. Fröken satt med anteckningsblock och penna och barnen räckte upp handen för att bidra med idéer till storyn. Min fröken trodde även på frihet under ansvar och lät oss ligga bakom skärmen, eller bakom hörnet och läsa våra böcker och räkna våra mattetal.

Min fröken hade en magisk pipa från Wales. Den var vit och hängde runt hennes hals. Hon visslade i den när det var dags att komma in från rasten. Jag visste nog inte riktigt vad Wales var för något, men man förstod ju att det var ett magiskt ställe.

Min fröken bjöd hem hela klassen på tårta när det var dags för oss att säga hejdå och gå vidare till mellanstadiet. Hon visade runt oss i sitt hem som var fullt av spännande föremål från Grönland. I köket hade hon en hävstång och hon visade oss hur hon gjorde chins i den varje morgon.

Min första fröken hette Rut.

Grundskolan del tre - Rasten.

Tillbaka till skolgården. Rasten! Som trogen läsare nu vet var jag ett fan av skolan. Jag gillade att lära mig och tyckte att lektionerna var roliga. Men det är klart, det var också festligt när fröken sa att vi skulle packa ihop och det var dags för rast. Vi lekte alltid så himla mycket på rasten.

Vi spelade vägg och hoppade hopprep, både dubbel och enkel, i ström och spådde. Vi lekte "Bro, bro, breja", hoppade twister och hade hästhoppning över balansgången där det roligaste i själva leken var att kratsa hovarna, det vill säga peta bort lera från varandras skosulor. Vi åkte linbana, spelade "Nigger" (som det fortfarande så politiskt inkorrekt kallades då), hade längdhoppning från gungorna och vintertid startades ett och annat snöbollskrig.

I senare årskurser avancerade lekarna till spöktunnel i rutschkanan och "Saltkråkan". Bara klass 2C läsår 93/94 vet nog vad jag menar när jag säger "Saltkråkan". Större delar av klassen var involverade i den snökojelek där jag var Skrållan och Ida var Malin som alltid bonade golven. Vi lekte även någon slags jaga-lek som jag inte kommer ihåg nu, men som involverade ett fängelse vid björkarna i sandlådan, bredvid klätternätet.

En period tyckte vi att grejen var att byta ytterkläder med varandra. Jag med Ida. Emma med Sofia. En annan period gjorde vi inget annat än att spela "Hjärter" och "Bluffstopp". I mellanstadiet blev vi lite coola och gjorde en grej av att ta över gungbrädan från de små barnen. Målet med gungbrädandet var att få andra sidan att flyga så högt som möjligt.

Ja, vi lekte alltid på rasten. Ända till årskurs sex. Sedan började vi högstadiet. Där lekte man inte på rasten, där hängde man. Det var coolt.

SkrivPuff: Om ett oväder.

Som ett åskväder på öppet hav. Kulingvarning och kraftig nederbörd. För att inte tala om blixtar. Och på detta öppna hav, på denna gungande skuta finns inga livbåtar, inga flytvästar, inga livbojar. Det är bara att hålla i sig hårt, hårt. Sluta ögonen och hoppas att stormen ska passera. Att havet ska mojna.

Vid gryningen är det i regel lugnt igen. Men besvikelsen är total då huvudvärken är kvar när jag slår upp ögonen efter en stormig natt. Tack för det. Trevlig torsdag

SkrivPuff: Om en trend.

Vi springer så fort vi bara orkar för att kunna hinna med. Hepp! Det där ska vi ha! Hepp, hepp! Nu gäller detta! Fixa, skaffa, styra upp. Det är vad som gäller. Det är rätt. Det är riktigt. Och vi gör det bara. Jamen vi göreba. Vilken lycka i själen. Vilken lycka i livet. Vi är på så rätt spår. Det ser vi på myrorna som bär samma barr åt samma håll som vi.

När makten bloggar om dagar utan mascara och gummistövlar i regnoväder, då kan vi göra detsamma. Fram tills dess är det bäst att passa sig. Passa dig! Och passa dig för att komma på efterslänten. Det är ingen som springer med stafettpinnen åt dig. Du måste lista ut själv. Och du vet att du måste. Det finns inga genvägar till lyckan.

Det finns bara ett rätt. Där tights har blivit legitima byxor. Där ogilla hundar och barn är socialt självmord. Där Facebookfri är utanförskap. Där nej till alkohol måste försvaras. Spring nu fort som fan. Annars hinner du ju inte med! Tvåa på bollen...

Inte konstigt att man tappar andan.

Grundskolan del två - Musiken.

Vad fiffigt det var att gå i grundskolan. Man fick göra så mycket roligt. Spela instrument och sjunga i kör till exempel. Vi hade en exemplarisk musiklärare. Vi kan kalla honom Göran Dubbelve. För ja, det var ju det han hette. Göran Dubbelve var briljant. Han hade hår på händerna och höll guran jättehögt upp när han spelade. Nästan så att axlarna var i höjd med öronen. Han hade lite lång lugg och bangade alltid med håret till sitt ivriga pianospel. Just detta hörde kanske inte till hans styrkor, men Göran Dubbelve inspirerade och har nog lämnat spår hos oss alla. I alla fall hos systrarna B.

En dag, för inte så länge sedan, brast jag ut i spontansång och min syster hakade genast på. Helt otippat kunde vi båda låten som går ungefär i stil med "Tiiinaaa! Sololo cha. A siiiina, kobolowa". Låten hade vi så klart fått lära oss av Göran Dubbelve. Den var afrikansk och man kunde sjunga den i kanon med en annan vers också. Det vi började undra när vi sjöng vårafrikanska sång var om det finns fler människor i världen som kan den. Någon i Svea Rike? Någon i Afrikat?

Jag skulle vara evinnerligt tacksam för svar. Tacksam är jag hur som helst för de spår som Göran Dubbelve lämnat hos mig för evigt. Så festligt det var att gå i grundskolan!

Grundskolan del ett - Skolstart.

Jag var ett av de barnen som älskade att gå i skolan. Jag var nog inte lika mycket sommarbarn då som nu. När luften blev lite svalare och löven i de Norrländska skogarna (allt är inte barr!) skiftade färg blev jag pirrig i magen och lycklig i själen. Jag fick välja mitt eget bokpapper att slå in de lånade böckerna med och fick också nya pennor och ett och annat suddigum. Somliga år doftade de jordgubb. Andra år var de formade som hjärtan. Pennfack kom in i bilden kring årskurs fyra, skulle jag tro.

Det var roligt att komma tillbaka till skolgården och åka linbana och hoppa hopprep. Skolstarten var alltid fylld av spännande upptåg ute i den friska höstluften. Vi plockade blåbär i skogen, målade av träd och pressade löv till bokmärken. Det var lite pinsamt att komma till skolan i gympadojjor när det var utedag, men för det mesta hade mamma koll på när gummistövlarna skulle med.

I årskurs ett hade tjejerna sovmorgon på måndagar. Det var inte riktigt rättvist, tyckte jag, vi missade ju så mycket tid i den fantastiska skolan då. Annars var det mesta med skolan bara bra.

Årskurs 1.

SkrivPuff: Om ett frö.

"Skriv om ett frö." Det går inte att skriva om ett frö. Det går inte att skriva om ett frö. Allt är frön. Hela jag är ett enda stort frö. Kan man säga. Jag tänker i frön. Jag planterar frön. Jag odlar frön. Jag tar hand om och vårdar frön. Jag skördar frön. Jag äter upp vissa frön och andra låter jag bara svaja för vinden.

Om du skulle vara på studiebesök en dag i min hjärna skulle du kanske förstå på ett ungefär. De ligger där och gror i mig. Alla sorter. Stora, små, långa, korta. Ibland är det trevligt. Ibland inte. För det mesta lyckas jag plita ner dem och få dem ur systemet. Jag undrar om det är när jag inte gör det som jag exploderar. Eller snarare imploderar. Ja, du ser, ur ett frö växer ett annat och så där håller det på.

Det går inte att skriva om ett frö. Det finns alldeles för många frön i världen, min hjärna. Jag lämnar WO och återkommer till morgondagens puff. Frö ut.