Utan snö, men det går ändå.

Andra advent. Det är svårt att tro det ibland. Medan jag vissa stunder sköljs över av ett lyckorus av att det är jul i luften. Som i morse, när "Nu tändas tusen juleljus" med Helen Sjöholm strömmade ur högtalarna, när det doftade nytänt ljus och jag åt pannkakor pepprade med pepparkakskryddor. Det lockar fram minnesbilder av familj, hyacint och värme som bara finns på ett visst sätt, en viss tid på året. Fastän det är kallt.

Men nu är det inte ens kallt. Det är därför jag ibland har svårt att tro att det är andra advent. Jag ser inte tecknen ute. Kan det verkligen stämma?

Jag minns när jag var liten och det någon gång då och då kom en julkalender där det inte var snö i december. Jag kan inte minnas specifikt vilken jag tänker på, men det var ju så ibland att julen skildrades i en miljö där det var gröna gräsmattor och gråtunga moln. Eh, overkligt!

Långt fram i ganska vuxen ålder har det inte varit december för mig om det inte varit snö. När jag var 19 var jag hela december på Cypern och jag lovade mig själv att så kunde det inte fortsätta bli. Tomtar och ljumma vindar går inte riktigt ihop. Sedan flyttade jag ändå söderut, men inte lika långt. Det här är ändå hanterbart.

Jag får leva med det faktum att jag bosatt mig i en stad där december inte är lika med snö. Och vad göra? Det är bara att kompensera på annat sätt. Som att maxa med julpynt, låta jullistan på Spotify gå på repeat, koka kola tills sockret svämmar över och försöka hitta lugnet och bara njuta.

Snälla mörker, stör mig inte nu. Jag vill inte missa ännu en jul. Jag tänder mina ljus och gräver fram den stämning jag längtat efter sedan förra året. Det går ganska bra ändå. Trots regntunga skyar i stället för dalande flingor.

Det självklara skrivandet.

Hej min vän. Så tänker jag ofta när jag slår mig ner vid min Mac eller med penna och skrivbok. Att få skriva ner tankar som blir till ord i en text är som att anförtro sig åt en god vän. Jag är så glad att jag har den här vännen. Om jag förstått det rätt är det inte alla som har det.

Jag läste en artikel nyligen som beskrev det helande skrivandet. Allt som skribenten tog upp var sådana självklarheter för mig. Summan av artikeln var väl ungefär att skrivande är bra för själen på många sätt och vis. Amen. Man mår dåligt, man skriver av sig. Man tänker och grubblar, man skriver ur sig. Man har upplevt något roligt, man skriver ner det. Man = jag. Men jag tänker nog ofta att det är allmängiltigt och att alla gör så.

Även om artikeln inte kom med något nytt för mig, var det en bra påminnelse om vad jag borde prioritera. Det blev en kom-ihåg-lapp som singlade ner på mitt skrivbord.

Tidigare i veckan var jag med om två känslostormar, varav den ena fick mig ur balans och den andra var mer av en lättad suck. Som alla ni känslomänniskor vet kan det lätt bli stökigt när en sådan grej händer. Då tryckte mitt undermedvetna upp kom-ihåg-lappen i min panna och jag gjorde som den sa. Jag skrev.

Ibland är mobilen det enda verktyg jag har, och då får det funka. Jag ska säga dig att det funkar alldeles utmärkt. Efter 15 minuters knappande hade i alla fall hälften av alla känslor ramlat ner i ord och mitt känslorum kändes som storstädat. Det är bara en skrivprocess som kan göra sådan magi.

Testa, om du inte redan är en av oss, en av oss som skriver saker. Saker som kan vara vad som helst. Bara vi får skriva ner dem.

Skulle du möjligen, kanske, eventuellt kunna hjälpa?

Med detta blogginlägg tänkte jag fortsätta lite på temat "saker jag lärt mig av att krascha". När skrivlusten kommer som starkast till mig är det just precis när jag reflekterar över något jag tycker är viktigt, något jag ibland önskar att jag sett till att jag skulle ha förstått lite tidigare.

Den här insikten handlar om att be om hjälp, att fråga om råd och släppa lite på stoltheten.

Jag är lite av en obstinat kan-själv-person. Det är inget jag är superstolt över, för det ter sig ofta i att jag på ett rätt osympatiskt sätt avfärdar folk som försöker hjälpa mig. Och för min egen del är det en dödsfälla, då jag envisas med att göra saker jag egentligen inte kan. Som alla perfektionister vet är det ett h-vete att misslyckas – vilket man gör när man inte kan. Ni förstår den onda cirkeln.

Jag ska inte säga att jag har blivit någon expert på att fråga om hjälp, men jag har blivit väldigt mycket bättre. Det känns inte längre som ett totalt misslyckande att be om en extra hand för att lyfta ett tungt bord eller ringa pappa för att fråga om råd i kniviga situationer som jag inte kan reda ut på egen hand.

Det är en förvånansvärt fin känsla som infinner sig när jag inser att det finns så många som faktiskt vill hjälpa. Det gör mig lätt varm i kroppen att få en hjälpande hand, att få ett bra råd. Även om det sitter ganska långt inne är det befriande när jag vågar släppa ut det. Skulle du möjligen, kanske, eventuellt kunna hjälpa mig med en grej? Pjuh. Inte så himla farligt ändå.

Dagens tips är alltså att våga fråga. Du kanske redan har koll på det. Grattis. Själv är jag i övningsfasen.

Känn in ögonblicket.

Om det är något jag lärt mig efter min utdragna kraschperiod i livet så är det vikten av att ibland dra i nödbromsen.

Det kanske inte verkar så alla gånger. Jag hann bara gå upp till heltid en knapp månad innan jag utökade till 125 % med jobb och studier, plus alla timmar i och kring gymnastikhallen, men jag har faktiskt blivit bättre. Även om det på papper ser ut som om det inte går ihop (och det gör det inte heller alla gånger), har jag blivit väldigt mycket bättre på att balansera tillvaron.

Jag har lärt mig att säga stopp och begära omstart när det svämmar över. Den insikt jag bär med mig är att ingen annan vet något om tempot, därför måste jag ta ansvar över det själv.

Det är ingen som vet att min flextid slagit i taket för länge sedan. Ingen vet att jag snittar 5-6 timmar sömn per natt och inte äter min D-vitamin. Ingen har koll på min träningskalender och ser att det inte får plats med vilodagar. Ingen kan se eller ens föreställa sig min prestationsångest inför både jobb och skola.

Den enda som kan bromsa och sätta stopp är jag själv. Hela den här hösten har sprungit fram i ett rasande tempo och jag har älskat varje sekund. Men senaste veckorna har konstiga tecken dykt upp och då är det bara att säga ifrån.

Därför gör jag precis just nu bara det allra viktigaste. Jag ligger på min soffa och här tänker jag ligga en stund och bara starta om mig själv. Innan kvällen är slut ska jag göra lite gympafix. Kanske blir det allt. Får se om jag orkar träna. Får se om jag orkar plugga.

Jag tänker ligga här en stund och titta på denna bild som min storebror skickade till mig. "Tycker den är mycket du. Passar på att fånga ögonblicket på bild när ögonblicket finns där." Alla ögonblick är olika, men alla ögonblick är lika värda. Det gäller att känna in stunden och göra det som behövs. Ibland är det att ta en bild. Ibland är det att dra i nödbromsen.

It's not you, it's me – om avslut.

I tisdags hände det. Eller, egentligen bestämdes det tisdagen för två veckor sedan, men i tisdags verkligen hände det. Jag gjorde slut med min terapeut.

Jag satt där för två och en halv vecka sedan och i slutet av vårt samtal sa jag till henne att jag trodde att det var dags att gå vidare. Jag hade samlat mod till mig, det är lite läskigt att göra en sådan grej. Dels för att jag har svårt för avslut och avsked, dels för att jag omöjligt kan veta om jag är redo för det. Fast det där sista är faktiskt inte omöjligt. Jag vet att jag är redo för det. Att jag kunde samla modet var ju ett klart och tydligt bevis på det.

Hon verkade först lite förvånad, sedan ändå instämmande, men ville att vi skulle få ha ett riktigt avslut. Eftersom jag alltid varit på sidan av att vilja ha ett riktigt avslut kunde jag förstå henne. Så jag gick med på en avrundande samtalsgång, som alltså ägde rum i tisdags.

Efter mina 45 minuter i den lammullsbeklädda stolen lämnade jag byggnaden jag haft som en säker borg under ett tag nu med förvånansvärt lätta steg. Det var en konstig känsla som fyllde kroppen, som en tillbakablick över alla veckor som passerat. Och de känns som en hel livstid. Det är invecklat och komplext, jag vet inte hur jag skulle försöka förklara för dig, men det jag kan komma med som slutsats är att jag förstår att jag gick in i det där rummet som sjuk, men kom ut som frisk.

Precis så känner jag mig: frisk och välmående. Inte glad jämt, inte sorglös, inte problemfri, inte perfekt – och det är precis just det som gör att jag känner mig hel. Att jag känner de delarna också, låter dem ta plats och låter dem gå förbi.

Ett av våra sista samtalsämnen var kring mitt vemod och jag konstaterade att det alltid kommer vara en del av mig, men en del som jag accepterar, en del som kan ge något fint. Även om det var mitt beslut, och rätt beslut, att stänga den där dörren en sista gång (för nu i alla fall), kände jag så klart visst vemod. Skillnaden nu jämfört med då är bara att jag lät det komma och gå, jag lät det inte slå ner mig och ta över.

Det är inte du, det är jag. Så många gånger det säkert smärtat. Men den här gången var det ett tecken på framsteg. För nu, precis så här, precis i dag – det är det som är jag.

Från en av de där måndagarna i mars. Som ett annat liv.

Sånt som jag lärt mig: fel är också okej.

Måndag.

Måndag. Måndag. Måndag. Mången måndag ska man då måsta genomlida. Det är något med veckans första dag som känns så motigt, så ofta. Så också i dag. Började morgonen med att krama mamma och pappa hej då. Efter ett besök här som i vanlig ordning kändes för kort. Blä. Jag tycker inte om några avsked. Även detta följde med gråt i halsen hela dagen.

En sak som jag försökt lära mig, och har lärt mig lite grann, är att enstaka situationer inte behöver definiera hela min tillvaro. På samma sätt är det med känslor, tankar, tillstånd. Det gäller även för mer konkreta händelser och prestationer.

En dålig dag på jobbet där jag inte tycker att jag levererat betyder inte att jag är på gränsen till intelligensbefriad och inte borde fått gå ut grundskolan. En ledsen dag betyder inte att jag gått ner mig i en depression. En konflikt betyder inte att jag är en dålig människa.

En måndag som är som en måndag kan dessutom faktiskt vända. Som vanligt var det i träningskläder, med egna kroppen som verktyg, som jag motade bort gråt i halsen och vände upp-och-ner på känslorna i kväll.

Det är så skönt att veta att det går att göra om och göra rätt. På så sätt blir veckans första dag bra efter ett tag. Nog kan det bli fint ändå, även om man har lite att jobba på. En fin omgivning hjälper till exempel alltid.

Kom, kom, komma!

Alla dagar är inte bra dagar, men det finns något bra i alla dagar. Som en torsdag som denna, när man snoozar lite för länge, är stressad redan innan dagen har börjat och egentligen lite för hungrig för att cykla till jobbet med frukostmackan i packningen i stället för i magen. Hur ska en sådan dag bli?

Det är lätt att tänka att det kommer bli en dålig dag, tills en kollega studsar upp till ens skrivbord och upplyser om att det är skiljetecknets dag. Entusiastisk och omtänksam. "Jag tänkte jag måste ju säga det till dig!"

Det tänkte han rätt i, för det gjorde mig glad. Och påminde mig om att det faktiskt alltid finns någon slags anledning att fira.

Resten av dagen flöt kanske inte riktigt på i en yra av festligheter, så som man skulle vilja fira världens alla skiljetecken, men så är det vissa dagar – och det är ju okej. Jag fick i alla fall en väldans massa text skriven och det är väl kanske någon slags hyllning i alla fall.

Anyways, hatten av. För både skiljetecken och något bra i alla icke-bra dagar.

Tisdagarna i livet. #livetsbästa

Tisdagarna i livet alltså. De är precis så som livet ska vara. Det är inte mycket som saknas för att pricka av i princip allt jag gillar mest i världen.

Först jobbar jag några timmar, sedan är jag studieledig. Får grotta ner mig i grammatik och bli en del av den underbara universitetsvärlden igen. På eftermiddagen tränar jag tjejerna, hänger kvar i hallen med middag och språkböckerna tills jag får träna själv. Då kommer magin verkligen.

Det gäspas lite vid 20, men klockan 21 är det bara att kötta på. Och som det köttas. Grupptrycket är, som bekant, den bästa vägen till framgång och i kväll körde jag tack vare detta medel mina första flickisar på flera, flera år. Det var så roligt så jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. (För den oinvigde: en flickis är alltså som en handvolt, fast bakåt, kan man säga.)

Passet avslutas alltid med en rejäl omgång fys. Och finns det någon roligare variant än gympafys med egna kroppen? Svar: nej. Det som alla moderna träningsmänniskor kallar CrossFit har vi gymnaster i alla år bara kallat – styrka.

Efter en så speedad eftermiddag och kväll är det svårt att varva ner och sova. Nästintill omöjligt faktiskt. Kanske borde jag ta för vana att yoga ner mig lite i varv innan läggdags. Och då verkligen få med allt livets finaste på en och samma dag.

Tisdagarna i livet alltså. Potentiellt veckans bästa dag. Vem hade kunnat ana? En blyg liten tisdag bara.

Det handlar inte om träning, men om att bli gympastark.

Vänta! Det här kommer inte att handla om träning. Inte bara i alla fall. Och jag hoppas du förstår att det är viss ironi i bilden. Det är inte alltid det framgår i text. Inte i tal heller, för den delen. Ibland tror jag att folk tycker att jag är dum i huvudet, när det bara handlar om lite hederlig ironi. Nåja, inte det jag tänkte få ur mig i kväll.

Det jag funderat på har lite med träning att göra, men det går parallellt med hela livets känsla. Vi kan väl kalla det att jag dippade lite i livet för ganska så länge sedan nu. Det ena efter det andra föll mig ur händerna, men vissa saker höll jag fast i, även om jag egentligen inte riktigt orkade.

Minst två, tre gånger i veckan klädde jag på mig tightsen och tog mig till gymmet. Ibland var det outhärdligt, särskilt de gånger jag kände att det psykiska förfallet också tog sig uttryck fysiskt. Men jag höll mig fast. Och jag tror att det var ett vinnande koncept.

Nu har jag fastnat i ett skönt flow av yoga, gymnastik och andra blandade småhopp. Nyckeln till att träning ger mig energi ligger säkerligen i att det är ett rum fritt från prestation för mig. Jag bara är, jag bara gör, jag bara mår. Men ärligt, det är väldigt härligt att känna att jag faktiskt börjar orka ta i lite grann igen.

Jag är en så glad person just nu. Förvisso lite arg ibland, men en kollega tyckte det var bättre det än att jag är ledsen. Kanske har han rätt. Det tyder ändå på någon slags energi. Envisheten är tillbaka.

Som gymnast behöver man vara stark fysiskt, och dessutom ha ett stabilt psyke. Om man kraschar i en volt behöver man genast köra den igen, för att inte få en så kallad spärr. Jag är så himla redo att köra på med en massa volter igen (alltså, just det här var metaforiskt). Jag är så sugen på att bli riktigt gympastark igen (det menar jag på även på rikt).

Tack, träning. Det blev visst om det ändå. Men du förstår. För dig kanske det är något annat.

Skillnader och likheter.

När man har varit med om något mindre trevligt vill man helst undvika att vara med om det igen. Det är inte alltid exakt samma situation, men närliggande hot. Ni vet, har man ätit en dålig skaldjurspasta är räkfrossa inte särskilt lockande. Har man brytit armen när man åkt snowboard är det lite läskigt att ställa sig på en bräda igen.

Har man smakat på livets mörkaste sidor är det obehagligt så fort det börjar skymma minsta lilla. Och det ska du veta, ibland blir jag livrädd och tror att jag ramlat igen. Känslor och tankar kan komma så snabbt och så nära inpå. Allt känns likadant. Lika hopplöst. Lika håglöst.

Men. Det finns ett men. För det finns så otroligt många skillnader. Och när jag börjar räkna dem förstår jag att det inte alls är på väg att bli konstant beckmörkt, det är bara tillfälligt. För det är så mycket som ändå går.

Det kan vara svårt att förklara, och säkert låta löjligt och litet, men det är en seger att orka läsa hela tidningen, måla naglarna och dricka en kopp te på kvällen. Det är en vinst att packa upp dagens väska och förbereda morgondagens, göra i ordning matlådor, vattna blommor, öppna ett brev. Varenda steg jag tar utan motstånd känner jag skillnaden. Nu jämfört med då. Före jämfört med efter.

Jag skräms av likheterna som ibland smyger på, men använder skillnaderna som skydd och sköld. Nu orkar jag det. Och jag firar så många små segrar varje dag. Du skulle bara veta vilken fest det är.

Födelsedagsrevanschen.

För ett år sedan fyllde jag 28 år. Jag såg fram emot min födelsedag, som jag brukar göra. Men morgonen den kom var morgonen som det började spricka för mig på riktigt. Jag kom inte ur sängen. Hur mycket jag än försökte. Jag fick sjukanmäla mig, och visst hade jag ont i huvudet, men det sprängde på ett sätt jag inte riktigt känt förut (och då är jag ändå en migränperson).

Jag kunde inte tänka mig något värre än att träffa folk. Jag fick panik av tanken på att kolleger skulle gratta mig på födelsedagen. Jag ville inte att någon skulle se mig eller ägna mig en tanke. Det var till och med jobbigt att ta emot sms. Även de där torra "Grattis" som någon avlägsen person skriver på Facebook.

Det var min födelsedag och jag mådde piss. Men jag förstod nog inte riktigt att jag faktiskt var sjuk. På riktigt. Det fick gå många liknande morgnar och dagar och kvällar för att jag skulle inse det. Det var till och med folk som sa det till mig, varpå jag svarade att jag inte gjorde sånt. Vad nu det skulle betyda. Uppenbarligen var det en lögn, eftersom jag grät nästan varje dag. Och sånt gör jag inte i vanliga fall.

I går lyssnade jag på Värvet, när Kristoffer Triumf intervjuar Gunilla Bergström. Hon pratar om det som kallas utmattningsdepression, ett läge hon själv besökt, och mycket av det hon beskriver träffade mig rakt i hjärtat.

Svårigheten med att ta sig igenom en dag. Önskan om att bara vilja sova. Det omöjliga uppdraget att lyfta något från golvet, sätta på sig en strumpa, avgöra om man ska koka kaffe eller gå på toa först. Ni förstår, sådana oerhört komplicerade beslut. Och känslan av att inte riktigt existera, eftersom man inte vill annat än att sova.

När Gunilla berättar om detta påpekar Kristoffer att han aldrig hört någon prata om det förut. Det träffade mig också. För precis så är det. Det pratas inte om det som gör oss sjuka i huvudet. Och det är, när man tänker på det lite till, faktiskt helt sjukt.

Jag vet inte riktigt om man någonsin blir helt frisk från något som har stark koppling till ens egen personlighet, ens höga krav och sätt att vara, men jag vet att det blir bättre. Mycket för att jag haft folk omkring mig som låtit mig prata om det. Tack från hela mitt hjärta till er. Det är den finaste present en person kan få.

I dag fyller jag 29 år. Det har ösregnat stora delar av dagen, men jag är på ett helt strålande bra humör. Jag har valt bra tankar i dag och blivit så glad in i själen över varje grattis jag fått. Ingen frukost på sängen får man i ett enkvinnashushåll, men jag fick en sång av 30 kids i en gymnastikhall. Det får minsann inte alla. Men det fick jag. Och så fick jag även revansch på födelsedagen. Faktiskt på livet i allmänhet. Det gör mig lycklig.

Grattis till min kära vän Soffe också. Du är bra. Jag hoppas du får fira med ett lodjursgäng. Ja, lodjuret, vilken stjärna i naturen.

Vad spelar ensamheten för roll?

Jag har lovat mig själv att skriva något varje dag. Vad som helst. Kort som långt. Viktigt som oviktigt. Och jag håller löftet till mig själv ganska bra. Men det är inte mycket av det som kommer ut här. Det mesta finns i gömda Worddokument, fina skrivböcker, kanske på en papperslapp eller i min telefon. Inte mycket passerar "publicera". Vilket är befriande på så sätt att det blir väldigt kravlöst. Det finns inga gränser och orden kommer fritt. Men på samma gång kan jag känna en frihet i att låta något komma fram, som andra får ta del av.

Dels för att jag tänker att det inte ska vara skämmigt att åskådliggöra att man är en person med hjärnspöken. Dels för att jag tänker att det kan ju faktiskt då, eventuellt, möjligen, på chans bli en igenkänning för någon. För någon som också har hjärnspöken. Någon som också skäms.

Nog för att jag vet att svamlet mest når ut till närmast sörjande, statistiken talar sitt tydliga språk, men ett publicerat ord finns ändå. Den som letar kan finna. Och som med så mycket annat kan jag ibland tänka, att vad gör skrivandet för nytta om det inte är till nytta för någon annan.

Det är lite så jag livsfilosoferar i största allmänhet. Vad gör jag för nytta om jag inte gör något för någon annan? Hur räknas ett ord som bara lästs av mig? Vad spelar en tanke för roll om den inte blivit handling som gjort någon annan gott? Hur mycket har en dag varit värd om jag inte gjort något som fört någon annan framåt, uppåt, på något sätt i en bra riktning?

Det är därför som jag ibland vill låta det publiceras. Det som tänks, grubblas och sedan skrivs. Och även närmast sörjande kan kanske behöva en igenkänning. Eller i alla fall få hela, ärliga bilden av mig. Det är inte bara yogaeufori, gympabubbla och välstädat hem. Det är en hel massa annat. Hjärnspöken som växer när de får bo i ensamhet. De måste alltså ut ibland – annars äter de upp mig.

When in Rome...

Tidigare i vår var jag med min mamma i Rom – en helt underbar resa. Och ni vet, när man är i Rom ska man njuta av god mat (man försöker ju i alla fall träffa rätt bland alla fällor), vin och den allmänt råhäftiga stämningen bland jättegammalt och ganska så nytt. Det gjorde vi. Massor. Men jag passade även på att sitta inne på hotellet några timmar en förmiddag. För "when in Rome..." – kan man också skriva prov.

Som ett led i att göra mindre dåliga saker (sådant som får mig att gråta av ångest dagligen) och göra mer rätt saker (sådant som ger energi och lyfter mig), sökte jag in till en kurs på uni nu till hösten. Antagningen skulle ske genom ett urvalsprov och givetvis gavs det samma dag som jag skulle njuta av livet i Rom. Men vet du vad, jag njöt av livet så himla mycket när jag skrev provet. Det var så roligt. Det var så rätt.

I några månader har jag nu gått och intalat mig att jag får ta beskedet när det kommer, och inte stressa i väg i tankarna innan. Men jag har tänkt massor, och mycket på om jag skulle kunna ta en motgång. Troligen inte, har jag kommit fram till varenda gång. Som med det mesta grubbel var det bortkastat. Särskilt mycket eftersom jag i dag fick beskedet att jag är ANTAGEN!

På riktigt, jag blev så glad så jag hoppade nyss lite sprättigt i duschen. Det här var en viktig vinst och en energikick som kom väldigt lägligt. Tack. Tack till mig själv för att jag fortfarande kan något om det jag kan något om. Tack till min mamma, som inte stressade mig, utan lät mig skriva på och skriva färdigt, fastän vi var i Rom.

Det här ska nog bli bra. RÅBRA!

Allt kan inte sovas på.

Just det. Jag tog mig runt Varvet. Det vet alla som varit omkring mig sedan dess. Men det kan inte upprepas nog. De där 2,1 milen blev så symboliska och gav mig så mycket energi. Det sparkade igång mig igen. Bröt ner mig till dagen efter själva loppet, men efteråt gick jag upp i varv. Som om någon skruvat upp mig. Vilken vinst.

Det har snurrat på så där. Jag har snurrat in i en fartfylld vardag igen. Det är som om ett års borttappad energi kom tillbaka och ville bli använd. Jag kände att det bara var att börja använda. Du vet hur glad man blir när man hittar något man tror är borttappat för alltid. Typ ett smycke med sentimentalt värde som dyker upp i en väska någonstans. Kittlande. Givetvis använder man bara det smycket i veckor sedan.

Som en tänkare kommer jag dock aldrig ifrån mina tankar. Även om jag springer 2,1 mil och lever på lyckorus. I hektiska perioder glömmer jag bara lätt bort att jag tänker, jag lägger allt på hög. Det är så det blir rörigt.

I går hände något som gjorde att jag fick mig en tankeställare. Och det slog mig att jag inte skrivit av mig på länge. Alla experter har sagt att man ska undvika skärmar innan läggdags, men med så många tankar i huvudet kändes papper och penna för långsamt. Drygt 2000 ord senare kände jag att jag bara just hade börjat och kommit igång. Men jag la ner och la mig och sov.

Fast jag sov inte länge. Vaknade av mitt eget suckande och fick sätta mig upp i sängen. Vissa saker kan man kort och gott inte sova på. Vissa saker måste skrivas – kanske egentligen skrikas – ut och skrivas ner. Så jag fortsätter med det. Dessutom vet jag att jag snart är där igen. Där på bilden ni ser. Då blir det återigen lite lugn och ro i själen.

Väninnekören som sjunger ja.

Har du läst Lena Anderssons Augustprisbelönade "Egenmäktigt förfarande"? Även om du inte gjort det (gör det) förstår du säkert referensen. Huvudkaraktären i romanen är en kvinna, som så många andra kvinnor, brottas med livets olika svårigheter. I med- och motgång har hon, vad hon kallar, en väninnekör. De tycker både det ena och det andra om hur hon bör och ska leva sitt liv. Kan kännas lite gnällig, stundom. I alla fall ur huvudkaraktärens ögon.

Jag har också en väninnekör. Men den är inte gnällig på något vis. Det är en sjungande, dansande, hoppande, ja-sägande grupp kvinnor. Någon föreslår svampplockning – alla säger ja. Någon vill spela boule – alla säger ja. Någon vill ha vinprovning – alla säger ja. En själv vill springa Blodomloppet – alla säger ja (fastän majoriteten flertalet gånger uttryckt starkt förakt mot löpning). En själv föreslår långklänning en onsdag på Operan – alla säger ja, för varför skulle man inte ta på sig den långa svarta när man får ett tillfälle?

Jag har tidigare redogjort för en ny livsstrategi: att säga nej. Den har jag inte övergett. Det är fortfarande något jag försöker lära mig, för att inte ryckas med och ryckas bort. Men i och med att jag nu återigen känner att jag står stadigt på jorden, testar jag också att säga ja. Främst till sådant som skrämmer mig. Sådant som jag vet att väninnekören skulle ha gjort, testat, vågat.

Jag har det bra, jag. En väninnekör som sjunger ja och massor med andra bra personer som gör dagarna så fina. Vissa här. Andra där. Men alla är de delar till att jag börjar känna mig riktigt, på riktigt, hel igen.