Känn in ögonblicket.

Om det är något jag lärt mig efter min utdragna kraschperiod i livet så är det vikten av att ibland dra i nödbromsen.

Det kanske inte verkar så alla gånger. Jag hann bara gå upp till heltid en knapp månad innan jag utökade till 125 % med jobb och studier, plus alla timmar i och kring gymnastikhallen, men jag har faktiskt blivit bättre. Även om det på papper ser ut som om det inte går ihop (och det gör det inte heller alla gånger), har jag blivit väldigt mycket bättre på att balansera tillvaron.

Jag har lärt mig att säga stopp och begära omstart när det svämmar över. Den insikt jag bär med mig är att ingen annan vet något om tempot, därför måste jag ta ansvar över det själv.

Det är ingen som vet att min flextid slagit i taket för länge sedan. Ingen vet att jag snittar 5-6 timmar sömn per natt och inte äter min D-vitamin. Ingen har koll på min träningskalender och ser att det inte får plats med vilodagar. Ingen kan se eller ens föreställa sig min prestationsångest inför både jobb och skola.

Den enda som kan bromsa och sätta stopp är jag själv. Hela den här hösten har sprungit fram i ett rasande tempo och jag har älskat varje sekund. Men senaste veckorna har konstiga tecken dykt upp och då är det bara att säga ifrån.

Därför gör jag precis just nu bara det allra viktigaste. Jag ligger på min soffa och här tänker jag ligga en stund och bara starta om mig själv. Innan kvällen är slut ska jag göra lite gympafix. Kanske blir det allt. Får se om jag orkar träna. Får se om jag orkar plugga.

Jag tänker ligga här en stund och titta på denna bild som min storebror skickade till mig. "Tycker den är mycket du. Passar på att fånga ögonblicket på bild när ögonblicket finns där." Alla ögonblick är olika, men alla ögonblick är lika värda. Det gäller att känna in stunden och göra det som behövs. Ibland är det att ta en bild. Ibland är det att dra i nödbromsen.

It's not you, it's me – om avslut.

I tisdags hände det. Eller, egentligen bestämdes det tisdagen för två veckor sedan, men i tisdags verkligen hände det. Jag gjorde slut med min terapeut.

Jag satt där för två och en halv vecka sedan och i slutet av vårt samtal sa jag till henne att jag trodde att det var dags att gå vidare. Jag hade samlat mod till mig, det är lite läskigt att göra en sådan grej. Dels för att jag har svårt för avslut och avsked, dels för att jag omöjligt kan veta om jag är redo för det. Fast det där sista är faktiskt inte omöjligt. Jag vet att jag är redo för det. Att jag kunde samla modet var ju ett klart och tydligt bevis på det.

Hon verkade först lite förvånad, sedan ändå instämmande, men ville att vi skulle få ha ett riktigt avslut. Eftersom jag alltid varit på sidan av att vilja ha ett riktigt avslut kunde jag förstå henne. Så jag gick med på en avrundande samtalsgång, som alltså ägde rum i tisdags.

Efter mina 45 minuter i den lammullsbeklädda stolen lämnade jag byggnaden jag haft som en säker borg under ett tag nu med förvånansvärt lätta steg. Det var en konstig känsla som fyllde kroppen, som en tillbakablick över alla veckor som passerat. Och de känns som en hel livstid. Det är invecklat och komplext, jag vet inte hur jag skulle försöka förklara för dig, men det jag kan komma med som slutsats är att jag förstår att jag gick in i det där rummet som sjuk, men kom ut som frisk.

Precis så känner jag mig: frisk och välmående. Inte glad jämt, inte sorglös, inte problemfri, inte perfekt – och det är precis just det som gör att jag känner mig hel. Att jag känner de delarna också, låter dem ta plats och låter dem gå förbi.

Ett av våra sista samtalsämnen var kring mitt vemod och jag konstaterade att det alltid kommer vara en del av mig, men en del som jag accepterar, en del som kan ge något fint. Även om det var mitt beslut, och rätt beslut, att stänga den där dörren en sista gång (för nu i alla fall), kände jag så klart visst vemod. Skillnaden nu jämfört med då är bara att jag lät det komma och gå, jag lät det inte slå ner mig och ta över.

Det är inte du, det är jag. Så många gånger det säkert smärtat. Men den här gången var det ett tecken på framsteg. För nu, precis så här, precis i dag – det är det som är jag.

Från en av de där måndagarna i mars. Som ett annat liv.

Sånt som jag lärt mig: fel är också okej.

Måndag.

Måndag. Måndag. Måndag. Mången måndag ska man då måsta genomlida. Det är något med veckans första dag som känns så motigt, så ofta. Så också i dag. Började morgonen med att krama mamma och pappa hej då. Efter ett besök här som i vanlig ordning kändes för kort. Blä. Jag tycker inte om några avsked. Även detta följde med gråt i halsen hela dagen.

En sak som jag försökt lära mig, och har lärt mig lite grann, är att enstaka situationer inte behöver definiera hela min tillvaro. På samma sätt är det med känslor, tankar, tillstånd. Det gäller även för mer konkreta händelser och prestationer.

En dålig dag på jobbet där jag inte tycker att jag levererat betyder inte att jag är på gränsen till intelligensbefriad och inte borde fått gå ut grundskolan. En ledsen dag betyder inte att jag gått ner mig i en depression. En konflikt betyder inte att jag är en dålig människa.

En måndag som är som en måndag kan dessutom faktiskt vända. Som vanligt var det i träningskläder, med egna kroppen som verktyg, som jag motade bort gråt i halsen och vände upp-och-ner på känslorna i kväll.

Det är så skönt att veta att det går att göra om och göra rätt. På så sätt blir veckans första dag bra efter ett tag. Nog kan det bli fint ändå, även om man har lite att jobba på. En fin omgivning hjälper till exempel alltid.

Kom, kom, komma!

Alla dagar är inte bra dagar, men det finns något bra i alla dagar. Som en torsdag som denna, när man snoozar lite för länge, är stressad redan innan dagen har börjat och egentligen lite för hungrig för att cykla till jobbet med frukostmackan i packningen i stället för i magen. Hur ska en sådan dag bli?

Det är lätt att tänka att det kommer bli en dålig dag, tills en kollega studsar upp till ens skrivbord och upplyser om att det är skiljetecknets dag. Entusiastisk och omtänksam. "Jag tänkte jag måste ju säga det till dig!"

Det tänkte han rätt i, för det gjorde mig glad. Och påminde mig om att det faktiskt alltid finns någon slags anledning att fira.

Resten av dagen flöt kanske inte riktigt på i en yra av festligheter, så som man skulle vilja fira världens alla skiljetecken, men så är det vissa dagar – och det är ju okej. Jag fick i alla fall en väldans massa text skriven och det är väl kanske någon slags hyllning i alla fall.

Anyways, hatten av. För både skiljetecken och något bra i alla icke-bra dagar.

Tisdagarna i livet. #livetsbästa

Tisdagarna i livet alltså. De är precis så som livet ska vara. Det är inte mycket som saknas för att pricka av i princip allt jag gillar mest i världen.

Först jobbar jag några timmar, sedan är jag studieledig. Får grotta ner mig i grammatik och bli en del av den underbara universitetsvärlden igen. På eftermiddagen tränar jag tjejerna, hänger kvar i hallen med middag och språkböckerna tills jag får träna själv. Då kommer magin verkligen.

Det gäspas lite vid 20, men klockan 21 är det bara att kötta på. Och som det köttas. Grupptrycket är, som bekant, den bästa vägen till framgång och i kväll körde jag tack vare detta medel mina första flickisar på flera, flera år. Det var så roligt så jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. (För den oinvigde: en flickis är alltså som en handvolt, fast bakåt, kan man säga.)

Passet avslutas alltid med en rejäl omgång fys. Och finns det någon roligare variant än gympafys med egna kroppen? Svar: nej. Det som alla moderna träningsmänniskor kallar CrossFit har vi gymnaster i alla år bara kallat – styrka.

Efter en så speedad eftermiddag och kväll är det svårt att varva ner och sova. Nästintill omöjligt faktiskt. Kanske borde jag ta för vana att yoga ner mig lite i varv innan läggdags. Och då verkligen få med allt livets finaste på en och samma dag.

Tisdagarna i livet alltså. Potentiellt veckans bästa dag. Vem hade kunnat ana? En blyg liten tisdag bara.

Det handlar inte om träning, men om att bli gympastark.

Vänta! Det här kommer inte att handla om träning. Inte bara i alla fall. Och jag hoppas du förstår att det är viss ironi i bilden. Det är inte alltid det framgår i text. Inte i tal heller, för den delen. Ibland tror jag att folk tycker att jag är dum i huvudet, när det bara handlar om lite hederlig ironi. Nåja, inte det jag tänkte få ur mig i kväll.

Det jag funderat på har lite med träning att göra, men det går parallellt med hela livets känsla. Vi kan väl kalla det att jag dippade lite i livet för ganska så länge sedan nu. Det ena efter det andra föll mig ur händerna, men vissa saker höll jag fast i, även om jag egentligen inte riktigt orkade.

Minst två, tre gånger i veckan klädde jag på mig tightsen och tog mig till gymmet. Ibland var det outhärdligt, särskilt de gånger jag kände att det psykiska förfallet också tog sig uttryck fysiskt. Men jag höll mig fast. Och jag tror att det var ett vinnande koncept.

Nu har jag fastnat i ett skönt flow av yoga, gymnastik och andra blandade småhopp. Nyckeln till att träning ger mig energi ligger säkerligen i att det är ett rum fritt från prestation för mig. Jag bara är, jag bara gör, jag bara mår. Men ärligt, det är väldigt härligt att känna att jag faktiskt börjar orka ta i lite grann igen.

Jag är en så glad person just nu. Förvisso lite arg ibland, men en kollega tyckte det var bättre det än att jag är ledsen. Kanske har han rätt. Det tyder ändå på någon slags energi. Envisheten är tillbaka.

Som gymnast behöver man vara stark fysiskt, och dessutom ha ett stabilt psyke. Om man kraschar i en volt behöver man genast köra den igen, för att inte få en så kallad spärr. Jag är så himla redo att köra på med en massa volter igen (alltså, just det här var metaforiskt). Jag är så sugen på att bli riktigt gympastark igen (det menar jag på även på rikt).

Tack, träning. Det blev visst om det ändå. Men du förstår. För dig kanske det är något annat.

Skillnader och likheter.

När man har varit med om något mindre trevligt vill man helst undvika att vara med om det igen. Det är inte alltid exakt samma situation, men närliggande hot. Ni vet, har man ätit en dålig skaldjurspasta är räkfrossa inte särskilt lockande. Har man brytit armen när man åkt snowboard är det lite läskigt att ställa sig på en bräda igen.

Har man smakat på livets mörkaste sidor är det obehagligt så fort det börjar skymma minsta lilla. Och det ska du veta, ibland blir jag livrädd och tror att jag ramlat igen. Känslor och tankar kan komma så snabbt och så nära inpå. Allt känns likadant. Lika hopplöst. Lika håglöst.

Men. Det finns ett men. För det finns så otroligt många skillnader. Och när jag börjar räkna dem förstår jag att det inte alls är på väg att bli konstant beckmörkt, det är bara tillfälligt. För det är så mycket som ändå går.

Det kan vara svårt att förklara, och säkert låta löjligt och litet, men det är en seger att orka läsa hela tidningen, måla naglarna och dricka en kopp te på kvällen. Det är en vinst att packa upp dagens väska och förbereda morgondagens, göra i ordning matlådor, vattna blommor, öppna ett brev. Varenda steg jag tar utan motstånd känner jag skillnaden. Nu jämfört med då. Före jämfört med efter.

Jag skräms av likheterna som ibland smyger på, men använder skillnaderna som skydd och sköld. Nu orkar jag det. Och jag firar så många små segrar varje dag. Du skulle bara veta vilken fest det är.

Födelsedagsrevanschen.

För ett år sedan fyllde jag 28 år. Jag såg fram emot min födelsedag, som jag brukar göra. Men morgonen den kom var morgonen som det började spricka för mig på riktigt. Jag kom inte ur sängen. Hur mycket jag än försökte. Jag fick sjukanmäla mig, och visst hade jag ont i huvudet, men det sprängde på ett sätt jag inte riktigt känt förut (och då är jag ändå en migränperson).

Jag kunde inte tänka mig något värre än att träffa folk. Jag fick panik av tanken på att kolleger skulle gratta mig på födelsedagen. Jag ville inte att någon skulle se mig eller ägna mig en tanke. Det var till och med jobbigt att ta emot sms. Även de där torra "Grattis" som någon avlägsen person skriver på Facebook.

Det var min födelsedag och jag mådde piss. Men jag förstod nog inte riktigt att jag faktiskt var sjuk. På riktigt. Det fick gå många liknande morgnar och dagar och kvällar för att jag skulle inse det. Det var till och med folk som sa det till mig, varpå jag svarade att jag inte gjorde sånt. Vad nu det skulle betyda. Uppenbarligen var det en lögn, eftersom jag grät nästan varje dag. Och sånt gör jag inte i vanliga fall.

I går lyssnade jag på Värvet, när Kristoffer Triumf intervjuar Gunilla Bergström. Hon pratar om det som kallas utmattningsdepression, ett läge hon själv besökt, och mycket av det hon beskriver träffade mig rakt i hjärtat.

Svårigheten med att ta sig igenom en dag. Önskan om att bara vilja sova. Det omöjliga uppdraget att lyfta något från golvet, sätta på sig en strumpa, avgöra om man ska koka kaffe eller gå på toa först. Ni förstår, sådana oerhört komplicerade beslut. Och känslan av att inte riktigt existera, eftersom man inte vill annat än att sova.

När Gunilla berättar om detta påpekar Kristoffer att han aldrig hört någon prata om det förut. Det träffade mig också. För precis så är det. Det pratas inte om det som gör oss sjuka i huvudet. Och det är, när man tänker på det lite till, faktiskt helt sjukt.

Jag vet inte riktigt om man någonsin blir helt frisk från något som har stark koppling till ens egen personlighet, ens höga krav och sätt att vara, men jag vet att det blir bättre. Mycket för att jag haft folk omkring mig som låtit mig prata om det. Tack från hela mitt hjärta till er. Det är den finaste present en person kan få.

I dag fyller jag 29 år. Det har ösregnat stora delar av dagen, men jag är på ett helt strålande bra humör. Jag har valt bra tankar i dag och blivit så glad in i själen över varje grattis jag fått. Ingen frukost på sängen får man i ett enkvinnashushåll, men jag fick en sång av 30 kids i en gymnastikhall. Det får minsann inte alla. Men det fick jag. Och så fick jag även revansch på födelsedagen. Faktiskt på livet i allmänhet. Det gör mig lycklig.

Grattis till min kära vän Soffe också. Du är bra. Jag hoppas du får fira med ett lodjursgäng. Ja, lodjuret, vilken stjärna i naturen.

Vad spelar ensamheten för roll?

Jag har lovat mig själv att skriva något varje dag. Vad som helst. Kort som långt. Viktigt som oviktigt. Och jag håller löftet till mig själv ganska bra. Men det är inte mycket av det som kommer ut här. Det mesta finns i gömda Worddokument, fina skrivböcker, kanske på en papperslapp eller i min telefon. Inte mycket passerar "publicera". Vilket är befriande på så sätt att det blir väldigt kravlöst. Det finns inga gränser och orden kommer fritt. Men på samma gång kan jag känna en frihet i att låta något komma fram, som andra får ta del av.

Dels för att jag tänker att det inte ska vara skämmigt att åskådliggöra att man är en person med hjärnspöken. Dels för att jag tänker att det kan ju faktiskt då, eventuellt, möjligen, på chans bli en igenkänning för någon. För någon som också har hjärnspöken. Någon som också skäms.

Nog för att jag vet att svamlet mest når ut till närmast sörjande, statistiken talar sitt tydliga språk, men ett publicerat ord finns ändå. Den som letar kan finna. Och som med så mycket annat kan jag ibland tänka, att vad gör skrivandet för nytta om det inte är till nytta för någon annan.

Det är lite så jag livsfilosoferar i största allmänhet. Vad gör jag för nytta om jag inte gör något för någon annan? Hur räknas ett ord som bara lästs av mig? Vad spelar en tanke för roll om den inte blivit handling som gjort någon annan gott? Hur mycket har en dag varit värd om jag inte gjort något som fört någon annan framåt, uppåt, på något sätt i en bra riktning?

Det är därför som jag ibland vill låta det publiceras. Det som tänks, grubblas och sedan skrivs. Och även närmast sörjande kan kanske behöva en igenkänning. Eller i alla fall få hela, ärliga bilden av mig. Det är inte bara yogaeufori, gympabubbla och välstädat hem. Det är en hel massa annat. Hjärnspöken som växer när de får bo i ensamhet. De måste alltså ut ibland – annars äter de upp mig.

When in Rome...

Tidigare i vår var jag med min mamma i Rom – en helt underbar resa. Och ni vet, när man är i Rom ska man njuta av god mat (man försöker ju i alla fall träffa rätt bland alla fällor), vin och den allmänt råhäftiga stämningen bland jättegammalt och ganska så nytt. Det gjorde vi. Massor. Men jag passade även på att sitta inne på hotellet några timmar en förmiddag. För "when in Rome..." – kan man också skriva prov.

Som ett led i att göra mindre dåliga saker (sådant som får mig att gråta av ångest dagligen) och göra mer rätt saker (sådant som ger energi och lyfter mig), sökte jag in till en kurs på uni nu till hösten. Antagningen skulle ske genom ett urvalsprov och givetvis gavs det samma dag som jag skulle njuta av livet i Rom. Men vet du vad, jag njöt av livet så himla mycket när jag skrev provet. Det var så roligt. Det var så rätt.

I några månader har jag nu gått och intalat mig att jag får ta beskedet när det kommer, och inte stressa i väg i tankarna innan. Men jag har tänkt massor, och mycket på om jag skulle kunna ta en motgång. Troligen inte, har jag kommit fram till varenda gång. Som med det mesta grubbel var det bortkastat. Särskilt mycket eftersom jag i dag fick beskedet att jag är ANTAGEN!

På riktigt, jag blev så glad så jag hoppade nyss lite sprättigt i duschen. Det här var en viktig vinst och en energikick som kom väldigt lägligt. Tack. Tack till mig själv för att jag fortfarande kan något om det jag kan något om. Tack till min mamma, som inte stressade mig, utan lät mig skriva på och skriva färdigt, fastän vi var i Rom.

Det här ska nog bli bra. RÅBRA!

Allt kan inte sovas på.

Just det. Jag tog mig runt Varvet. Det vet alla som varit omkring mig sedan dess. Men det kan inte upprepas nog. De där 2,1 milen blev så symboliska och gav mig så mycket energi. Det sparkade igång mig igen. Bröt ner mig till dagen efter själva loppet, men efteråt gick jag upp i varv. Som om någon skruvat upp mig. Vilken vinst.

Det har snurrat på så där. Jag har snurrat in i en fartfylld vardag igen. Det är som om ett års borttappad energi kom tillbaka och ville bli använd. Jag kände att det bara var att börja använda. Du vet hur glad man blir när man hittar något man tror är borttappat för alltid. Typ ett smycke med sentimentalt värde som dyker upp i en väska någonstans. Kittlande. Givetvis använder man bara det smycket i veckor sedan.

Som en tänkare kommer jag dock aldrig ifrån mina tankar. Även om jag springer 2,1 mil och lever på lyckorus. I hektiska perioder glömmer jag bara lätt bort att jag tänker, jag lägger allt på hög. Det är så det blir rörigt.

I går hände något som gjorde att jag fick mig en tankeställare. Och det slog mig att jag inte skrivit av mig på länge. Alla experter har sagt att man ska undvika skärmar innan läggdags, men med så många tankar i huvudet kändes papper och penna för långsamt. Drygt 2000 ord senare kände jag att jag bara just hade börjat och kommit igång. Men jag la ner och la mig och sov.

Fast jag sov inte länge. Vaknade av mitt eget suckande och fick sätta mig upp i sängen. Vissa saker kan man kort och gott inte sova på. Vissa saker måste skrivas – kanske egentligen skrikas – ut och skrivas ner. Så jag fortsätter med det. Dessutom vet jag att jag snart är där igen. Där på bilden ni ser. Då blir det återigen lite lugn och ro i själen.

Väninnekören som sjunger ja.

Har du läst Lena Anderssons Augustprisbelönade "Egenmäktigt förfarande"? Även om du inte gjort det (gör det) förstår du säkert referensen. Huvudkaraktären i romanen är en kvinna, som så många andra kvinnor, brottas med livets olika svårigheter. I med- och motgång har hon, vad hon kallar, en väninnekör. De tycker både det ena och det andra om hur hon bör och ska leva sitt liv. Kan kännas lite gnällig, stundom. I alla fall ur huvudkaraktärens ögon.

Jag har också en väninnekör. Men den är inte gnällig på något vis. Det är en sjungande, dansande, hoppande, ja-sägande grupp kvinnor. Någon föreslår svampplockning – alla säger ja. Någon vill spela boule – alla säger ja. Någon vill ha vinprovning – alla säger ja. En själv vill springa Blodomloppet – alla säger ja (fastän majoriteten flertalet gånger uttryckt starkt förakt mot löpning). En själv föreslår långklänning en onsdag på Operan – alla säger ja, för varför skulle man inte ta på sig den långa svarta när man får ett tillfälle?

Jag har tidigare redogjort för en ny livsstrategi: att säga nej. Den har jag inte övergett. Det är fortfarande något jag försöker lära mig, för att inte ryckas med och ryckas bort. Men i och med att jag nu återigen känner att jag står stadigt på jorden, testar jag också att säga ja. Främst till sådant som skrämmer mig. Sådant som jag vet att väninnekören skulle ha gjort, testat, vågat.

Jag har det bra, jag. En väninnekör som sjunger ja och massor med andra bra personer som gör dagarna så fina. Vissa här. Andra där. Men alla är de delar till att jag börjar känna mig riktigt, på riktigt, hel igen.

Det är mer än bara ett Varv.

Jag är ingen löpare, men – ibland händer det att jag anmäler mig till lopp. Det har hänt tre gånger nu att jag anmält mig till GöteborgsVarvet, världens största halvmaraton. Så stort i antal anmälda för att så många hobbylöpare tar sig an utmaningen. Undertecknad en av dem.

Tre gånger har jag anmält mig i tron om att en startplats ska ge mig motivation att bli en seriös löpare. En sådan som tränar intervaller och springer med pulsklocka. Det har hänt – ingen gång. Tre gånger har jag nu svettats lite inombords så här dagen innan loppet, för att jag insett att jag egentligen inte är i form för att springa 21 kilometer.

Första gången hade jag ett svullet och ömmande knä. Men jag sprang ändå. Andra gången lyckades jag skära upp ett jack i fotleden dagen innan Varvet. Men jag sprang ändå. Nu, tredje gången, har jag under cirka ett års tid burit på någon slags livskris i min ryggsäck. Inte något som direkt hjälpt peppen i vardagen eller gett motivation att köpa en pulsklocka. Men vet du vad, i morgon ska jag springa ändå.

Jag ska visa för mig själv att om än mycket annat har fallit ifrån mig, så sitter den där envisheten kvar. Det ska du minsann få se. Har man anmält sig till ett GöteborgsVarv, då springer man ett GöteborgsVarv. Just i år valde jag att åka till Rom en vecka innan Varvet och satsade på seriös kolhydratladdning i fyra dagar. I kväll har jag druckit vatten (det är viktigt med vätskebalansen) och ätit chips (det är lika viktigt med saltbalansen).

Kommer jag runt på 2 timmar och 30 minuter i morgon får jag nog känna mig nöjd. Man kan ju vara lite snäll mot sig själv. Annars är som bekant smärta bara feghet som lämnar kroppen. Jag kommer garanterat att känna mig som en modigare och bättre version av mig själv i morgon vid denna tiden. Jag längtar så himla mycket efter att få sätta tänderna i den där Kexchokladen och hänga medaljen runt min hals. Den här gången känns det som något mer än bara ett Varv av löpning. Det är viktigt att jag vinner nu. Det är viktigt att envisheten får bestämma.

Springeling, vi ses runt Göteborg!

Som det var 2013.

Som det var 2014.

Som jag laddat i kväll.

Throwback och låtsaskompisar.

När jag var liten hade jag många låtsaskompisar. Det var Pippi, Tommy och Annika bland annat (varför hitta på egna namn när någon redan skapat tre briljanta figurer åt en?). Vi sprang mellan björkarna på gården och plingade på hos varandra och lekte ihop. Jag lekte också ofta att jag hade en tvilling. Minns särskilt en gång när mamma och pappa satt nere i källaren och tittade på tv. Jag satt i trappen och språkade med mitt osynliga syskon. Spinkade på föräldrarna. Delade hemlisar. Det var liksom min högsta dröm att den där tvillingen en dag bara skulle vara på riktigt.

När jag blev några år äldre fick jag veta hur det gick till när jag föddes. Först kom jag. Mina föräldrar hade i nio månader gått och trott att jag var en Mattias, men det var alltså en Malin, såg de ganska snart. Sedan kom något oidentifierbart. Något läkarna sedan trodde var ett outvecklat foster. Något som skulle kunna ha varit min tvilling.

Redan som foster knuffade jag alltså möjligen bort en potentiell vän och vapendragare. Sa "stick" och vände ryggen. Det följde med till jag lärde mig prata då jag bad mina föräldrar gå ut ur rummet och stänga dörren när jag skulle sova. Och än i dag är jag likadan.

I går hade jag en sån fruktansvärt arg dag. Jag var så där tonårsarg, nästan. Orimligt och lite oförklarligt. Min annars väldigt långa stubin var så nära att explodera. Hela dagen gick jag med sammanbitna käkar och svarta ögon. Det enda som riktigt hjälper sådana stunder är att jag språkar lite med min låtsaskompis. Den vännen kan i dag vara lite olika. Det var länge sedan den var en låtsastvilling. I går var den ett Worddokument och ett pass Bodybalance.

När man redan som foster valt att man ska reda sig på egen hand, är det så jävla svårt att bestämma om sig och låta någon annan vara med och hjälpa till. Den där känslan av att inte kunna, inte klara av, inte lösa allt själv är utlösande för den där orimliga ilskan. Jag blir så arg på mig själv. Jag blir lite som ett barn.

Mindfulness? Nä, vet du vad. Det här gör jag...

De pratar om att koppla av med en bok eller en kopp te. De pratar om mindfulness. De säger att man ska meditera. Men de fattar inte riktigt att det enda som riktigt, riktigt hjälper är att kliva in i en gymnastikhall. Mindfulness? Ja, är jag inte där och då precis i stunden skenar det i väg och blir kaos. När man har peppade gymnaster som vågar kasta sig ut i nya övningar behöver man finnas i nuet.

I kväll hade jag en fartfylld träning med tjejerna. Vi byggde en så kallad raketbana och jäklar vilken fart de fick. De bara öste och jag bara lät dem kötta rondat-flickis-flickis och frivolt-rondat-flickis. Två timmar går alldeles för fort när man har roligt. Det är fortfarande så att gymnastikhallen är ett av de få ställen där jag är helt uppslukad av det jag gör, och inte tänker störiga tankar om annat jävligt.

Jag lyssnade på Greg Poehler när han gästade Värvet och han pratade om hur mycket han idrottat när han var ung, och hur mycket han ångrade det. Han fattade inte varför han lagt så många timmar på att träna och spela basket, det var ju inget han hade nytta av nu. Han skulle ha pluggat mer juridik eller något. Jag kan för mitt liv inte förstå det resonemanget.

Jag blev aldrig någon elitgymnast själv. Jag har aldrig tränat tjejer som vunnit SM-guld. Men det handlar inte om titlar, medaljer eller nyttan jag har av att kunna stå på händer i dag. Det är en passion och en identitet. Jag ångrar inte en endaste sekund jag varit i en gymnastikhall. Jag skulle vara där det dubbla om jag kunde. En gymnastiktimme är aldrig en bortkastad timme. De timmar jag spenderade på Handels i Göteborg när jag läste Turismgeografi, det var bortkastade timmar (förutom när vi läste "Välkommen till Paradiset" av Jennie Dieleman, tips, läs den!).

Jag behöver inte meditera mera. Jag behöver bara få en rejäl dos av gymnastik. Ofta. Helst jämt.