Jag önskar mig en kram i julklapp.

Jag läste två artiklar för inte så länge sedan som träffade mig. Lite för hårt. Lite så att jag nästan blev yr och vinglig. Den första meddelade att forskning visar att kvinnor som stressar har lättare att utveckla Alzheimers i yngre medelålder. Den andra talade om hur bra det är med fysisk beröring, att vi alla behöver det för att må bra. En hand på en axel. En kram. Massage.

Det är inte med en överlycklig känsla jag måste inse att jag för tillfället gör alla fel. Jag glömmer. Jag irrar. Jag ställer krav. Jag blir aldrig nöjd. Och jag är folkskygg. Människor stressar mig och jag irrar bara ännu mer. Jag kan tänka mig att gå på en dejt, men jag är nog den mest frånvarande dejten man kan träffa. Startsträckan är för lång för att jag ens ska orka börja.

Vissa dagar är det så. Vissa veckor är det så. Vissa månader är det så. Det har bara blivit så. Så nu längtar jag till mitt jullov. Då får jag spendera två veckor med syskonbarn. De är bra på att kramas. Jag tror att jag önskar mig en kram i julklapp. Och sen kanske jag kan lära mig att göra rätt.

Min vän är min bil.

Det finns olika sätt att hantera känslor och tankar. Ofta vill jag skriva. När ingen ser kan jag gråta. Är jag arg vill jag träna. Jag springer gärna. Och ibland kör jag bil.

Mindre miljövänligt och ingen positiv bieffekt för hälsan som med löpturen. Jag vet. Men att köra bil släpper loss tankar och hittar vägar som kan lösa problem. I alla fall sopa dem under mattan för en stund.

Under en av mina kärleksrelationer som var mellan flygplatser, resor och lång väntan var bilen min räddning när det var jag som blivit lämnad och vinkat hej då från terminalen. Jag satte mig och körde. Bara körde. Från flygplatsen genom stan. Över Haga. Bort till Ersboda. Ner till Mariedal och tillbaka till Matematikgränd.

Det funkar lika bra än i dag. Tiden på vägen är tid för reflektion. Bara vara. Bara köra. Kör bara kör. Det blir den fina bonusen, utöver att jag nu kan ta mig dit jag vill. När jag vill. Med min vän, som är min bil.

Så som det känns när hjärtat vill skriva.

Skrivlust.

Ibland kommer den till mig så starkt att jag inte kan släppa taget. Det är något som kickar igång och så är jag där. Det kan vara ett möte. En plats. En bilfärd. En promenad. En löptur. En bussfärd. Ett samtal eller bara ett synintryck av vilket slag som helst.

Det är en impuls som ger en stöt genom kroppen. Som musik som börjar spela och tankar som vill sippra ut. Det kan hända när jag ser mig själv i spegeln. Jag tittar och jag tänker. Jag tänkte senast att jag kände igen det jag såg. Jag ville skriva och berätta hur det påminde mig om något. Någon jag en gång var.

Det kan hända när jag läser. Jag känner igen mig och vill också berätta. Vill också förmedla. Säga och förklara. Det händer ofta när jag ser saker. Hör saker. Känner doften av naturen. Så här på hösten är det skogen, blöta löv och kalla vindar som vill blåsa ut ord för att få säga och dela.

Det kan vara vad som helst. Jag vet inte hur jag bättre ska förklara. Ibland läggs det på hög och tänk dig själv att det till slut då bara måste explodera. Många små lösa trådar med berättelser som inte fått berättats. De måste få bli till. Och det kan bli de konstigaste små nystan, men vad gör väl det. Så länge jag får skriva.

Något. Bara något.

Så som måndagen är och blir.

Jag är ingen morgonmänniska. Och inte heller någon måndagsmänniska. Söndagsångesten brukar jag slippa, då jag för många år sedan införde en Sunday Funday-tradition. Den håller mig peppad helgen igenom, ända till småtimmarna på söndagen.

Men måndagen.

Varför blåser blåsten blåsigare och varför är min långsamma dator långsammare på måndag morgon? Det vet man inte. Det man vet är att jag är ingen kul person denna veckodag. I alla fall inte under förmiddagen. Sedan händer det något. Ja, det vet ni nog vad.

No offense, alla vuxna människor som jag hänger med om dagarna, men mina gympakids är faktiskt mycket roligare än vad ni är. Mina gymnaster gör måndagarna till en värdig dag i veckan. Energin jag får från min 25 favorittjejer gör att jag kan hålla ut veckan igenom. Ända fram till lördag morgon.

I kväll passade vi på att ha ett genrep med killarna inför helgens Klubbmästerskap. Jag blev nästan lycklig till tårar av den peppiga och glada stämningen. Det kändes som om vi hade vårt eget EM. Några av tjejerna var så glada över sina varv att de glädjehoppade och kramade varandra. Precis som det ska vara. Och så blev även denna måndagen något att ha.

Fyra höstdepressioner och en identitetskris.

Tisdag kväll. Jag skyndade iväg från jobbet. Som vanligt "jag är lite sen, mycket på jobbet, kommer nu, på väg"-meddelande till de som väntade. Det regnade inte, men man kan aldrig riktigt veta med en oktoberhimmel i Göteborg. Lite rått var det i alla fall.

Men sedan klev jag in i värmen.

Mötte tre underbara och det första vi kunde lägga upp på bordet var att vi alla var lite höstdeppiga. Så som man kan bli när vädret blir grått och kylan kryper sig på. Känsloregister blottades och frågan om identitetskris lades fram.

Och mitt i alla diskussioner flöt det från det ena till det andra, som det alltid gör. Högt tempo. Bra skvaller. Pepp och bara fin vänskap. Det är precis det som gör att vi tar oss framåt. Att ha det som stående punkt i månaden kommer vara avgörande för att hålla mig flytande. Det är så himla skönt att veta.

I skogen. På krogen. Hemma. I en danssal. På ett kafé. Här eller där. I Göteborg där vi är. Det spelar inte så stor roll var. Med ett gäng bra personer blir tillvaron bra. Hur den än är. Man kan vara lite höstdeppig och tvivlande. Det går bra ändå. 

Till och med i de småländska skogarna klarar vi oss bra. Utan både karta och kompass.

Inspiration i kaoset och förvirringens rum.

God kväll, kvällen. Det var länge sedan vi sågs så här, du och jag. Det fanns tider när vi träffades varje kväll. Vad vi gjorde såg ungefär likadant ut från gång till gång. Du lyssnade, jag skrev. Du förstod, jag gick från klarhet till klarhet.

Och nu bestämde jag mig för att ta en sådan kväll. När kvällen blir natt och tankarna flödar fritt. För en stund i alla fall.

I kväll, innan kvällen blev sen och det blev vi två, var jag på ett inspirerande möte. Analys och diskussion kring personligheter fick mig att tänka och känna och spinna. Jag kom fram till ungefär det jag redan vet.

Jag vet hur jag är, men jag vet inte alltid varför jag blir som jag blir. Min lösning är för det mesta densamma: bit ihop. Ibland får man bara bita ihop lite extra. Det kanske inte alltid är det mest effektiva, och ibland undrar jag om det lägger sig på hög, men just nu känns det mest bekant och jag gör nog som vanligt.

Den fina insikten är att jag tror att jag faktiskt verkligen gillar min stad. Den är så himla bra. Här finns så himla mycket fint. Det ska jag komma ihåg. Det är ju alltid något.

A Day.

Kan man säga att det här har varit en A-dag? En sådan dag där man gjort sådant man borde göra alla dagar? Kanske. Eventuellt. Jag fortsätter på temat saker jag borde göra och skriver en rad. Låt mig berätta om min dag.

Morgonyoga klockan nollsju femton. Spenderade hela min arbetsdag med att skriva, översätta, webbfixa och redigera. Rostade rotsaker i ugnen. Så där löjligt nöjd över att tredje veckan i rad ha följt min egen matsedel. Lyssnade klart på Fredrik Lindström i Värvet. Hann mellan varven dammsuga några extra dammiga hörn. Skurade lite här och där. Satt stilla och fortsatte lyssna på Fredrik. Lyssnade. Packade klart väskan inför helgens aktiviteter.

Tog Macen i knät och tänkte att jag kanske skulle skriva en rad. Det gjorde mig så gott i går, när jag skrev på min Cowbird. Och så blev det ju nu. Några rader skrivna.

Man ska göra mer av sådant man mår bra av. Egentligen ska man bara göra sånt. Men det finns ju tillfällen då man behöver bita ihop, ta i och gilla läget. När läget är så borde jag i alla fall skriva lite mer. För att orka fortsätta le. Det är mycket mer klädsamt än en bekymmersrynka i pannan.

Jag vill bo i bubblan. Gympabubblan.

Känslan efter en heldag i en gymnastikhall. Oj. Den är svårslagen alltså. Man kan undra varför man flyr sensommarsolen och håller sig inomhus en hel dag. Men när man väl är där inne undrar man varför man inte är där oftare. Jämt. I gympabubblan.

I helgen hade vi det ärofyllda uppdraget att ta hand om Sveriges tre landslag i truppgymnastik – damerna, herrarna och mixen. Det är ju klart att jag ville vara med och se till att få ge dem ett bra läger hos oss, hemma i vår hall. Klev självklart in och hjälpte till. På plats 10.00 i morse. Vi fixade och grejade lite och fick samtidigt se bra gymnastik. Angenämt. Minst sagt.

Sedan blev det träningsplanering för favorittjejerna och ledarmöte med tävlingssektionen. Heldag i hallen. Och helst ville jag inte gå därifrån, klockan 20.00. 18+ körde igång med riktigt köttig styrka, och tröttheten till trots kliade det i mina ben. Jag vill också!

Jag vill bara vara i hallen. Så känns det nu. Utan den frizonen vet jag ärligt inte om jag hade orkat något alls. Det är bara att hålla kvar känslan. Känslan av gympabubblan.

En plats att bara vara. Och jag vill aldrig nånsin lämna.

"This present moment, is a precious moment." Så börjar min yogainstruktör alltid de klasser hon undervisar på engelska, på söndagskvällarna, på mitt gym. Och jag lyssnar. Jag tappar resten och precis som det är tänkt landar jag på min yogamatta och glömmer allt annat.

De senaste gångerna har jag hamnat på en bra placering, tror jag. Har haft lyxen att instruktören kommit förbi och förfinat, pressat, utmanat. Och det känns lika magiskt varje gång det går. När jag andas djupt och fortsätter att le. Svetten lackar och salta droppar rinner ner mot läpparna. Droppar ner på golvet.

Jag vill stanna där för alltid. Jag vill inte lämna mattan och möta den jobbiga världen utanför. Svetten som rinner och benen som darrar är ingenting jämfört med vad som finns på utsidan av den trygga zonen. Zonen som är en rosa, avlång gummimatta, i ett rum fyllt till bredden av andra i samma sinnesstämning (antar jag).

"It's yoga practice, not yoga perfect", är en annan grej hon brukar säga. Och det är precis vad jag behöver höra. Jag behöver få hitta en plats där jag bara kan vara, bara kan öva, utan att prestera, utan att vara perfekt.

Jag vill yoga hela tiden. Jag vill yoga hela tiden. Jag vill yoga hela tiden.

Sommartider hej mej!

Dagarna blir längre, där jag kommer ifrån så långa att nätterna inte ens finns. Och mörkret försvinner från mig på alla sätt och vis. Jag vill inte bara sitta inne. Jag vill inte bara vara. 

Jag vill vara ute. Jag vill springa, jag vill simma, jag vill cykla och dofta på nyklippt gräs. Och jag blir lycklig i hela själen och runt hjärtats alla vrår när jag också gör allt det. Allt jag vill. 

Ett sommarbarn mår bäst barbent. Utomhus. Utan krav. Jag släpper perfektionisten och prestationsångesten och blir fri. Det är en härlig känsla. Jag tänker på sommarloven i skärgården. När vi badade, cyklade, spelade beach och löste korsord. Jag gör det nu med. Precis vad jag vill. Om man bara bestämmer sig, så räcker dagen faktiskt till.

Kom hit på en kopp te. Se fotboll med mig. Fönstret är vidöppet och jag är gärna vaken inpå småtimmarna. Det är ju sommar. Och nu lever jag som bäst. Sommartider hej mej.

Min sport. Vår sport. All sport.

Adrenalinet pumpar. Hjärtat slår nästan utanpå kroppen. Fokus är på redskapet och jag vet att 110% är allt som räknas nu. Precis nu, när musiken går igång och det är dags att flyga. Och då sitter jag ändå bara på läktaren nu. Men med samma känslor som när jag själv en gång i tiden stod på golvet. Samma sport, men inte ens i närheten av vad jag ska få se.

I går var det SM-final i truppgymnastik i Borås. Jag var på plats och blev så fångad av stunden, att jag bara inte kan släppa taget. Truppgymnastik är Sveriges största gymnastikdisciplin, med utövare på alla håll och kanter. Tusentals barn och ungdomar som står för bredd och ger möjlighet till en riktigt vass och spetsig elit.

Det var eliten som bjöd på show i går, i Boråshallen. Stabilt, stilrent och makalöst bra. Gymnasterna tävlade för övrigt inte bara för SM-guld med sina respektive lag, utan det stod även platser i landslagets EM-trupp på spel. Ni förstår. Det var toppform som gällde.

Jag har aldrig varit ens i närheten av de gymnaster som visade upp sig i går, men vi alla som gillar gymnastikbubblan delar, oavsett nivå, känslan för sporten. Den känslan håller sig kvar och jag kan inte låta bli att fortsätta kolla på klipp, läsa kommentarer och ladda inför nästa termin med mina tjejer.

Om jag kan dela med mig av kärleken jag känner för denna sport, och få de 26 glada 10-åringar jag tränar att känna samma häftiga passion som jag, då kan jag känna att jag har lyckats. Jag tror att det är så himla viktigt att få uppleva den där magin av att dela en passion med andra. För mig är sportsammanhanget ett så naturligt forum att hitta just det. Det spelar ingen roll om det är min sport, din sport, eller någon annans.

Det här är halva jag. Se filmen där en av Sveriges bästa sätter ord på känslorna och förklarar varför.

Skål till det fina

Precis just nu fick jag ett sting av lycka i kroppen. Det nästan stack till på riktigt. Och inte var det väl egentligen något särskilt. Inte mer än att vardagen är fin, när man anstränger sig. Och inte krävs det egentligen så mycket ansträngning för att det ska bli fint.

I morse vaknade jag med samma huvudvärk som jag hade när jag gick och la mig i går. Lite värre faktiskt. Man undrar vad man drömt då, som pressat på så enormt. Jag började ändå plikttroget dagen med yoga. Det är ju torsdag. Efter en timme på mattan funderade jag på om jag skulle ta en sjukdag, eller i alla fall sjukförmiddag. Yogan hjälpte noll. Snarare stjälpte.

Men jag gör ju inte riktigt sånt. Så jag cyklade till jobbet. Det är så trevligt att jobba när man har trevliga kolleger. Det gör dagarna. Och dagen gick och så även huvudvärken. Den gick någon annanstans. Det tackade jag för och kunde fullfölja den kvällsplan som var planerad, med middag och cykeltur till en sjö.

Där hamnade vi. På en picknickfilt. Pratandes om livet. Jag och en så himla fin vän. Och så blev vardagen så sjukt fin.

Det är inte perfekt. Det finns många defekter. Det är mycket som inte ligger på plats. Det snurrar tankar om livet och det sköra. Men vad ska man göra? Det fina är inte till för att bara tittas på. Det ska användas. Slitas. Njutas av. Varje gång det sticker till av lycka lovar jag mig själv att fortsätta njuta av det fina jag har. För det där jag inte har, det vet jag ändå egentligen ingenting om.

Det enda jag vet, är att jag har det riktigt bra.

Tack för kvällsfikat.

Från dödsångest till livskvalitet och glädjen över att vara. Om framtidsdrömmar, planer och lyckan över nuet. Det är bara med riktigt bra vänner man kan spänna över så många gränser och röra vid ett så brett känsloregister, bara över en kopp te (eller fyra).

Det är bara med riktigt bra vänner som det aldrig blir tråkigt, hur uttömmande och uttröttande konversationen än är.

Jag är lyckligt lottad. Jag drog vinstlotten när jag valde att min vän med just Jenny. Det började egentligen med två bekanta, som under tiden ihop inte alls spenderade så mycket tid ihop, men efter en tid på varsitt håll hittade något med substans. Väl på samma plats igen var båda i samma splittrade krisläge och på något sätt behövde vi varandra. Vi visste nog det, kanske utan att veta.

I dag vet jag att Göteborg aldrig hade övertygat mig om inte du varit här och hjälpt på traven. Det är en lyckoträff att ha prickat in en sådan vänskap. Tack för det. Och tack för kvällsfikat denna sköna sommarkväll.

K står inte för kul i K-måndag.

Ni som vet, ni vet hur en riktig K-måndag känns. Den är inte kul, om ni tänkte det, ni som inte vet. Den är mer som ett segt och utdraget slag i ansiktet, som verkar ha som första och främsta uppgift att bara jävlas.

Man kan i alla fall skylla på måndagen. Det känns rimligt när man annars inte riktigt kan sätta fingret på det som snurrar. Vissa dagar går det på högvarv hos mig. Tankar spinner iväg utan kontroll och när de väl valt håll är det svårt att ändra riktning på dem.

Ni vet, när livet visar sig från sin mest orättvisa sida, och gör det alldeles för många gånger, på alldeles för kort tid, då är det svårt att inte ifrågasätta. Jag undrar varför det ska vara så jävligt och jag undrar varför människor jag tycker om omänskligt mycket ska behöva bli ledsna och svikna av livet själv.

Det är inte rättvist.

Och jag kan inte få rätsida på varken tankar eller känslor. Jag är som ett magnetiskt fält och drar åt mig alla känslor som jag föreställer mig svävar omkring ute i någon slags elak rymd som kallas världen – och livet. Det är skrämmande. Det ska jag inte ljuga om. Jag blir skiträdd. Och samtidigt lite förbannad, för att det på något vis känns lättare att hantera.

Allt det där man tycks ska göra en måndag blir så oviktigt. Måndagen blir inte annat än en K-måndag. Och det är inte k som i kul.

Nu stormar jag in i en bubbla av jobb.

Jag vet inte om jag lider av lite jetlag fortfarande, eller om jag bara är allmänt upp-och-ner, men jag vill inte riktigt sova på natten. Helst vill jag bara sitta eller ligga lite bekvämt på min kammare och hamra på tangentbordet.

Jag har så mycket att tänka på och så mycket jag tänker att jag borde skriva ner. Jag behöver få på pränt för att få ordning. Jag behöver skriva ur vissa saker ur min hjärna för att få dem att försvinna. Jag behöver notera en del tankar och känslor för att komma ihåg hur bra de är. Det bubblar liksom i mig och när det börjar koka har jag inget val.

Jag är nöjd med tillvaron, men ändå saknar jag bitar och längtar efter förändring. Med sommaren kommer ny energi och nya tankar. Vad är egentligen värt att satsa på? Hur splittrat fokus kan man ha och vill jag egentligen ha det jag vill ha?

På jobbet drar vi nu igång det projekt jag verkligen längtat efter och det känns som att det kommer lägligt. Jag är redo att ånga på och känner nästan att det ska bli skönt att gå in i en jobbdvala med fullt fokus ditåt. Märkligt utformad som jag är, gillar jag när jag får brottas med min prestationsångest och svettas mot deadline. På något vis är det lättare att göra det på jobbet, än när det kommer till det personliga.

Mellan varven måste jag bara se till att jag hinner slå ner några ord nu och då. Fast mest av allt behöver jag kanske egentligen bara sova.