Fyra höstdepressioner och en identitetskris.

Tisdag kväll. Jag skyndade iväg från jobbet. Som vanligt "jag är lite sen, mycket på jobbet, kommer nu, på väg"-meddelande till de som väntade. Det regnade inte, men man kan aldrig riktigt veta med en oktoberhimmel i Göteborg. Lite rått var det i alla fall.

Men sedan klev jag in i värmen.

Mötte tre underbara och det första vi kunde lägga upp på bordet var att vi alla var lite höstdeppiga. Så som man kan bli när vädret blir grått och kylan kryper sig på. Känsloregister blottades och frågan om identitetskris lades fram.

Och mitt i alla diskussioner flöt det från det ena till det andra, som det alltid gör. Högt tempo. Bra skvaller. Pepp och bara fin vänskap. Det är precis det som gör att vi tar oss framåt. Att ha det som stående punkt i månaden kommer vara avgörande för att hålla mig flytande. Det är så himla skönt att veta.

I skogen. På krogen. Hemma. I en danssal. På ett kafé. Här eller där. I Göteborg där vi är. Det spelar inte så stor roll var. Med ett gäng bra personer blir tillvaron bra. Hur den än är. Man kan vara lite höstdeppig och tvivlande. Det går bra ändå. 

Till och med i de småländska skogarna klarar vi oss bra. Utan både karta och kompass.

Inspiration i kaoset och förvirringens rum.

God kväll, kvällen. Det var länge sedan vi sågs så här, du och jag. Det fanns tider när vi träffades varje kväll. Vad vi gjorde såg ungefär likadant ut från gång till gång. Du lyssnade, jag skrev. Du förstod, jag gick från klarhet till klarhet.

Och nu bestämde jag mig för att ta en sådan kväll. När kvällen blir natt och tankarna flödar fritt. För en stund i alla fall.

I kväll, innan kvällen blev sen och det blev vi två, var jag på ett inspirerande möte. Analys och diskussion kring personligheter fick mig att tänka och känna och spinna. Jag kom fram till ungefär det jag redan vet.

Jag vet hur jag är, men jag vet inte alltid varför jag blir som jag blir. Min lösning är för det mesta densamma: bit ihop. Ibland får man bara bita ihop lite extra. Det kanske inte alltid är det mest effektiva, och ibland undrar jag om det lägger sig på hög, men just nu känns det mest bekant och jag gör nog som vanligt.

Den fina insikten är att jag tror att jag faktiskt verkligen gillar min stad. Den är så himla bra. Här finns så himla mycket fint. Det ska jag komma ihåg. Det är ju alltid något.

A Day.

Kan man säga att det här har varit en A-dag? En sådan dag där man gjort sådant man borde göra alla dagar? Kanske. Eventuellt. Jag fortsätter på temat saker jag borde göra och skriver en rad. Låt mig berätta om min dag.

Morgonyoga klockan nollsju femton. Spenderade hela min arbetsdag med att skriva, översätta, webbfixa och redigera. Rostade rotsaker i ugnen. Så där löjligt nöjd över att tredje veckan i rad ha följt min egen matsedel. Lyssnade klart på Fredrik Lindström i Värvet. Hann mellan varven dammsuga några extra dammiga hörn. Skurade lite här och där. Satt stilla och fortsatte lyssna på Fredrik. Lyssnade. Packade klart väskan inför helgens aktiviteter.

Tog Macen i knät och tänkte att jag kanske skulle skriva en rad. Det gjorde mig så gott i går, när jag skrev på min Cowbird. Och så blev det ju nu. Några rader skrivna.

Man ska göra mer av sådant man mår bra av. Egentligen ska man bara göra sånt. Men det finns ju tillfällen då man behöver bita ihop, ta i och gilla läget. När läget är så borde jag i alla fall skriva lite mer. För att orka fortsätta le. Det är mycket mer klädsamt än en bekymmersrynka i pannan.

Jag vill bo i bubblan. Gympabubblan.

Känslan efter en heldag i en gymnastikhall. Oj. Den är svårslagen alltså. Man kan undra varför man flyr sensommarsolen och håller sig inomhus en hel dag. Men när man väl är där inne undrar man varför man inte är där oftare. Jämt. I gympabubblan.

I helgen hade vi det ärofyllda uppdraget att ta hand om Sveriges tre landslag i truppgymnastik – damerna, herrarna och mixen. Det är ju klart att jag ville vara med och se till att få ge dem ett bra läger hos oss, hemma i vår hall. Klev självklart in och hjälpte till. På plats 10.00 i morse. Vi fixade och grejade lite och fick samtidigt se bra gymnastik. Angenämt. Minst sagt.

Sedan blev det träningsplanering för favorittjejerna och ledarmöte med tävlingssektionen. Heldag i hallen. Och helst ville jag inte gå därifrån, klockan 20.00. 18+ körde igång med riktigt köttig styrka, och tröttheten till trots kliade det i mina ben. Jag vill också!

Jag vill bara vara i hallen. Så känns det nu. Utan den frizonen vet jag ärligt inte om jag hade orkat något alls. Det är bara att hålla kvar känslan. Känslan av gympabubblan.

En plats att bara vara. Och jag vill aldrig nånsin lämna.

"This present moment, is a precious moment." Så börjar min yogainstruktör alltid de klasser hon undervisar på engelska, på söndagskvällarna, på mitt gym. Och jag lyssnar. Jag tappar resten och precis som det är tänkt landar jag på min yogamatta och glömmer allt annat.

De senaste gångerna har jag hamnat på en bra placering, tror jag. Har haft lyxen att instruktören kommit förbi och förfinat, pressat, utmanat. Och det känns lika magiskt varje gång det går. När jag andas djupt och fortsätter att le. Svetten lackar och salta droppar rinner ner mot läpparna. Droppar ner på golvet.

Jag vill stanna där för alltid. Jag vill inte lämna mattan och möta den jobbiga världen utanför. Svetten som rinner och benen som darrar är ingenting jämfört med vad som finns på utsidan av den trygga zonen. Zonen som är en rosa, avlång gummimatta, i ett rum fyllt till bredden av andra i samma sinnesstämning (antar jag).

"It's yoga practice, not yoga perfect", är en annan grej hon brukar säga. Och det är precis vad jag behöver höra. Jag behöver få hitta en plats där jag bara kan vara, bara kan öva, utan att prestera, utan att vara perfekt.

Jag vill yoga hela tiden. Jag vill yoga hela tiden. Jag vill yoga hela tiden.

Sommartider hej mej!

Dagarna blir längre, där jag kommer ifrån så långa att nätterna inte ens finns. Och mörkret försvinner från mig på alla sätt och vis. Jag vill inte bara sitta inne. Jag vill inte bara vara. 

Jag vill vara ute. Jag vill springa, jag vill simma, jag vill cykla och dofta på nyklippt gräs. Och jag blir lycklig i hela själen och runt hjärtats alla vrår när jag också gör allt det. Allt jag vill. 

Ett sommarbarn mår bäst barbent. Utomhus. Utan krav. Jag släpper perfektionisten och prestationsångesten och blir fri. Det är en härlig känsla. Jag tänker på sommarloven i skärgården. När vi badade, cyklade, spelade beach och löste korsord. Jag gör det nu med. Precis vad jag vill. Om man bara bestämmer sig, så räcker dagen faktiskt till.

Kom hit på en kopp te. Se fotboll med mig. Fönstret är vidöppet och jag är gärna vaken inpå småtimmarna. Det är ju sommar. Och nu lever jag som bäst. Sommartider hej mej.

Min sport. Vår sport. All sport.

Adrenalinet pumpar. Hjärtat slår nästan utanpå kroppen. Fokus är på redskapet och jag vet att 110% är allt som räknas nu. Precis nu, när musiken går igång och det är dags att flyga. Och då sitter jag ändå bara på läktaren nu. Men med samma känslor som när jag själv en gång i tiden stod på golvet. Samma sport, men inte ens i närheten av vad jag ska få se.

I går var det SM-final i truppgymnastik i Borås. Jag var på plats och blev så fångad av stunden, att jag bara inte kan släppa taget. Truppgymnastik är Sveriges största gymnastikdisciplin, med utövare på alla håll och kanter. Tusentals barn och ungdomar som står för bredd och ger möjlighet till en riktigt vass och spetsig elit.

Det var eliten som bjöd på show i går, i Boråshallen. Stabilt, stilrent och makalöst bra. Gymnasterna tävlade för övrigt inte bara för SM-guld med sina respektive lag, utan det stod även platser i landslagets EM-trupp på spel. Ni förstår. Det var toppform som gällde.

Jag har aldrig varit ens i närheten av de gymnaster som visade upp sig i går, men vi alla som gillar gymnastikbubblan delar, oavsett nivå, känslan för sporten. Den känslan håller sig kvar och jag kan inte låta bli att fortsätta kolla på klipp, läsa kommentarer och ladda inför nästa termin med mina tjejer.

Om jag kan dela med mig av kärleken jag känner för denna sport, och få de 26 glada 10-åringar jag tränar att känna samma häftiga passion som jag, då kan jag känna att jag har lyckats. Jag tror att det är så himla viktigt att få uppleva den där magin av att dela en passion med andra. För mig är sportsammanhanget ett så naturligt forum att hitta just det. Det spelar ingen roll om det är min sport, din sport, eller någon annans.

Det här är halva jag. Se filmen där en av Sveriges bästa sätter ord på känslorna och förklarar varför.

Skål till det fina

Precis just nu fick jag ett sting av lycka i kroppen. Det nästan stack till på riktigt. Och inte var det väl egentligen något särskilt. Inte mer än att vardagen är fin, när man anstränger sig. Och inte krävs det egentligen så mycket ansträngning för att det ska bli fint.

I morse vaknade jag med samma huvudvärk som jag hade när jag gick och la mig i går. Lite värre faktiskt. Man undrar vad man drömt då, som pressat på så enormt. Jag började ändå plikttroget dagen med yoga. Det är ju torsdag. Efter en timme på mattan funderade jag på om jag skulle ta en sjukdag, eller i alla fall sjukförmiddag. Yogan hjälpte noll. Snarare stjälpte.

Men jag gör ju inte riktigt sånt. Så jag cyklade till jobbet. Det är så trevligt att jobba när man har trevliga kolleger. Det gör dagarna. Och dagen gick och så även huvudvärken. Den gick någon annanstans. Det tackade jag för och kunde fullfölja den kvällsplan som var planerad, med middag och cykeltur till en sjö.

Där hamnade vi. På en picknickfilt. Pratandes om livet. Jag och en så himla fin vän. Och så blev vardagen så sjukt fin.

Det är inte perfekt. Det finns många defekter. Det är mycket som inte ligger på plats. Det snurrar tankar om livet och det sköra. Men vad ska man göra? Det fina är inte till för att bara tittas på. Det ska användas. Slitas. Njutas av. Varje gång det sticker till av lycka lovar jag mig själv att fortsätta njuta av det fina jag har. För det där jag inte har, det vet jag ändå egentligen ingenting om.

Det enda jag vet, är att jag har det riktigt bra.

Tack för kvällsfikat.

Från dödsångest till livskvalitet och glädjen över att vara. Om framtidsdrömmar, planer och lyckan över nuet. Det är bara med riktigt bra vänner man kan spänna över så många gränser och röra vid ett så brett känsloregister, bara över en kopp te (eller fyra).

Det är bara med riktigt bra vänner som det aldrig blir tråkigt, hur uttömmande och uttröttande konversationen än är.

Jag är lyckligt lottad. Jag drog vinstlotten när jag valde att min vän med just Jenny. Det började egentligen med två bekanta, som under tiden ihop inte alls spenderade så mycket tid ihop, men efter en tid på varsitt håll hittade något med substans. Väl på samma plats igen var båda i samma splittrade krisläge och på något sätt behövde vi varandra. Vi visste nog det, kanske utan att veta.

I dag vet jag att Göteborg aldrig hade övertygat mig om inte du varit här och hjälpt på traven. Det är en lyckoträff att ha prickat in en sådan vänskap. Tack för det. Och tack för kvällsfikat denna sköna sommarkväll.

K står inte för kul i K-måndag.

Ni som vet, ni vet hur en riktig K-måndag känns. Den är inte kul, om ni tänkte det, ni som inte vet. Den är mer som ett segt och utdraget slag i ansiktet, som verkar ha som första och främsta uppgift att bara jävlas.

Man kan i alla fall skylla på måndagen. Det känns rimligt när man annars inte riktigt kan sätta fingret på det som snurrar. Vissa dagar går det på högvarv hos mig. Tankar spinner iväg utan kontroll och när de väl valt håll är det svårt att ändra riktning på dem.

Ni vet, när livet visar sig från sin mest orättvisa sida, och gör det alldeles för många gånger, på alldeles för kort tid, då är det svårt att inte ifrågasätta. Jag undrar varför det ska vara så jävligt och jag undrar varför människor jag tycker om omänskligt mycket ska behöva bli ledsna och svikna av livet själv.

Det är inte rättvist.

Och jag kan inte få rätsida på varken tankar eller känslor. Jag är som ett magnetiskt fält och drar åt mig alla känslor som jag föreställer mig svävar omkring ute i någon slags elak rymd som kallas världen – och livet. Det är skrämmande. Det ska jag inte ljuga om. Jag blir skiträdd. Och samtidigt lite förbannad, för att det på något vis känns lättare att hantera.

Allt det där man tycks ska göra en måndag blir så oviktigt. Måndagen blir inte annat än en K-måndag. Och det är inte k som i kul.

Nu stormar jag in i en bubbla av jobb.

Jag vet inte om jag lider av lite jetlag fortfarande, eller om jag bara är allmänt upp-och-ner, men jag vill inte riktigt sova på natten. Helst vill jag bara sitta eller ligga lite bekvämt på min kammare och hamra på tangentbordet.

Jag har så mycket att tänka på och så mycket jag tänker att jag borde skriva ner. Jag behöver få på pränt för att få ordning. Jag behöver skriva ur vissa saker ur min hjärna för att få dem att försvinna. Jag behöver notera en del tankar och känslor för att komma ihåg hur bra de är. Det bubblar liksom i mig och när det börjar koka har jag inget val.

Jag är nöjd med tillvaron, men ändå saknar jag bitar och längtar efter förändring. Med sommaren kommer ny energi och nya tankar. Vad är egentligen värt att satsa på? Hur splittrat fokus kan man ha och vill jag egentligen ha det jag vill ha?

På jobbet drar vi nu igång det projekt jag verkligen längtat efter och det känns som att det kommer lägligt. Jag är redo att ånga på och känner nästan att det ska bli skönt att gå in i en jobbdvala med fullt fokus ditåt. Märkligt utformad som jag är, gillar jag när jag får brottas med min prestationsångest och svettas mot deadline. På något vis är det lättare att göra det på jobbet, än när det kommer till det personliga.

Mellan varven måste jag bara se till att jag hinner slå ner några ord nu och då. Fast mest av allt behöver jag kanske egentligen bara sova.

Kanske bara en drömstad. Kanske är det helt okej.

Okej, Göteborg, du har ett och annat att bevisa nu. Drömmen om DC var inte bara något hittepå. Inte bara något jag gått och suktat efter i två långa år, sedan jag lämnade Dulles International i tårar som rann långt över halva Atlanten. Den här stan är precis så vacker och bra som jag minns den.

Jag kom in lagom till Memorial Day och stod länge under den heta sommarsolen och tittade på paraden med hundratals militärer, längs Constitution Avenue. Så väldigt DC. Och en bra check på listan över sådant man ändå vill uppleva här. För det finns mycket på den listan. Den här stan tar aldrig slut. Den här stan andas något speciellt. Och den gör något med mig. Jag har gått omkring leende och tittat på byggnader, känt efter i luften, svettats av luftfuktigheten, lyssnat på storstadsbullret. Allt känns så bekant – och vackert.

Så hur ska vi göra nu? Tänk om det inte varit så långt borta. Tänk om det inte varit närmast omöjligt att som icke-amerikan bo och leva här. Tänk om alla jag tycker om också skulle vilja flytta hit lika mycket som jag vill. Tänk om jag aldrig hade åkt hit från början. Vilken upplevelse jag hade missat. Vilka känslor jag hade fått leva utan.

Nu får jag kanske nöja mig med att leva med känslan av att det finns ett hemma som förmodligen alltid kommer vara långt borta. Och det är väl helt okej det med. Att semestra borta-hemma är faktiskt något av det mest avkopplande man kan göra. Kanske får du därför förbli min drömstad och min bubbla där jag någon gång då och då bara kan vandra omkring eller sitta en hel dag på Busboys & Poets och skriva. Kanske är det helt okej att det blir så.

Post Varv-reflektioner

Så här dagen efter Göteborgsvarvet går det några tankar igenom mitt huvud. Några som föddes under de 21 kilometer jag krigade mig runt Göteborgs gator, några som dök upp när jag vaknade i morse.

1: Jag känner mig sjukt nöjd över mig själv. Jag bestämde mig för att göra det, och jag gjorde det. Första målsättningen var att klara det på runt 2:00:00, men sedan fick realisten i mig ta över och säga att det skulle räcka med att slå förra årets tid, om det så bara var med sekunder. På grund av typiskt obra timing haltade jag kvällen innan och kände då att bara ta mig i mål skulle räcka. Jag tryckte till allt vad jag orkade sista biten in i mål och slog förra årets tid med SEX minuter. Sjukt nöjd!

2: En gång ingen gång, två gånger en vana. Jag kommer ju aldrig kunna stå på sidan av detta festliga event. Kanske var det den där blodsmaken i munnen på upploppet som gjorde att jag verkligen fick blodad tand i år. Nästa år ska jag (kanske, eventuellt) träna på riktigt inför det.

3: Hur ska jag göra med alkoholintaget nu? Supa ikapp eller fortsätta avstå? Det senare lockar faktiskt mer, och ju mer jag tänker på det, desto mindre sugen blir jag.

4: Det är så fascinerande att så många färger, former, längder och bredder tar sig runt detta lopp. Jag får hopp om mänskligheten när jag ser alla som köttar, och undrar om alla som sitter på sidan inte får en klump av ångest i magen och spring i benen.

5: Och så en sista. Är det någon som för statistik över hur många män (en del kvinnor också, men mest män) som helt ogenerat tar en avstickare och kör en väldigt öppen kisspaus under loppet?

Ingen alkohol på drygt tre månader.

Tejp och plåster för att laga mig själv.

Kexchoklad, medalj och personbästa.

Game Day.

Dagen G. G som i Varvet. Ja, Göteborgsvarvet. Jag vet inte om jag jinxade mig själv i förrgår, när jag tänkte att jag var pepp och ändå trodde att jag skulle kunna ta mig runt på lite vilja, för i går såg jag till att köra in en stor stålbur rakt i fotknölen. Skar upp ett jack som inte slutar blöda och fick en svullen fotknöl. Heja mig!

Det är inte ofta jag gråter av smärta, det gjorde jag inte i går heller (fast satan så ont det gjorde), men ett misslyckande är en sådan grej som får mig att fälla tårar från hjärtat. Innan läggdags i går rann det några salta nerför mina kinder. Jag blev så besviken på mig själv. Jag har antagit utmaningen 21 km – jag vill ha den där medaljen och kexchokladen! Mamma sa att hon skulle köpa en kexchoklad och göra en medalj till mig, men det räknas inte, hur snällt det än var.

Efter en natt med foten i högläge är det i alla fall lite mindre svullet och jag känner ändå pepp. Mina vänner har påmint mig om hur envis jag är, och de har ju så rätt. Nog fan ska jag starta. Och målet får helt enkelt bli att kort och gott också komma i mål.

Nu kör vi. Game Day.

Throwback Thursday och det nya årets mål.

Inför det nya året, det som kom i år, för sisådär fem månader sedan, valde jag ut lite saker som jag tänkte att jag skulle försöka få gjort under kommande tolv månader. Nu är det snart halvtid, så det kan ju vara dags att fundera hur det gått.

Jag tänkte att det här skulle bli året då jag gjorde ett återbesök i käraste DC. Jag har en flygbiljett destination Ronald Reagan, ankomst om prick tio dagar, så där är jag nästan i mål. Apropå kärasten och sådant som varit tänkte jag även att det här skulle bli året då jag skulle stänga dörrar som stått alldeles för mycket på glänt. Det kan man säga att jag gjort. Inte riktigt som tänkt, men ändå. Jag har varit på en dejt också, som var ett löfte nästan mest till diverse vänner.

Jag har dock inte klippt mig än, och inte heller lämnat blod. Och så var det ju det där med Göteborgsvarvet på under två timmar. Det smäller om två dagar. Oklart hur jag tänkte där.

Förra året sprang jag Varvet för första gången. Lite kaxigt så där tänkte jag att två mil är ju inte mer än dubbelt så mycket som en mil, så det borde ju funka. Efter dryga 17 km, någonstans på Avenyn, tänkte jag att 21 km är helt idiotiskt långt och lovade mig själv att aldrig ens tänka på att springa den sträckan igen.

Sedan anmälde jag mig till Varvet 2014 några veckor senare. Jag var så full av pepp efter att ha förstått att jag verkligen klarade det, och bestämde att jag nu skulle gå in för det helhjärtat och börja löpträna på riktigt. Så blev det aldrig. Jag har haft bra träningsflow senaste månaderna, men någon löpträning har det inte direkt blivit av. Jag har inte en droppe alkohol i kroppen sedan drygt tre månader tillbaka, men jag vet inte om det riktigt spelar någon roll när jag ändå inte har särskilt många kilometer spring i benen.

Det får bli tjurigheten och vinnarskallen som drar på lördag. Smärta är bara feghet som lämnar kroppen, och dessutom är det bättre att göra något riktigt svårt och misslyckas än att göra något töntigt lätt och klara det. 21 km, det är ju inget maraton i alla fall.