Ät och njut av det bakverk som är ditt liv.

Fredag morgon. Frukost på bordet och tre rumskamrater inne i varsin värld. Datorer och skönlitteratur. Nyhetsflöden och Facebookuppdateringar. Kaffedoft och stekt ägg.

Rumskamrat mellan gröttuggor och slösurfande, liksom från tomma intet, bryter tystnaden. "Morgonstund har guld i mun."

Och blickar tas upp från skärmar, sidor, ord, bilder. "Dagens visdomsord från IronAss." Fniss och leende ögon möts. Sedan blir det tyst igen.

"Nu har morgonstund inte guld i mun längre för nu är min frukost slut."

Och vad kan vi lära oss av detta? Jo, något så tillsynes enkelt som att ta tillvara på ögonblicket och stunden när du väl har den framför dig. För vips, så är den borta. Den vackra bakelsen är uppäten och inte längre din att njuta av. Förhoppningsvis är det du själv som fått smaka. Men tänk om någon annan hinner före!

Njut av din gyllene stund hela denna fredag. God morgon Amerika. God eftermiddag Sverige.

Från en som älskar det var hon än är.

Resesugen? Så är jag. Och då är jag ändå ute i världen. Inte på min riktiga hemmaplan som är Svedala. Eller är det ens det? Bara för att jag är svensk, kommer Sverige alltid vara min riktiga hemmaplan? När blir borta hemma och när kommer man hem när man åker bort?

Jag känner mig hemma när jag hoppar på bussen från Pentagon. Jag känner mig hemma när jag spanar in Washington Memorial från mitt penthouse. Jag känner mig hemma när jag skymtar The Capitol från takterassen.

Jag känner mig hemma fastän jag är borta och jag är sugen på att resa mer och se mig omkring. Rastlös själ? Nej, snarare bekväm människa som trivs överallt. "Men Malin, du älskar det ju var du än är," sa en vän till mig när vi pratade om att jag flängde och han tyckte att jag skulle komma hem. Hem till Norrland.

Ja, jag gör nog det. Trivs överallt. För jag älskar livet. Det är det allt handlar om. Just nu är jag i Virginia/Washington DC och njuter av att jag är världens lyckligaste människa. Och bloggar gör jag här också. Sjukt bra. Kolla in och ge mig din röst.

Öka förståelse för gymnastikens vackra och hårda komponenter.

När världens kanske mest utmanande och tuffaste sport får utrymme i svensk media handlar det inte om den talang, Jonna Adlerteg, som nyligen lyckats kvala in till OS i London 2012. Nej, det är en kvinnas minnen av hur det var att träna gymnastik som tonåring för tio år sedan. Minnen som präglas av "terror."

Jag håller med förbundets ordförande Malin Eggertz Forsmark om att varje historia räknas och det finns alla gånger anledning att undersöka klimatet i hallar runtom i landet. Men att hänga ut en tränare på detta vis kan jag inte ställa mig bakom. Så klart att vi alla tappar det någon gång. Du. Jag. Han. Hon. Även Staffan Söderberg. Vi ska alltid behandla de barn och ungdomar vi tränar med respekt, men ibland rinner även ledarens bägare över. Vi tappar tålamod och humör. Det är inte farligt att visa våra barn och unga att deras beteende också har konsekvenser. Det viktiga är hur vi hanterar situationen efter en eventuell konflikt. Jag, personligen, har svurit, kastat ut gymnaster, satt förbud. Och sen? Förklarat, diskuterat och om det varit befogat bett om ursäkt.

Dessutom är det som Staffan säger, elitidrott passar inte alla. Särskilt inte gymnastik på elitnivå. Det krävs ett visst sinne. Det krävs ett visst humör. Det krävs så otroligt mycket psyke. Klarar man inte av att bli tillrättavisad av en ledare kanske man inte heller klarar av att volta på en tio centimeter bred bom. Eller skruva kroppen 540° i full karriär. Hårda ord och vissa förbud inom gymnastiken handlar många gånger om att undvika skador och göra träningen säker.

Sist, men verkligen inte minst, utan något jag alltid faller tillbaka på när det handlar om barn och unga: föräldrarna. Var är de? Har inte de det yttersta ansvaret att se till deras barns trygghet? Jag önskar så många gånger mer engagemang från föräldrar. Det är en win-win-win situation – för ledare, för föräldrarna själva och framför allt för barnen! Det är lättare att skapa trygghet i gymnastikhallarna runtom i landet om föräldrarna vet vad som händer. Om de är närvarande. Om de förstår gymnastikens alla vackra och hårda komponenter.

Och hur var det med den där gymnasten som kvalat in till OS? Ja, vi håller tummarna för att Jonna Adlerteg får klartecken av SOK att representera lilla Sverige i världens mest utmanande och tuffaste sport.

Tompa The Man med son och Coach Mamma. Back in the days. Världens vackraste sport och världens

 viktigaste uppdrag – att leda så många fantastiska ungdomar genom dess spännande värld. Gymnastik alltså.

Bara på Holmsundsbussen.

"Äre nån som bruk åka den här turen som vet hur bussn gå och skulle kunna hjälpa mig lite här framme?"

Busschauffören förklarade att det var första gången hon körde just denna sträcka och allt var inte riktigt glasklart. Nog hittade hon vidare till Obbola, men behövde lite guidening för att ta sig till Himmelska Fridens Torg (jo, det finns ett i Holmsund också).

Eftersom de har ändrat turerna sedan min tid kunde jag inte bistå henne, men en poppig kille som såg ut att vara i gymnasieålder hjälpte till efter att förfrågan skrikits ut i bussen två gånger. Själv hoppade jag av på ovan nämnda torg, trots att jag tror att bussen kanske stannar lite närmare mitt hus, men jag ville ju inte riskera att hamn i Obbola. Och att fråga chauffören om råd kändes väl sådär.

Min fråga allmänt: händer detta på andra bussar än Holmsundbussen?

Milon Hjärta Småstad i Norrland.

Gott Nytt – en liten hälsning.

Vad tänker ni inför det nya året? Under vårt mysiga nyårsfirande, bland syskon och syskonbarn, pratade vi gammalt och nytt och en festdeltagare summerade förväntningarna inför det nya året kort koncist. Jag ger Er samma hälsning och önskar Er all lycka för 2012 – och alla andra år också för den delen.

Prova skorna i den djupa snön, inte på någon annans stig.

Det är så lätt att följa i andras fotspår. Promenera på den redan upptrampade stigen för att göra det så bekvämt som möjligt. Skorna blir inte fulla med snö och det minimerar risken för plötsliga isfläckar eller eventuella gropar.

Men hur spännande är det då? Hur utvecklande är det att promenera på en stig där man vet att någon annan redan har gått? Visst är det onödigt att uppfinna hjulet flera gånger och visst är det smart att följa andras recept på väg till framgång – ibland.

Ibland kan det däremot vara vettigt att trampa upp sin egen stig – kliva ut i snön och ge skorna en prövning. Hur väl håller de värmen? Har de något fäste när det blir halkigt? Kan de kliva upp ur groparna?

Jag provar ständigt. Ibland är det slirigt. Men ibland är det riktigt stabilt och det är så otroligt exalterande så jag promenerar vidare på mina egna stigar. Plums, plums.

Ge att ge och så lite nötkräm på det.

Det är svårt att köpa julklappar till de som redan har så mycket. Och ibland kan det kännas överflödigt att köpa något till någon som likväl kan göra det själv, när som helst. Så i år gav jag bort att ge, via UNICEF.

Vidare vill jag posta detta blogginlägg för att hjälpa till att skänka nötkräm till de många barn som lever utan mat och vaccin och sådant som vi tar för givet. Kolla in UNNICEFs hemsida och se hur enkelt du också kan hjälpa till. Ja, det enda du behöver göra är att posta ett blogginlägg. Du behöver inte ens skriva texten själv om du inte orkar.

Orka hjälpa till. Det är fint att ge. Och roligt att rimma på något som känns viktigt.

"Mamma tyckte att jag skulle vara snäll
Köpa en kastrull till er nya induktionshäll
Visst, mamma, bra idé,
men ändå inte riktigt det jag ville ge

För det finaste av allt är inte att själv få
Det största är att ge åt alla de små

Precis som för era (och mina!) älskade två
Bör livet vara för alla att trivas och må

Den gåva ni nu får passar inte på er spis,
men jag hoppas att den kan bringa glädje på något sätt och vis

Varenda unge bör få chansen att växa,
lyssna på sagor om troll och en elak häxa

Vi ska vara lyckliga att vi har varandra
och jag hoppas att ni också uppskattar att hjälpa andra."

SkrivPuff: Om att lussa.

Det börjar med en liten tandlös sjuåring med page och pannlugg. Den grå katten Romeo under armen och ett elektriskt ljus i handen. Glittret på sne och mungiporna upp i öronen. En storebror som har satt en strut på sin nyvakna frisyr och gömmer trötta ögon under runda glasögon. På den röda brickan med guldstjärnor ligger lussebullar och pepparkakor. "Midnatt råder" är favoriten och vi kryper ner i sängen bredvid en sömndrucken pappa.

Sedan är det årskurs sex och vi elever lyser upp byns ålderdomshem såväl som skolgympasalen. Håret har växt ut och favoritlåten är numera "Jul, jul, strålande jul" eftersom undertecknad har anförtrotts med ett soloparti. På manschetten står dikten som ska läsas.

Tre år senare, årskurs nio. Undertecknad är Lucia och har sovit i flätor för att få lite lockigt hår. Kören har gemensamt beslutat att Lucian inte ska sjunga, vilket undertecknad tycker är tråkigt. Tåget går till historien som något av ett kaos och valet av skolledningen att placera det i matsalen är starkt kritiserat.

Och så är vi här. Anno 2011. I Washington D.C. Samma lucialinne som sist och sångerna sitter i ryggmärgen. Slitet hår och trötta ögon efter mycket plugg och socialt umgänge. Ändå tyckte undertecknad att ett luciatåg skulle få platsa in på schemat. Och det har varit så himla roligt. Ett hopplock av svenska flickor som alla tycker att Luciatraditionen är värd att ta med ut i världen har spridit ljus och stämsång lite överallt senaste veckorna.

I kväll tar vi ton på Svenska Ambassaden inför Ambassadören och hans vänner och i morgon kväll väntar försvaret. Vi hoppas på fortsatt glada miner och mysig stämning, på självaste Luciadagen. Där ljuset är, där är det jul.

SkrivPuff: Om att flyga.

"Cabin crew, arm slides, cross check and report."

Och så börjar det stora fortskaffningsmedlet att röra på sig. Fortare och fortare. Lyfter och styr. Jag har aldrig varit vidare flygrädd, men det pirrar alltid lite i magen och jag tänker på ord från en pilot jag en gång kände. Captain Kambanellas sa en gång till mig "there is nothing dangerous about flying."

Men att använda absoluta ord som ingenting ska vi vara försiktiga med. För är det inte så, att ofta när vi är ute och flyger har vi egentligen ingen aning om vart vi är på väg. Vi vet inte vilka äventyr som väntar. Vi vet inte hur det hela ska bli.

Jag far och flyger. Ensam som en fågel. Tillsammans med andra i stora flygplan. Mot nya marker att upptäcka. Ser livet från ett annat perspektiv. Allt som är välbekant blir till små, små prickar. Höga toppar och djupa dalar är ingenting där jag färdas bland molnen. Jag sluter ögonen när det blir turbulens och när jag andas mina djupaste andetag vet jag att han har rätt. Det finns inget farligt med att flyga.

Om jag vill kan jag alltid flyga hem. Jag har en trygghet få förunnad.

"Cabin crew, disarm slides, cross check and report."

Vi ses om två veckor, Umeå.

I morgon ska jag börja igen.

Det är natt i Virginia.
Jag fastnade i arkivet.
Jag saknar SkrivPuffandet.
I morgon ska jag börja igen.

Men först ska jag sova några timmar.

På språng och vill se annat, men "På Spåret" får alltid hänga med.

När jag befinner mig på annan mark än svensk vill jag helst uppleva sådant som hör marken till där jag vandrar. Jag har inget behov av att besöka IKEA veckovis och klarar mig gott utan det mesta som hör Sverige till. Nu när jag bor i USA vill jag uppleva mesta möjliga från den amerikanska kulturen -- pumpapaj och annat festligt.

MEN! Det är klart att det finns vissa saker från Sverige som jag ändå gärna försöker inkludera i min vardag. Sådant som bara är för bra för att låta bli. Wasa knäckebröd är en grej. Glöggen och pepparkakorna en annan. Ni vet, så här i annalkande juletider. Och hemma i Sverige, på SVT1, börjar det nu även närma sig för säsongspremiär av PÅ SPÅRET!

Jag står redo på perrongen och väntar på tåget med Luuk och Lindström. Vissa saker, svenska eller ej, är helt klart bara för bra för att inte inkludera i sin vardag. Var man än må vara. På Spåret hör definitivt dit. Och DN.se likaså.

Metron i D.C. - U Street närmare bestämt.

Under 25 år har jag inte gjort något alls.

Har du någon gång skrivit en lista på bra saker du har gjort? Har du någon gång gått och ältat dåliga saker du har gjort? Om du svarat nej på första; varför inte? Om du svarat ja på andra; varför då? Om du svarat ja på båda; vad har gett dig mest? (Om du svarat ja på första; briljant. Om du svarat nej på andra; briljant.)

Förra fredagen skulle jag på intervju för en praktikplats som jag så gärna ville ha. Min första tanke när de bjöd in mig, baserat på vad de läst på min CV, var att de måste gjort en radikalt misstag. Jag kan ju ingenting. Eller? Har jag levt i 25 år utan att åstadkomma något alls? Det låter faktiskt inte rimligt.

Nervös och osäker, men ändå väl förberedd och med koll på läget, behövde jag peppa upp mig själv. Vem vet bättre vad jag gjort än jag själv, egentligen? Som den visuella person jag är, behövde jag verkligen se vad jag pysslat med de senaste åren. Så jag började skriva.

Och vet du, jag har faktiskt gjort jättemånga bra saker. Jag har också snubblat och klivit snett, ramlat handlöst och slagit huvudet. Men jag har återhämtat mig varje gång. Många gånger har jag ångat på utan att ha en aning. Och förmodligen är det då jag lärt mig mest.

Jag har gjort jättemånga bra saker. Och det tror jag att du också har gjort. Om du bara tänker efter. De som intervjuade mig frågade aldrig särskilt mycket om vad jag gjort, utan mer om vad jag vill göra härnäst. Jag tror min entusiasm lyste igenom. Den 17 januari börjar jag min praktik. Det blir ännu en bra sak att skriva ner på Har-Gjort-Listan.

Fototävlingen med stort F.

Vissa platser och stunder är så självklara Kodak moments. Alla vet det. Alla fotar. Och så finns de där briljanta människorna. De som skapar stunder vi andra inte visste fanns. De som smyger i natten för att fånga rörelserna av en leopard. De som väntar i timtal för att få fota ett trapphus. De som delar med sig av det svåra, vackra och magiska i livet.

Dagens tips för den fotointresserade är att kolla in National Geographics Fototävling HÄR. Och även om du inte är intresserad av fotografering i sig, lovar jag dig att du kommer tycka att denna tävling bjuder på makalösa bilder.

Foton gör något med mig. Framkallar en känsla som inget annat. Någon dag ska jag lära mig mer. Fram tills dess tar jag bilder på mina vänner och sparar i hjärtat som fina minnen. För framtida bruk.

New York City
2011-10-07

- Bara en känsla av lycka. För att jag vet. För att jag var där.

Publicerat - in English!

Skrivandet går lite på sparlåga här på Milon's Corner och det är mest för att det skrivs så mycket överallt annars. I skolan till exempel. I dag har jag glädjen (för mig själv i alla fall) att meddela att den första skoluppgiften jag skrev har blivit publicerad i skoltidningen. Min första publicerade engelska text läggs därmed till listan. Check!

Jag läser på Virginias största college -- till och med ett av landets största college -- med närmare 78,000 studenter och medarbetare. Med det i åtanke är det nog en rätt stor skara som kommer läsa det jag skrivit. Trevlig tanke tycker jag. Också trevligt att artikeln i fråga hamnade på förstasidan. Jag har dessvärre inte hunnit plocka upp ett tryckt ex, men kollar in den på webben tills vidare. Gör det du också!

Undervisning som underhåller och håller.

"Det har hänt något fantastiskt och vi är så lyckliga. Ni vet bara inte om det än. Men ni ska veta att det här är en briljant plats att vara på. Ibland landar stora händelser bara på våra skrivbord och det som är lokala nyheter är sådant som berör hela landet."

Den överlägset bästa läraren jag någonsin haft började en journalistiklektion med dessa ord och som den storyteller han är levererade han också det han lade fram i sin "lead" - en fantastiskt lektion.

Det fantastiska som landat på vårt bord var fallet Herman Cain - en av republikanernas mest chockerande presidentkandidater som nu hamnat i rejält blåsväder. Utan läroböcker, PowerPoints eller andra hjälpmedel fick vi en vandring genom USA:s historia från Lincoln till i dag och växlade mellan reporterhatten och PR-glasögonen.

Två timmar flög bort i vad som kändes som sagoberättande och jag blev så upprymd av känslan av att verkligen lära mig något och förstå hur allt hänger ihop - historia, samhälle, journalistik, PR. Sällan har jag lärt mig så mycket på så kort tid. Utan press. Utan betygshets.

Undervisning bör vara underhållande och levande. Det är det som håller i längden. Och det det är väl det vi är ute efter - kunskap att ta med oss resten av livet.