SkrivPuff: Om att skapa.

Vem skapar dig?
Produkten Du.
Vem programmerar dina åsikter?
Placerar ord i din mun.
Vem ställer in ditt hjärta?
Värmer eller kanske kyler ner.
Vem styrketränar dina ben?
Så de ska orka både stå och springa.
Vem väljer dina kläder?
Bestämmer hur du ska se ut.
Vem tipsar dig om recept?
Kontrollerar maten du äter.
Vem skapar dig?
Produkten Du.

Det är många som är med och skapar mig.
Produkten Jag.
Både fast anställda och frilans.
Men det är jag som är ansvarig utgivare.
Chefredaktör med enväldig makt. 
Jag korrekturläser och publicerar.
Bara det jag vill.
Det blir helt enkelt bäst så.

Jag vill slå en dagstidning i huvudet på dem.

Jag har många års erfarenhet från serviceyrket och har nog sett det mesta. Sedan är jag ju konsument själv också och har sett hur folk beter sig mot servicepersonal även de gånger då jag inte varit den som stått och tagit emot med ett leende och det där utnötta "kunden har alltid rätt".

Kunden har inte alltid rätt. Inte rätt att gå till personangrepp mot en person som är anställd för att ge denna kund service och försöker göra det. Sådant får mig att sucka. Sedan skäms jag lite å den klagande kundens vägnar. Är det rimligt att brusa upp mot servitrisen för att den oxfilé man beställt är alldeles för välstekt? Är det skäligt att läxa upp ett butiksbiträde för att skjortan man köpte för dyra pengar sprack i en söm? Är det befogat att skälla ut en kundtjänstmedarbetare för att den smartphone man bara var tvungen att ha inte lever upp till förväntningarna? Jag bara undrar.

Och jag har en egen åsikt. Jag kan inte för min vildaste fantasi förstå hur människor kan ha mage att brusa upp, skälla ut någon, bli så arga över sådana uppenbara i-landsproblem. Självklart har vi rätt att framföra klagomål och komma med åsikter kring de servicetjänster vi betalar för, men när det går över till sådan absurditet att avsaknad av bacon på frukostbuffén eller ett trasigt bredband kommer att handla om liv och död blir jag förbannad. Jag vill bara slå en dagstidning i huvudet på alla de gnällande människor som tappat greppet.

Jag minns att jag la den där saken på ett jättebra ställe.

"Det är bra att kunna gömma till senare

om man kan komma ihåg gömstället."

SkrivPuff: Om att sovra.

Jag säger att det är rätt skönt ute i dag.
Någon säger att det ju kunde blåsa lite mindre.
Jag säger att jag ska åka på djungelsafari.
Någon frågar om jag är medveten om hur mycket sjukdom där finns.
Jag säger att jag ska köpa en ny bil.
Någon påpekar att den tänka modellen drar ovanligt mycket bensin.
Jag säger att jag ska resa till Mexico.
Någon undrar om jag vet hur många som skjuts ihjäl där varje år.
Jag säger att jag ska ta en löptur.
Någon menar att löpning bara är skadligt för knäna.
Jag säger att jag ska äta pasta carbonara till middag.
Någon påminner mig om hur mycket kalorier det innehåller.
Jag säger att jag ska gå på bio.
Någon berättar för mig hur filmen slutar.

Om jag ska vara ärlig, så hör jag faktiskt inte alls vad sådana Någon säger. Det är viktigt att kunna sovra bland allt brus som dagligen når oss. Jag kan gå på bio och överraskas av slutet. Gör det du också. Styr över det som fastnar i ditt filter.

Det hemliga språket med min prins.

I tisdags kväll jobbade Trollets båda föräldrar så jag fick äran att passa honom. Eller, jag vet inte om den formuleringen passar sig. Han passar mig lika mycket. Passar upp i alla fall - med pussar och spontant glada utrop. Låt oss säga att vi passade varandra, vi hade myskväll. En vanlig tisdag.

När jag hänger med Trollet tänker jag alltid att jag ska lära honom något. Vårt första gemensamma trick var high five. Just för tillfället handlar det mycket om ugglor. Jag har även som ambition att få honom språkintresserad. Redan som nykläckt sa jag åt honom sei bellissimo, amore mio och tu es un joli bébé.

I tisdags, när Trollet skulle sova, hade han det lite besvärligt. Hostig och snorig gnydde han omkring i sin säng, så jag satte mig bredvid honom och klappade honom lite på huvudet medan jag sjöng. Sedan tog vaggvisorna slut och jag hade inte inspiration nog att hitta på nya, så jag började prata med honom. På italienska. Och på franska. Lite om vartannat. För att det är vackert. Och allt det vackra till min lilla prins.

Jag lovade honom att jag alltid kommer vara hans bästa vän. Jag sa till honom att jag tycker att han ska lära sig italienska. Eller franska. Så vi kan ha ett hemligt språk. Bara vi. Jag och min lilla prins. Il mio piccolo principe. Mon petit prince.

Han somnade efter bara några minuter.

Hela Venedig är ett enda stort Kodak Moment. Non è vero?

Venezia, Italia

2009-04-09

Il lievito - jäst på italienska.

Jag och min syster var med hennes vänner och deras respektive familjer i Italien och åkte skidor i vackra Dolomiterna - en hel bergskedja med på UNESCO:s lista över världsarv! Vi bodde i ett gulligt litet hus i sann skidanda i byn Canazei. Perfekt boendealternativ eftersom vi kunde laga mat hemma och inte behövde anpassa oss efter särskilda frukosttider eller dylikt.

En eftermiddag bestämde vi att det var läge att baka pizza så vi begav oss till byns mataffär, åh, underbara mataffär. Jag har lite av en förkärlek för att strosa i främmande länders mataffärer. Mjöl, tomat, mozarella, vi hittade det mesta vi behövde. Allt utom jästen. Vid bakprodukterna stod något som kanske, kanske kunde vara torrjäst, det var oklart. I mejerihyllan, där vi hittar jästen på Ica Maxi, fanns inget.

Läge att fråga om hjälp, men tyvärr hade butikspersonalen begränsade engelskakunskaper. Och vad i hela friden heter jäst på italienska? Det behövde vi inte ta reda på, det räckte med någon slags charad, gäster med gester, där vi simulerade ett pizzabak och förklarade hur degen växte. Och vi fick respons. "Aahaa!" sa mannen bakom charkuteridisken och brast ut i ett "poooff!" medan han slog ut med händerna. "Il lievito" fortsatte han och gav oss jäst.

Jaha, det var så det hette. Det hade vi nog inte kunnat gissa. Tur att kroppspråket är ett språk använt världen över och även innehåller ord av gastronomisk karaktär. Vi gick hem och kunde baka vår pizza. Den blev utsökt, med mozarella och stark salsiccia.

Ihop eller isär?

Häromdagen började jag fundera lite på just det; häromdagen eller härom dagen - ska det skrivas ihop eller isär? Och ska för övrigt det skrivas ihop eller isär? Isär alltså. Det här med särskrivning är lite av en språklig kluring, särskilt för oss som har mycket kontakt med engelskan där mycket skrivs isär. Att ordet sjuksköterska ska vara ett ord känns ganska lätt att förstå, hoppas jag. En sjuk sköterska blir något helt annat och det tror jag att de flesta svenskars språkkänsla håller med om, bara man får smaka lite på det. Men så finns det några lite luriga fall som inte är helt glasklara.

Jag är förmodligen inte ensam om att tveka lite kring häromdagen, ihop och isär eftersom det faktiskt inte finns några fasta regler för sådana uttryck. Så säger i alla fall Språkrådet. Rådets frågelåda kan dock hjälpa oss användare med några tumregler gällande detta. Vi kan komma ihåg följande:

Tumregel 1: skriv ihop ord där den starkaste betoningen ligger på första ordet. Exempelvis alltför och återigen.
Tumregel 2: skriv isär i övriga fall. Exempelvis allt fler, god afton, i stället och många fler.

Sedan finns det en rad ord som skrivs isär eller ihop enligt tradition, kort och gott för att det någon gång under språkhistorien är just det alternativet som segrat. Exakt vilka som hör vilken kategori till lämnar jag upp till var och en att lära sig. Angående mina funderingar säger Språkrådet att alla tre ord bör skrivas ihop: häromdagen, ihop, isär. Vi kör på det och jag känner att jag har fått svar på det jag funderade på häromdagen.

In Venice.

Venezia, Italia

2009-04-09

SkrivPuff: Om en strävan.

När jag var liten sa alltid min mamma 
att om jag borstade håret med hundra borstdrag skulle jag få prinsesshår. 
Så jag gjorde det.
Jag satt där på sängkanten i mitt blommiga nattlinne.
1, 2, 3...
Jag lärde mig räkna samtidigt.
Ibland satt mamma bredvid och vi samtalade om stort och smått.
Och jag tror hon talade sanning.
Det där om prinsesshåret, vad nu det egentligen är.
Men jag har alltid haft väldigt tjockt och välmående hår.
Man får det man jobbar hårt för.

Stäng ett fönster och öppna upp ett annat!

"Öpnna upp ditt fönster
slå upp din dörr
Släpp in ljuset och min älskling
låt allting bli som förr
Låt honom veta
än finns en väg tillbaks
Låt honom veta
att han är den enda du vill ha
Visst kan du välja att bryta nu
Men han finns alltid där i ditt hjärta det vet du
Så varför inte låta honom vara där
Du kan ändå aldrig glömma den ditt hjärta håller kär"

Så sjunger Lisa Ekdahl. Det är en vacker melodi, men min visa går lite annorlunda. Jag håller med om en sak. Varför skulle det vara nödvändigt att glömma någon ditt hjärta håller kär? Det är ett dumt "råd" man så ofta får när någon man håller kär inte längre står bredvid. Ett hjärta som hyser mycket kärlek och riktar den till många är ett vackert hjärta, det ska man inte ta ifrån någon. Men hjärtats alla fönster behöver inte ständigt stå på vid gavel, inte ens på glänt. Ibland gör de sig faktiskt bäst stängda. Med en välpolerad yta ser man vad som finns där bakom ändå. Somligt gör sig bäst att skåda på lagom avstånd. 

Man ska verkligen inte tvingas glömma den man håller kär, men det kan vara en god idé att våga stänga fönstret för att leva vidare i nuet. Öppna upp ditt fönster, slå upp din dörr, släpp in ljuset - absolut. Men stäng inte in dig med tanken på att allt ska bli som förr. Du förtjänar att leva i nuet och ständigt ha möjlighet att öppna nya fönster, utan att för den skull behöva kassera de gamla.

SkrivPuff: Om något enkelt.

Det är så viktigt det här med vad vi gör och vad vi är. Den frågan kommer ju alltid upp. "Jaha och vad gör du då?" Och hur svårt ska det vara att svara? Antingen jobbar man som något eller så pluggar man till något. Enkelt! Men inte så pass enkelt så att jag tillåts bara vara Milon och inte mer med det. 

Jag kan inte klandra folk som ställer frågan, jag gör det själv också. Vi är nog så envist inpräntade att kategorisera att vi behöver veta lite mer än bara namnet på den person vi pratar med. Jag har våndats lite över denna fråga i ungefär ett års tid, då jag inte riktigt haft något svar, men nu har jag bestämt mig.

Jag är språkvetare. Ja, jag mailade idag universitetet med en förfrågan om hur jag ska gå tillväga för att ta ut min kandidatexamen i engelska och svenska. Och vad jag gör? Jo, jag är frilansande skribent. Uppdraget må stå i singularis än så länge, men någonstans måste man faktiskt börja.

Voilà, där har ni mig: Milon - språkvetare och frilansande skribent. Vill ni veta något om språk eller ha en text skriven är det mig ni ska kontakta. Enkelt va? C'est simple comme bonjour. Ciao och på återseende!

The Soul Mate Thing.

Tror du på det här med själsfränder? Det gör jag. Med det inte sagt att jag tror att det bara finns en enda person i världen som passar dig och som kan göra dig lycklig, det vore ju helt och hållet befängt. Men jag tror att det bara finns en som är värdig just det där epitetet själsfrände. Soul Mate.

Många är de som kan göra dig lycklig. Tillföra dig något - passion, tillit, inspiration, trygghet, rädsla, ilska, kärlek, skratt, tårar, lycka. Många är de som delar dina intressen, tar fram dina bra sidor, accepterar dina dåliga. Många är de som trycker på dina knappar, men endast en kan göra det med bara ett andetag - trycka på alla knappar på en och samma gång bara genom att dyka upp i dina tankar. Av själsfränder finns det bara en.

För att ens kunna gå med på tanken med en enda själsfrände måste man nog vara romantiskt lagd. Det är jag. Men jag är också realist, hur nu det går ihop. Därför tror jag att det inte är alla som får dela sitt liv med sin själsfrände - vissa kanske inte ens möts. Jag accepterar det. I min värld betyder inte det att man inte kan älska eller att man inte kommer ha ett lyckligt och kärleksfullt liv. Det betyder, kort och gott, bara att man inte kommer dela sitt liv med sin själsfrände.

Och vem har sagt att det nödvändigtvis skulle vara något väldigt sorgligt? Det kanske inte alls är önskvärt att leva  så. Livet är så mycket mer än att dela det med någon i ett parförhållande, att hitta "den rätta" och vara två om allt. Kanske kommer du att dela ditt liv med någon som delar dina intressen och får dig att skratta. Kanske delar du det med den enda som får hela din själ i gungning i ett andetag. Kanske delar du ditt liv med ingen mindre än dig själv och ditt jag. Inget alternativ är sämre än någon annat.

Detta kommer inte från hjärtat från en som inte tror på kärlek och inte kan älska - tvärtom! Detta kommer från en som är så romantisk så hon tror att varje hjärta bara har en enda riktig själsfrände, men samtidigt är så realistisk så hon förstår att älska andra och älska livet även om livets väg inte kommer att vandras med denna själens enda rätta.

SkrivPuff: Om ett tillskott.

Från ett litet krusbär till en kiwi till något som rör sig och lever rövare under vad som ser ut som en sprängfylld ballong. Och ut kommer ett litet pyre som jag vet att jag kommer att älska villkorslöst.

Jag är så lyckligt lottad som har syskon som hittills har försett familjen med tre små finurliga tillskott. Och från botten av mitt fastermosterhjärta välkomnar jag gladeligen fler. För vem kan få för mycket av blöta pussar och teckningar och handskrivna brev? De ger kärlek till hela familjen och vad kan vara bättre än en stor och kärleksfull familj?

Tillskotten berikar mitt liv. Och viftar helt bort tanken på att jag någon gång skulle komma till skott själv. Varför skulle jag? Jag får det bästa av det bästa - med världens bästa syskonbarn.

Attraversiamo!

Pafos, Cypern

2005-08-06