Bologna, Italia
2010-06-10
måndag 7 februari 2011
SkrivPuff: Om medkänsla.
Nordstedt om medkänsla: "känsla av smärta och bekymmer inför andras svårigheter".
En faster, 33 år gammal, har inte riktigt greppat spelet och lyckas inte klara den bana hon kommit till. Hon lägger ifrån sig spelet i frustration. Det registreras av brorsonen, 6 år ung, som just hittat ännu ett guldägg. Några timmar senare tar den lille sin faster i handen och säger:
- Jag är väldigt bra på "Angry Birds" för jag har klarat alla banor och hittat en massa guldägg. Men vet du, jag tycker att du också är ganska bra, fast du inte klarat lika mycket.
Och fastern blir glad. Tänk så mycket lättare det är att ta sig igenom bekymmer och svårigheter när det finns en vänlig själ som håller din hand och tror på dig.
söndag 6 februari 2011
SkrivPuff: Om att veta för mycket.
Det var en gång en man som visste väldigt mycket
Om solen och månen och rymdens alla stjärnor
Om addition och bråk och negativa tal
Om konjunktiv och particip och reflexiva verb
Om hur man stoppar korv och hur man jäser vin
Han lärde sig om världen, om Afrika och Kina
Han visste vem som byggt hans hus
Och vem som sytt hans rock
Han visste vem som styrde
Och vem som jämt var tyst
Och denna lilla man, han visste nu så mycket
Han visste faktiskt allt som någon kunde veta
Han kunde aldrig sova och vred sig i sin säng
Det var en gång en man som visste väldigt mycket
Det var en gång en man som visste visst för mycket
Om solen och månen och rymdens alla stjärnor
Om addition och bråk och negativa tal
Om konjunktiv och particip och reflexiva verb
Om hur man stoppar korv och hur man jäser vin
Han lärde sig om världen, om Afrika och Kina
Han visste vem som byggt hans hus
Och vem som sytt hans rock
Han visste vem som styrde
Och vem som jämt var tyst
Och denna lilla man, han visste nu så mycket
Han visste faktiskt allt som någon kunde veta
Han kunde aldrig sova och vred sig i sin säng
Det var en gång en man som visste väldigt mycket
Det var en gång en man som visste visst för mycket
Ät socca i Nice.
Det franska köket bjuder på mängder av goda rätter. Somliga mer avancerade än andra. Och det finns något - lätt som en plätt - som man absolut inte får missa om man råkar befinna sig längs Côte d'Azur i allmänhet och i Nice i synnerhet. Skriv upp detta på saker-man-måste-göra-i-Nice-listan; äta socca.
Socca är en Nicespecialité, liksom en pannkaka, eller crêpe, baserad på kikärtsmjöl och olivolja. Den steks i en gigantisk stekpanna, serveras som den är på en tallrik och äts sedan med lite salt och peppar med hjälp av händerna (och munnen, så som man normalt äter mat). Soccan äts med fördel varm eftersom den stelnar när den blir kall. Säg åt försäljaren att du vill ha den "sur place" - det vill säga direkt på stället - så hålls den varm och go.
Alla soccor (inte att förväxla med svenskans sockar) jag ätit har varit som en liten bit av himlen i munnen. Perfekt snack. Eller middag. Eller lunch. Eller frukost. Vad man tycker. Socca, i alla fall. Kom ihåg det.
lördag 5 februari 2011
Med en NAVMAN genom livet.
"De som vilse vandra, nya stigar leta,
varav sedan andra hava gagn att veta"
- Gustav Fröding
Kärleken till DN.
Jag har blivit med tidning igen. Och inte vilken tidning som helst - DN. Det är fantastiskt. Om man kan vara kär i en tidning, är jag kär i DN. En gång, under min förra prenumeration, lade brevbäraren Svenska Dagbladet i min brevlåda istället. Det kändes inte riktigt lika bra. Jag vill inte svartmåla SvD, inte alls, men Dagens Nyheter i mitt hjärta.
Jag drömmer om att någon gång få något publicerat i denna genialiska morgontidning. Men så kommer direkt Fröken PÅ fram. P som i Prestation. Å som i Ångest. Hon säger att jag inte är tillräckligt genialisk för det. Men jag tycker att hon är dum som säger så. Jag kan väl visst bli så genialisk. Men lite påverkar hon. Hon håller mig till drömstadiet. Än så länge. Om omöjligt får jag väl satsa på en kontaktannons - där publiceras visst lite vad som helst.
Tills vidare är Dagens Nyheter min bästa vän på morgonen. Och ibland i sängen innan sovdags. Då känner jag mig som min pappa, fast utan läsglasögon. Och ingen mustasch.
fredag 4 februari 2011
SkrivPuff: Om att fråga "Varför?".
Livets viktigaste fråga - "Varför?".
De små kan den. De är experter på den. Varför finns det kolsyra? Varför står det ett "A" där? Varför är månen rund? Varför är myror så små?
Men någon stans på vägen tappas den bort och de stora glömmer. I vissa länder dör man för att man älskar någon som tror på en annan Gud. Jaha. Kvinnor och män har anno 2011 fortfarande olika lön för samma arbete. Jaha. Den som har tillräckligt järnig hand kan styra och ställa efter behag. Jaha.
De stora har glömt. Varför?
De små kan den. De är experter på den. Varför finns det kolsyra? Varför står det ett "A" där? Varför är månen rund? Varför är myror så små?
Men någon stans på vägen tappas den bort och de stora glömmer. I vissa länder dör man för att man älskar någon som tror på en annan Gud. Jaha. Kvinnor och män har anno 2011 fortfarande olika lön för samma arbete. Jaha. Den som har tillräckligt järnig hand kan styra och ställa efter behag. Jaha.
De stora har glömt. Varför?
torsdag 3 februari 2011
Lönndörren i London.
Året var 2007. Det var vår i London och vad vi fått höra en ovanligt varm och solig sådan. Vi hade turistat runt till fots och var ganska trötta och hungriga. Vi, studenter i Engelska B, var i landet England i syfte att insupa kulturen på riktigt och fish'n'chips stod näst på tur. Så klart. Det är lite oklart exakt var vi befann oss, men som det kan vara ibland, snubblade vi in på en pub med ett bord ledigt för två.
Stämningen var dunkel och precis så där pubig som man tänker. Efter att ha studerat inredningen ett tag hittar vi bara fler och fler bisarra prylar på väggar, i takt, runtomkring oss. Dödskallar, påkar, makabra tavlor och annat som skapar en något creepy stämning. Men detta är inte allt. Kulmen nås när vi går för att pudra näsan.
- Men, det står ju toalett här på golvet. Och en pil ditåt. Jag ser ingen dörr!
- Höhö, den här bokhyllan kanske är en lönndörr.
- Lönndörr? Du är ju galen.
- Eller?
Och så knuffar min vän till bokhyllan och det är verkligen en lönndörr! Vi kommer in till en toalett med samma utsmyckning som övrig lokal och när vi går in i varsitt bås och stänger om oss startar en musik av stråkar och ljusa, hesa röster. Det blev ett snabbt toalettbesök, vill jag lova.
Lite skärrade, men ändå väldigt nöjda med vår lunch, lämnar vi stället. So, that's England? Här har du namnet, leta upp adressen vetja!
Stämningen var dunkel och precis så där pubig som man tänker. Efter att ha studerat inredningen ett tag hittar vi bara fler och fler bisarra prylar på väggar, i takt, runtomkring oss. Dödskallar, påkar, makabra tavlor och annat som skapar en något creepy stämning. Men detta är inte allt. Kulmen nås när vi går för att pudra näsan.
- Men, det står ju toalett här på golvet. Och en pil ditåt. Jag ser ingen dörr!
- Höhö, den här bokhyllan kanske är en lönndörr.
- Lönndörr? Du är ju galen.
- Eller?
Och så knuffar min vän till bokhyllan och det är verkligen en lönndörr! Vi kommer in till en toalett med samma utsmyckning som övrig lokal och när vi går in i varsitt bås och stänger om oss startar en musik av stråkar och ljusa, hesa röster. Det blev ett snabbt toalettbesök, vill jag lova.
Lite skärrade, men ändå väldigt nöjda med vår lunch, lämnar vi stället. So, that's England? Här har du namnet, leta upp adressen vetja!
SkrivPuff: Om ängslan.
Gymnastens största hot - ängslan.
Varför då? Över vad? Över att glömma handisättning i handvolt, slå huvudet och få hjärnskakning? Har hänt, jag var där. Över att armbågen ska hoppa ur led i en kraschlandning efter en enkel volt? Har hänt, jag var där. Över att ledbandet ska gå av i ett snedtramp? Har hänt, jag var där. Över att bryta armbågen i ett fumligt plinthopp? Har hänt, jag var där. Över att höften ska hoppa ur led i en dansrutin? Har hänt, jag var där. Över att sluta rotera mitt i en salto och landa rakt upp och ner på huvudet? Har hänt, jag var där.
Så denna ängslan kanske kan tyckas befogad. Men faktum är att det är just när vi inte tror, när vi inte riktigt vågar, när vi inte satsar som olyckan är framme. När vi vågar, litar på vår förmåga och kör på i 110 % - det är då vi klarar det. Det är då vi landar på fötterna. Och då är gymnastiken det vackraste i världen.
Hur är det i din sport, i ditt lag, i ditt liv?
Varför då? Över vad? Över att glömma handisättning i handvolt, slå huvudet och få hjärnskakning? Har hänt, jag var där. Över att armbågen ska hoppa ur led i en kraschlandning efter en enkel volt? Har hänt, jag var där. Över att ledbandet ska gå av i ett snedtramp? Har hänt, jag var där. Över att bryta armbågen i ett fumligt plinthopp? Har hänt, jag var där. Över att höften ska hoppa ur led i en dansrutin? Har hänt, jag var där. Över att sluta rotera mitt i en salto och landa rakt upp och ner på huvudet? Har hänt, jag var där.
Så denna ängslan kanske kan tyckas befogad. Men faktum är att det är just när vi inte tror, när vi inte riktigt vågar, när vi inte satsar som olyckan är framme. När vi vågar, litar på vår förmåga och kör på i 110 % - det är då vi klarar det. Det är då vi landar på fötterna. Och då är gymnastiken det vackraste i världen.
Hur är det i din sport, i ditt lag, i ditt liv?
 |
| Bilden, som föreställer mig och Marran in action, är lånad från just Marran. |
onsdag 2 februari 2011
tisdag 1 februari 2011
Lilla snigel, akta dig!
Jag, Lina och Karin bodde på samma kvarter när vi var små. Vi lekte ofta och mycket och allt möjligt. Elisabeth kom ner från stigarna och var också med under dessa sammankomster. Vi utförde ofta små - eller stora - "missions". De kunde vara av blandad karaktär; skotta bort snö från gatan för att hjälpa våren på traven eller mata vilsna fågelungar. Ja, allmänna sysslor som vi tyckte bidrog till en bättre värld.
Även utanför kvarterets och landets gränser tog vi på oss uppdrag. En gång, till exempel, när Lina, Karin och Elisabeth följde med mig över kvarken, till svenska Österbotten och mina rötter. Mina farföräldrar hade en ganska stor gård och på den var vi ute och lekte. Det hade regnat och låg sniglar över hela gräsmattan. Det kändes inte riktigt bra, tyckte vi, utan ville samla alla små djur på en och samma plats. De kanske saknade varandra?
En lång räddningsaktion påbörjades och vi samlade otaliga sniglar på en säker plats på gräsmattan. Bredvid garaget. Alla tillsammans. Efter hårt arbete gick vi in och drack lite Jaffa och kände oss nöjda med vår insats. Och sedan hör vi det: ljudet av min farfar som drar igång gräsklipparen. Den som står där ute. Bredvid garaget.
Även utanför kvarterets och landets gränser tog vi på oss uppdrag. En gång, till exempel, när Lina, Karin och Elisabeth följde med mig över kvarken, till svenska Österbotten och mina rötter. Mina farföräldrar hade en ganska stor gård och på den var vi ute och lekte. Det hade regnat och låg sniglar över hela gräsmattan. Det kändes inte riktigt bra, tyckte vi, utan ville samla alla små djur på en och samma plats. De kanske saknade varandra?
En lång räddningsaktion påbörjades och vi samlade otaliga sniglar på en säker plats på gräsmattan. Bredvid garaget. Alla tillsammans. Efter hårt arbete gick vi in och drack lite Jaffa och kände oss nöjda med vår insats. Och sedan hör vi det: ljudet av min farfar som drar igång gräsklipparen. Den som står där ute. Bredvid garaget.
SkrivPuff: Om att fylla en kunskapslucka.
Det kan te sig på två sätt.
Nummer ett: Djup suck av lättnad. Jaha, nu är jag med.
Nummer två: Spontant glädjerop. Äntligen fattar jag!
Kontentan av de båda är densamma. Lyckan, tillfredsställelsen, den totala njutningen av att fylla en kunskapslucka. Till exempel som när man förstår franskans faire-faire-konstruktioner, italienskans konjunktiv, eller varför adverbialet kanske kan stå på typplatsen i ett satsschema.
Länge leve lycka att lära. Och förstå.
Nummer ett: Djup suck av lättnad. Jaha, nu är jag med.
Nummer två: Spontant glädjerop. Äntligen fattar jag!
Kontentan av de båda är densamma. Lyckan, tillfredsställelsen, den totala njutningen av att fylla en kunskapslucka. Till exempel som när man förstår franskans faire-faire-konstruktioner, italienskans konjunktiv, eller varför adverbialet kanske kan stå på typplatsen i ett satsschema.
Länge leve lycka att lära. Och förstå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)