Andningsinsikten – pt. 2.

Man kan ju inte ge upp när något är knivigt. Gör om gör rätt. Därför stegade jag in i yogasalen i morse, innan jag stegade i väg till jobbet. Och jag måste ge mig själv lite beröm för att jag var så himla mycket bättre i dag. Festlig känsla.

Det är hoppfullt att hoppet inte är ute, när man ena dagen känner sig lite hopplös.

Hopp, hopp.

Och det som är så fint med yoga (alltså, jag vet, jag tar upp det här ganska ofta) är att det är lika mycket träning för själen som för kroppen. För att orka springa Göteborgsvarvet behöver jag träna upp styrka, kondition och uthållighet. Men för att orka springa med i den ibland hysteriska vardagen måste jag träna fram en harmoni i hjärnan. Och hjärtat.

Måste andas lite mer.

Från förkylning till förkylning till förkylning. Och lite migrän emellanåt. Mitt immunförsvar är inte i fas med sig självt och inte jag heller. Men det får ju vara nog någon gång, så jag gick på ett yogapass efter jobbet i dag. Förmodligen är jag mer sjuk igen till helgen, men då får det vara så.

Jag är verkligen inte i fas med mig själv. Det finns ingen harmoni i min kropp för tillfället. På en yogamatta ska man släppa omvärlden och lyssna på kroppen. Gick inte i dag. Jag tänkte på jobb, jag funderade på hur allt i vardagen ska bli, jag undrade över framtid och jag suckade över att jag inte riktigt har koll. Typisk ofas. Typiskt obra.

Men ändå kändes det lite bra att känna att det är så det är. "A problem defined, is a problem half solved", brukade min marketingprofessor säga. Jag tänker att mitt största problem för tillfället är att jag glömt bort hur man andas in och andas ut. Och det är nog något jag kan lösa, om jag bara börjar öva på det igen.

Ett ganska angenämt problem, kan man tycka. Men så är det ju. Utan övning kan jag inte styra mina tankar och då blir det som det blir. Hela havet stormar och hej vad det går.

Välkommen till startelvan, nr 6.

Jag nämnde det tidigare. Det är bäbisarnas år i år.

I dag kom den sjätte pojken till skaran och snart är vi ju faktiskt ett helt fotbollslag. Ett som kan ställa upp i sjumanna i alla fall. Killar och tjejer spelar ju ibland i samma lag när de är små, så när lillan kommer i maj är det bara att börja träna ihop dem.

Jag tänker ibland att jag frusit till is i hjärtat. Men så är det så klart inte. Det finns alltså sex stycken herrar som jag är helt hopplöst förlorad i. Två av dem har jag inte ens träffat än. Men jag vet att jag är kär i dem båda.

Lite kyligt kan man ju ha det på sin kammare, men det smälter när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är, som får vara förälskad i sex stycken små troll. Wow. Det är magiskt. Att vara moster och faster är helt makalöst.